Stäng
Meny

Arkiv

12 konserter

2002-03-09 15:00 Stora salen

1979-10-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1979-10-18 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1974-01-11 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1972-07-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 9 ESS-DUR OP 70 Allegro Moderato Presto Largo Allegretto (Satserna tre till fem spelas i en följd) 27 min Sjostakovitjs nionde symfoni har något mystiskt över sig. Redan dess tillkomst vållar huvudbry. Sjostakovitj själv verkar inte ha dokumenterat arbetet med symfonin och de källor som finns till hands får man helt enkelt bestämma sig för att lita på eller inte. Enligt David Rabinovich sa Sjostakovitj 1944 att han ville skriva en symfoni för orkester, kör och sångsolister "om han kunde hitta en lämplig text". Men det fanns en tvekan också, Sjostakovitj ville inte utsätta sig för jämförelser som kunde te sig "oblyga", med syftning på en annan berömd nionde symfoni för samma styrkor: Beethovens. Som vi vet är Sjostakovitjs nia instrumental och till karaktären mycket olik Beethovens monumentala musik. Tonsättaren kallade symfonin "ett glatt litet stycke, musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det". Vad hände det där märkliga halvåret tills symfonin var klar sommaren 1945? Uppenbarligen ganska mycket, men det frapperande är att Sjostakovitj så snabbt vände på kuttingen och skrev en ljus och lekfull nia - som samtidigt är den kortaste av hans 15 symfonier. Sparade han ursprungsidén till trettonde symfonin, Babij Jar för solister kör och orkester, en uppgörelse med nazisternas avrättning av judar på sovjetiskt territorium? Förmodligen inte, ursprungsidén fann förmodligen inte bäring eller led brist på livskraft, ett av de uppslag som helt enkelt mår allra bästa av att städas undan. Dessa "kunde-varit-verk" som det är så oerhört intressant att spekulera i och fantisera om. Beethovens tia, eller varför inte en Brahms femma? STEFAN NÄVERMYR


1970-10-13 20:00 Stenhammarsalen

1966-02-24 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson



1964-10-06 20:00 Stenhammarsalen

1964-08-26 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN


1963-11-05 20:00 Stenhammarsalen

1962-06-27 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1955-02-01 20:00 Stenhammarsalen

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!