Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

1996-02-17 00:00 Stora salen

Program





SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND


1993-09-11 00:00 Stuttgart, Kultur- und Kongresszentrum Liederhalle

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert, men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu aktuella konserten fick Dvorák efter att ha hört en cellokonsert av den berömde operettkomponisten Victor Herbert som också var firad cellist i New York Philharmonic. Men Herberts konsert var bara en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och fyllde sin konsert med en överväldigande romantik. Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor roll. Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att han ämnade trycka konserten med professor Hanuš Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta någon göra ändringar - vännen Wihan inte undantagen - utan min kännedom och mitt medgivande - och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti." Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester, tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av sången lät han nu också ingå i codan och med denna personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande tillägg. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON


SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN


1993-09-09 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert, men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu aktuella konserten fick Dvorák efter att ha hört en cellokonsert av den berömde operettkomponisten Victor Herbert som också var firad cellist i New York Philharmonic. Men Herberts konsert var bara en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och fyllde sin konsert med en överväldigande romantik. Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor roll. Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att han ämnade trycka konserten med professor Hanuš Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta någon göra ändringar - vännen Wihan inte undantagen - utan min kännedom och mitt medgivande - och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti." Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester, tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av sången lät han nu också ingå i codan och med denna personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande tillägg. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON



SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN



1993-09-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert, men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu aktuella konserten fick Dvorák efter att ha hört en cellokonsert av den berömde operettkomponisten Victor Herbert som också var firad cellist i New York Philharmonic. Men Herberts konsert var bara en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och fyllde sin konsert med en överväldigande romantik. Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor roll. Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att han ämnade trycka konserten med professor Hanuš Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta någon göra ändringar - vännen Wihan inte undantagen - utan min kännedom och mitt medgivande - och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti." Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester, tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av sången lät han nu också ingå i codan och med denna personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande tillägg. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON


SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN



1991-10-25 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson



1991-10-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!