Arkiv

EDVARD GRIEG (1843-1907) PIANOKONSERT A-MOLL Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato e marcato Edvard Griegs förhållande till pianot var gott och långvarigt. Med undantag för ett förfärligt år på musikkonservatoriet i Leipzig med en tråkig pianolärare var pianot det instrument som gav honom mest idéer. Där kände han sig hemma och hans Lyriska stycken tillhör det bästa som skrivits för piano. Gudskelov lyckades Grieg byta pianolärare. Första året i Leipzig blev svårt av andra skäl också. Han var bara 15 år, hade svårt med språket och längtade hem. När han dessutom fick en form av tuberkulos som ledde till att vänster lunga kollapsade fick han åka hem, men återvände fyra år senare för att studera färdigt. Alla biografier och vittnesmål är överens om att Griegs begåvning slog ut i blom först när han på allvar tog in den norska folkmusiken. Norsk musik fann han, konstigt nog, i Danmark. Under sin uppväxt i Bergen hade han inte hört någon folkmusik som intresserade honom, men i Köpenhamn träffade han Rikard Nordraak som redan skrev folkmusikinspirerad konstmusik. Pianokonserten är skriven i sann romantisk stil, rentav storvulen ibland. Men man kan ändå säga att den är uppbyggd av små delar, första satsen innehåller inte mindre än sju tematiska idéer. Och det är nog detta som har gjort den så populär. När det glimtar till av någon drill som låter folkmusikalisk är det som att en fjällbäck glimmar till bakom trädstammarna, och så är det kanske också. Fjäll, dal, fjord och bäck måste Grieg ha runt sig för att kunna komponera. Han lät bygga en hytta med plats för stol, piano, bord och en liten ugn som hissades upp på ett berg i Hardanger. Hur det såg ut där kan man se i en film på YouTube. Och där fick jag äntligen veta hur lång Grieg var, något jag funderat på sedan jag läst att Grieg och hans hustru såg ut som porslinsstatyetter. Grieg var 154 cm, precis som Schubert. Men vid tiden för pianokonsertens födelse var ett eget hem inte på tal än. Grieg var bara 24 år och konserten blev hans definitiva genombrott som tonsättare. Han framförde den själv många gånger, både som dirigent och pianist. Därmed hittade han också förbättringar och reviderade konserten flera gånger. Den västerländska konstmusiken hade inte varit densamma utan Grieg. Den engelske tonsättaren Frederick Delius menade i början av förra århundradet att fransk musik, det är vad man får om man blandar Grieg och Wagner. KATARINA A KARLSSON