Stäng
Meny

Arkiv

2 konserter

1992-11-27 12:10 Stenhammarsalen

1992-04-04 17:00 Stora salen

Program


SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) VIOLINKONSERT NR 1 D-DUR OP 19 Andantino Scherzo vivacissimo Moderato. Allegro moderato Sergej Prokofjev avled märkligt nog samma dag och år som Josef Stalin, den 5 mars 1953. År 1948 hade Prokofjev varit en av många ryska tonsättare som bannlysts av den ryske ledaren för att de inte anpassat sig tillräckligt mycket efter de musikaliska krav Sovjetstaten ställde på dem - att skriva för folket uppbygglig och harmonisk musik, inte atonal, dissonerande "kakofoni". Prokofjev gjorde ett slags avbön och blev en ganska beskedlig komponist de sista åren av sitt liv. Han lär till och med ha skrivit en dryckesvisa till Stalin! Efter sin död, men även långt innan Prokofjev återvände till hemlandet 1935 efter 17 år i USA och Frankrike, ansågs han vara en av Rysslands stora modernister, som redan under konservatorietiden 1904-1914 nästan skrämde livet ur sin lärare i komposition, Rimskij-Korsakov, med avancerade och oväntade tonartsbyten och rytmer, humor och plötsliga groteska musikaliska infall. Han påbörjade sin första violinkonsert 1913 och avslutade den fyra år senare. Trots att det var brinnande krig var Prokofjev oerhört produktiv under dessa år i relativ konstnärlig frihet. Även efter revolutionen 1917 och dess turbulenta politiska efterdyningar kunde han lämna landet utan större problem. Troligtvis för att han anslutit sig till ryska revolutionens idéer. Han insåg kanske sina fördelar med detta, men gick aldrig med i partiet. Via Japan reste han till USA där han bland annat fick en stor succé med sin opera Kärleken till de tre apelsinerna och också som pianist och dirigent. Men Paris hägrade med landsmannen och impressarion Djagilev, som för sin epokgörande ryska balett- och operaverksamhet lockat till sig kända och gärna orädda tonsättare, konstnärer, diktare, musiker och koreografer, bland andra Igor Stravinsky. Under 13 år hade Prokofjev Paris som bas, han skrev bland annat framgångsrik musik till flera av Djagilevs balettuppsättningar. Hans gode vän sedan konservatorietiden, den store dirigenten och musikförläggaren Kussevitskij uruppförde äntligen hans första violinkonsert i Paris 1923, men mottagandet blev ljummet. Mycket på grund av en stabil, men ospännande solist, som inte kunde göra konserten rättvisa. Året därpå fick den en helt annan tolkning av Joseph Szigeti vid internationella musikfesten i Prag. Nu ville alla kända dirigenter och orkestrar ha den på sin repertoar och helst med Szigeti som solist. Denne skrev i sina memoarer att Prokofjevs violinkonsert hade fascinerat honom från första stund "genom dess blandning av naiv sagokänsla och otyglad djärvhet i form och innehåll". Inför sin 50-årsdag 1941 beskrev Prokofjev fem utvecklingslinjer som styrde hans komponerande: 1. Klassisk. 2. Modern. 3. Motorisk. 4. Lyrisk. 5. Komisk. Inte i rangordning utan som exempel på vad som kan finnas inom ett enda verk. I hans första violinkonsert är detta särskilt tydligt. Vilket ställer stora krav på både solist och orkester. Så lyriskt, så virtuost och så oberäkneligt spännande! GUNILLA PETERSÉN


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 7 Allegro moderato Adagio, sehr feierlich und sehr langsam Scherzo: Sehr schnell Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell Cirkeln slöts med symfoni nummer sju. Den dag som Anton Bruckner hörde Wagners Tannhäuser förändrades allt vid insikten om hur mycket man kan - eller bör - bryta mot reglerna för att finna sin egen röst. Efter det var Wagner hans husgud. Medan Wagner formade musikdramatiska gigantoider, bröt Bruckner mot sin tids ideal med enorma katedralliknande symfonier. Den mäktige kritikern Hanslick, som avskydde Wagner, skulle lägga många stenar i vägen för Bruckner i form av nedgörande adjektiv som "galen", "naiv" och "onaturlig". Det blev inte bättre med alla välmenande vänner som skulle göra klipp och tillägg i Bruckners musik. Bruckners enda konstanta följeslagare var hans musik, hans orgel och hans djupa tro. När tiden var inne för den sjunde symfonin uppstod ett extra starkt samband med Wagner. Bruckner hade precis inlett arbetet med adagiot. "En dag kom jag hem och kände mig mycket sorgsen. Tanken kom för mig att det inte skulle dröja länge innan mästaren skulle dö, och sedan kom temat i ciss-moll från adagiot till mig", skrev han till en vän. Ett par veckor senare fick han veta att Wagner hade avlidit. Bruckner avslutade adagiot med en coda som han kallade för Mästarens begravningsmusik. Denna sats innehåller även fyra Wagnertubor, med len ton och tubans djup. Kontrasten mellan det vemodiga och värdiga adagiot med sina ljust klara penseldrag mot mörk botten och det scherzo som följer är stor. Sorgen byts raskt mot en folklig dans i tunga kängor. Scherzot komponerades allra först och även om det har glimten i ögat, är det inte mindre omsorgsfullt uppbyggt. Symfonin står stadigt på många släkten av temata som alla hänger ihop. Även om Bruckner är känd för att bygga i stor skala (expansiv liksom Wagner) och ställer block av instrumentgrupper mot varandra som stoppen på en orgel, så återfinns det stora i det lilla: en stilla, luftig inledning som drar uppåt och vidare med ett underliggande, mjukt tremolo - ett mikrokosmos av symfonin. Bruckner tillät inga ändringar av denna symfoni och dess uruppförande skulle absolut inte ske vid Hanslicks fötter i Wien, utan i Leipzig. De jublande applåderna varade inte mindre än i 15 minuter och de konserter som följde blev lika entusiastiskt mottagna - även i Wien. Inte av kritikerna, men av publiken. Den sjunde symfonin blev den kanske mest älskade av alla hans symfonier. MOLLY TELEMAN


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!