Stäng
Meny

Arkiv

49 konserter

2001-10-28 18:00 Stenhammarsalen

Medverkande




1990-11-27 19:30 Stora salen

Medverkande




Olle Schill Klarinett


1987-04-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1986-04-29 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande



Olle Schill Klarinett



1985-12-17 19:30 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON




1984-11-06 19:30 Röhsska museet

Medverkande




1983-05-26 19:30 Stenhammarsalen

1983-03-30 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1982-04-23 19:30 Stora salen

1982-03-02 19:30 Stenhammarsalen

1981-09-25 12:10 Stora salen

Medverkande


Olle Schill Klarinett




1980-10-21 19:30 Stenhammarsalen

Program



CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON




1980-09-23 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande




1980-03-11 19:30 Stora salen

1979-12-04 19:30 Stora salen

1979-05-22 19:30 Götaplatsfoajén

1979-03-08 19:30 Uddevalla, Östraboteatern

Göteborgs Symfoniker

Program



SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN


1979-03-08 12:10 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN



1978-11-28 19:30 Stenhammarsalen

1978-03-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1977-11-20 15:00 Stenhammarsalen

1977-08-22 20:00 Stenhammarsalen

1977-03-12 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1976-09-21 20:00 Stenhammarsalen

1974-08-29 20:00 Götaplatsfoajén

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON




1973-05-17 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND




1973-01-23 20:00 Stenhammarsalen

Medverkande




Erik Andersson Klarinett


Tamas Vas Violin


1972-02-08 20:00 Stenhammarsalen

Medverkande



Eva Lupas Solist


1971-11-02 20:00 Stenhammarsalen

1971-04-06 20:00 Stenhammarsalen

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!