Stäng
Meny

Arkiv

63 konserter

1987-04-03 12:10 Stora salen

1986-04-25 12:10 Stora salen

1985-01-22 19:30 Röhsska museet

1984-09-11 19:30 Röhsska museet

1983-11-18 12:10 Stora salen

1982-11-02 19:30 Stenhammarsalen

1982-06-08 00:00 Götaplatsfoajén

Program





25 min



CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) SYRINX Syrinx, det var nymfen som guden Pan förälskade sig i och jagade ner till stranden. Var skulle hon gömma sig? Enligt sagan förvandlade hon sig till en vassrugge och guden konstruerade en flöjt av vassrören - panflöjten - med vars sorgmodiga toner han beklagade att han förlorat henne. Det kan vara på sin plats att erinra om att panflöjt på franska kallas just "syrinx". Claude Debussy tolkade 1912 denna scen från den klassiske diktaren Ovidius Metamorfoser på en vanlig tvärflöjt, berusad av impressionismens klangfyllda dimmor. Musiken är ogripbar, bortflyende. Just när Pan ska omfamna Syrinx är hon borta… Med sin lyriska stämning har detta lilla stycke blivit musikhistoriens mest spelade verk för soloflöjt. STIG JACOBSSON




1982-05-25 19:30 Götaplatsfoajén

1982-01-22 12:10 Stora salen

1981-10-20 19:30 Stora salen

1981-05-26 19:30 Götaplatsfoajén

1981-01-23 12:10 Stora salen

1980-10-21 19:30 Stenhammarsalen

Program



CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON




1980-08-21 19:30 Exercishuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1980-06-08 19:30 Götaplatsfoajén

1980-02-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN


1980-02-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN


1980-01-29 19:30 Stenhammarsalen

1979-10-26 12:10 Stora salen

1979-06-12 19:30 Götaplatsfoajén

1979-04-23 20:00 Stora salen

Program


MAURICE RAVEL (1875-1937) INTRODUKTION OCH ALLEGRO FÖR SOLOHARPA, FLÖJT, KLARINETT OCH STRÅKKVARTETT Sébastien Erard hette den instrumentmakare i Paris som redan omkring 1810 uppfann dubbelpedalharpan, ett instrument som tack vare en pedal för varje ton i den diatoniska skalan möjliggjorde spel i alla tonarter. Efter hand konstruerade andra fabriker instrument som konkurrerade om uppmärksamheten, varför Erardfabriken beställde ett verk av Maurice Ravel. Avsikten var att detta verk skulle demonstrera Erardharpans stora förtjänster. Man kan tycka att det var en vågad beställning för Ravel hade inte mer än hunnit avsluta sina studier vid Pariskonservatoriet, och dessutom tre år i rad ratats som mottagare av det stora Rom-priset. Nu hade han dessutom helt andra saker att tänka på för ägaren av tidningen Le Matin hade bjudit honom och två konstnärer på en segeltur till Belgien, Holland och Tyskland - och det i samma veva som verkbeställningen dök upp. Åtta dagar och tre sömnlösa nätter ägnade han sin komposition innan han tvingades uppsöka sin skräddare (eller om det var hattmakaren) för att skaffa lämplig utrustning till segelfärden. Stressad och nervös lyckades han glömma skisserna till sitt nya verk hos skräddaren. Men till slut redde allt upp sig. När han kom hem till Paris fick han tillbaka skisserna och kunde fullborda detta friskt saltstänkta verk, som med elegans genomskådar harpans alla komplicerade hemligheter. I den korta kadensen används harpans alla pedaler i alla lägen. Introduktion och allegro för soloharpa och kammarensemble tillägnades Erard-företagets VD, Albert Blondel. Ravel gav sig i kast med arbetet med stor inspiration och med målsättningen att låta musiken utvecklas från långsamt till snabbt, att kombinera enkelt med komplicerat, elegant med vitalt. Dessutom är musiken genomsyrad av Ravels klangliga magi. Uruppförandet ägde rum i Paris den 22 februari 1907. STIG JACOBSSON










1979-02-07 19:30 Stenhammarsalen

1978-12-16 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1978-11-21 19:30 Stenhammarsalen

1978-08-27 19:30 Götaplatsfoajén

1978-06-13 19:30 Götaplatsfoajén

1978-05-30 19:30 Götaplatsfoajén

1978-03-14 19:30 Götaplatsfoajén

1977-12-06 19:30 Stenhammarsalen

1977-08-30 20:00 Götaplatsfoajén

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!