Stäng
Meny

Arkiv

29 konserter

1936-04-22 20:00 Stenhammarsalen

1936-02-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1935-10-05 15:00 Stenhammarsalen

1935-04-17 20:00 Stadsteatern

Göteborgs Symfoniker

1935-02-26 20:00 Valand, Stora Ordenssalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKVARTETT NR 2 ESS-DUR K 493 Allegro Larghetto Allegretto Wolfgang Amadeus Mozart var 30 år när han skrev sin andra pianokvartett. Vem hade inte velat möta en 30-årig Mozart? Särskilt om han verkligen var sådan som filmmakaren Milos Forman framställde honom i filmen Amadeus 1984; en skrattande, fisande, lekande man som älskade practical jokes. Innan dess hade historikerna försökt gömma undan hans brev och skabrösa texter för att hylla mästaren. Numera är det snarare den hårt arbetande tonsättaren Mozart som behöver återupprättas. Han var en av de mest produktiva tonsättarna genom tiderna. Originalmanuskripten har få korrigeringar, det verkar som om musiken rann rakt ur hjärnan ner på papperet. Hans elever, bland dem tonsättaren Johann Nepomuk Hummel som var inneboende hos familjen Mozart under den tid pianokvartett nr 2 komponerades, vittnar också om en enastående självdisciplin. Det var meningen att Mozart skulle skriva tre pianokvartetter för den kommersiella marknaden av amatörer som köpte noter för att spela hemma. Denna information kommer från Georg Nissen, den förste som skrev om Mozart. Han gifte sig med Mozarts änka Constanze och tack vare dessa två bevarades musik och information om Mozart för eftervärlden. Pianokvartett nr 1 blev dock för svår, så beställningen avbröts. Mozart fick betalt ändå, men troligen låg idéerna redan klara i huvudet färdiga att skriva ner. Melodierna rinner som bäckar, allt verkar så enkelt, det är ren glädje. Mozart hade en oerhörd förståelse för vad som låter bäst för varje instrument och röst och det är kanske en del av hemligheten med varför det alltid låter vackert. Han kunde uttrycka både smärta och humor, men aldrig utan skönhet. Framför allt är det pianot som excellerar. Långsamma melodier borde egentligen inte kunna spelas riktigt flödande av ett piano eftersom varje ton klingar av så fort den slås an. Mozarts långsamma melodier sätter pianisten på prov. Det som låter enkelt är i själva verket inget mindre än att fingertopparna vet exakt vad de ska göra för att örat ska nås av den musikaliska idén, att pianisten övervinner de 85 delar som skiljer finger från sträng i ett piano. "När tonen blir mindre, lyssna den större!", som den framlidna pianopedagogen Karin Boesen sa. KATARINA A KARLSSON




1934-12-05 20:00 Studentkårens hus

1934-04-20 20:00 Studentkårens hus

1934-04-11 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1933-11-20 20:00 Studentkårens hus

1933-04-25 00:00

1933-02-24 00:00 Studentkårens hus

1932-12-15 20:00 Studentkårens hus

1932-11-30 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1932-10-19 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1932-10-16 18:30 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1932-03-17 00:00 Palace Hotel, Spegelsalen

1932-02-22 20:00 Palace Hotel, Spegelsalen

1931-02-25 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1930-10-31 20:00

1930-10-12 18:15 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1930-03-14 18:00 AK:A

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG







1930-03-14 16:30 AK:A

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG







1930-03-12 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1930-03-08 17:30 Göteborgs Högre Realläroverk

Göteborgs Symfoniker

1930-02-22 17:30 Göteborgs Högre Realläroverk

Göteborgs Symfoniker

1930-01-12 18:15 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1929-12-08 18:15 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1928-01-15 18:15 Stora Teatern

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA




1927-10-30 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!