Stäng
Meny

Arkiv

33 konserter

1972-11-14 20:00 Stenhammarsalen

1972-02-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1971-08-20 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON



1970-09-29 20:00 Stenhammarsalen

Medverkande






1970-07-01 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1970-04-13 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER




1968-09-30 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1965-12-09 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1965-03-21 19:00 Stenhammarsalen

1962-02-25 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) PIANOKONSERT NR 2 F-DUR OP 102 Allegretto Andantino Allegretto 19 min Sjostakovitj var en rastlös herre. Folk i hans bekantskapskrets har berättat att han alltid hade en cigarett i mungipan, log, lyssnade, nickade, vaggade på fötterna och inte sällan gav intryck av att vara på språng. Bakom sina starka glasögon hade han förmodligen tankarna på nästa takt. Om man säger så här: socialt umgänge och övriga sysslor stal bara tid från komponerandet. Så tänkte och levde han. Till och med för sina hustrur (han var gift tre gånger) och barn var han något av en gåta. Vad kan man säga om en sådan människa? Ett otal kritiker, musiker, politiker, musikvetare, journalister och författare har känt sig kallade att förklara Sjostakovitj och hans musik men de har ofta lämnat tomt skramlande haverier bakom sig. För Sjostakovitj var frågeställningen i sig ointressant - han var helt enkelt konstnär och såg däri sin mission (ordet är medvetet valt) och uppgift. Goethes ord till Schiller känns relevanta: "Konstnär, snacka inte - skapa!" De tyngst vägande kollina i Sjostakovitjs musikaliska bagage är de 15 symfonierna och de 15 stråkkvartetterna. Men han var också en lysande pianist som i tonåren försörjde familjen som stumfilmspianist. Hans produktion för det egna instrumentet är inte omfångsrik men dess densitet hög: de monumentala 24 preludierna och fugorna, pianotrion, pianokvintetten. Samt de två pianokonserterna, komponerade med 24 års mellanrum men lika som syskon: till kynnet livliga och rastlösa med utpräglad känsla för skönhet. Den yngre av dem (från 1957) är desto mer erfaren - världsvan och elegant med en osentimentalt romantisk mellansats som det absolut är tillåtet att älska. Och vem dras inte med i den avslutande satsens virvlande kosackdans i sjutakt? En av mycket få bilder där Sjostakovitj ler - oftast ser han med sina naturligt slokande mungipor dyster ut - togs i Paris 1958. Vid hans sida står den belgiske dirigenten André Cluytens som just dirigerat Europapremiären (alltså utanför Sovjet) av elfte symfonin. Undra på att Sjostakovitj var glad - Paris-konserterna med hans musik hade gått strålande och han fick själv agera pianolejon i sina konserter. Både symfonin och pianokonserterna spelades in med Sjostakovitj, Cluytens och Franska radions nationalorkester i högform. Jag säger bara: skaffa!* STEFAN NÄVERMYR *Pianokonserterna EMI 56264625, elfte symfonin Testament SBT 1099.


1960-03-27 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON




1954-02-03 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1951-01-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1948-11-21 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1947-10-12 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1946-11-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON










1946-02-10 00:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1945-10-30 19:30 Trollhättan, Folkets hus

Göteborgs Symfoniker

Program







JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON


1945-02-04 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1945-01-14 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1944-03-17 17:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1943-01-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1942-11-30 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1939-12-01 20:00 Stenhammarsalen

1939-04-19 20:00 Stenhammarsalen

1937-03-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1936-03-12 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1935-10-05 15:00 Stenhammarsalen

1935-04-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1935-02-26 20:00 Valand, Stora Ordenssalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKVARTETT NR 2 ESS-DUR K 493 Allegro Larghetto Allegretto Wolfgang Amadeus Mozart var 30 år när han skrev sin andra pianokvartett. Vem hade inte velat möta en 30-årig Mozart? Särskilt om han verkligen var sådan som filmmakaren Milos Forman framställde honom i filmen Amadeus 1984; en skrattande, fisande, lekande man som älskade practical jokes. Innan dess hade historikerna försökt gömma undan hans brev och skabrösa texter för att hylla mästaren. Numera är det snarare den hårt arbetande tonsättaren Mozart som behöver återupprättas. Han var en av de mest produktiva tonsättarna genom tiderna. Originalmanuskripten har få korrigeringar, det verkar som om musiken rann rakt ur hjärnan ner på papperet. Hans elever, bland dem tonsättaren Johann Nepomuk Hummel som var inneboende hos familjen Mozart under den tid pianokvartett nr 2 komponerades, vittnar också om en enastående självdisciplin. Det var meningen att Mozart skulle skriva tre pianokvartetter för den kommersiella marknaden av amatörer som köpte noter för att spela hemma. Denna information kommer från Georg Nissen, den förste som skrev om Mozart. Han gifte sig med Mozarts änka Constanze och tack vare dessa två bevarades musik och information om Mozart för eftervärlden. Pianokvartett nr 1 blev dock för svår, så beställningen avbröts. Mozart fick betalt ändå, men troligen låg idéerna redan klara i huvudet färdiga att skriva ner. Melodierna rinner som bäckar, allt verkar så enkelt, det är ren glädje. Mozart hade en oerhörd förståelse för vad som låter bäst för varje instrument och röst och det är kanske en del av hemligheten med varför det alltid låter vackert. Han kunde uttrycka både smärta och humor, men aldrig utan skönhet. Framför allt är det pianot som excellerar. Långsamma melodier borde egentligen inte kunna spelas riktigt flödande av ett piano eftersom varje ton klingar av så fort den slås an. Mozarts långsamma melodier sätter pianisten på prov. Det som låter enkelt är i själva verket inget mindre än att fingertopparna vet exakt vad de ska göra för att örat ska nås av den musikaliska idén, att pianisten övervinner de 85 delar som skiljer finger från sträng i ett piano. "När tonen blir mindre, lyssna den större!", som den framlidna pianopedagogen Karin Boesen sa. KATARINA A KARLSSON




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!