FELIX MENDELSSOHN (1809-1847)
ELIAS
Ingen annan tonsättare - inklusive Mozart! - har skrivit så storslaget begåvad musik redan som barn. Felix Mendelssohn komponerade mellan elva och 15 års ålder 13 stråksymfonier, fyra sångspel, fem konserter och oräkneliga kammarmusikverk, förutom piano- och orgelstycken, solosånger och körer. En hel del av detta står fortfarande på standardrepertoaren världen över. Som 17-åring skrev han uvertyren En midsommarnattsdröm, ett odödligt mästerverk.
Mendelssohn var redan från mycket unga år en lysande pianist. Han hade först undervisats av modern, och naturligtvis sporrats av att hans fyra år äldre syster Fanny redan var på väg att bli en mästare på instrumentet. Ludwig Berger, elev till den legendariske pianisten och pedagogen Muzio Clementi, hade tagit sig an den sjuårige Felix utbildning och därefter blev det studier i Paris och några veckor för Ignaz Moscheles hemma i Berlin. Han spelade även violin med den äran och hade en ofta omvittnad förmåga att spela à vista. Som tonsättare hade Mendelssohn tagit lektioner för Carl Zelter och i övningsböckerna kan man se gossens ytterst kompetenta övningar i trippelfugor och dubbel kontrapunkt. När Zelter i november 1825 skrev ett brev till sin vän, diktarkungen Goethe, nämnde han att den unge eleven just avslutat en oktett "som är mycket välskapt".
Mendelssohn hade en trygg och skyddad uppväxt. Han var son till den förmögne bankiren Abraham i vars hem konstnärer och musiker var ständiga gäster. På söndagseftermiddagarna brukade bankiren anordna privata konserter i det stora huset. Musiker från hovkapellet och syskonen Felix och Fanny framträdde som solister och i publiken hittade man inte sällan filosofen Hegel eller vetenskapsmannen Humboldt. Dessa besökte nämligen gärna barnens farfar, den betydande filosofen Moses Mendelssohn. Hit kom ibland även Goethe och tonsättare som Weber, Paganini, Spontini och Spohr. I en sådan omgivning förvånar det inte att den begåvade Felix redan i pojkåren gjorde enorma framsteg. Det verkar som om gudarna log mot honom. Men det sägs ju också att den gudarna älskar dör ung, och det stämmer i Mendelssohns fall: han avled endast 38 år gammal med en fantastiskt rik produktion bakom sig.
Symfonierna intar naturligtvis en viktig position i hans verkförteckning. När Mendelssohn var femton år gammal komponerade han sin första symfoni för full orkester - och då var han alltså redan synnerligen rutinerad. Den är fylld både av melodisk värme, klanglig variation och hantverksskicklighet. Ett verkligt mästarprov. Det offentliga uruppförandet ägde rum 1827 i Gewandhaus i Leipzig, men aldrig hade den unge mannen fått sådana ovationer som när musiken spelades av Royal Philharmonic Society i London 1829. Mendelssohn utsågs till hedersmedlem i sällskapet och fick en rivstart i karriären.
I samband med Londonkonserterna passade han också på att besöka de norra delarna av öriket. Han landsteg på ögruppen Hebriderna och skrev 1830 en konsertuvertyr med det namnet efter att på ön Staffa ha besökt den märkliga urtidsformation som kallas Fingalsgrottan. Den 30 juli 1829 skrev Mendelssohn till familjen: "Jag tror jag idag funnit början till min skotska symfoni." Trots en entusiastisk start blev Symfoni nr 3 inte färdig förrän tolv år senare, 1842, och är därmed hans sista fullbordade symfoni. Numreringen av Mendelssohns symfonier är för övrigt missvisande. De fick sina nummer efter hand som de trycktes. Den stora symfoniska kantaten Lobgesang (Lovsång) blev symfoni nr 2, fullbordad 1840, medan hans "Italienska symfoni" fick nummer 4 trots att den fullbordades 1833, och hans symfoni nr 5 "Reformationssymfonin" var färdig 1830!
Redan några år tidigare hade Mendelssohn börjat fundera på att komponera ett större sakralt verk när han träffade den jämnårige Julius Schubring som kommit till Berlin för att studera teologi. De blev goda vänner och förde djupa diskussioner om såväl musik som teologi. Det var bland annat för att bevisa för Schubring att Bachs musik var allt annat än bara matematik som Mendelssohn i Berlin 1829 lät framföra Matteuspassionen under en tid när ingen annan intresserade sig för Bachs musik.
Mendelssohn hade länge lockats av gestalten Paulus och med Apostlagärningarna som huvudkälla började han och Schubring skissa på ett libretto. Mendelssohn drog paralleller mellan Pauli omvändelse och hans egen konvertering från judendom till kristendom. En annan inspirationskälla var ett besök i Vatikanen 1830. Uruppförandet av Paulus ägde rum i Düsseldorf den 22 maj 1836 och blev en enorm framgång. Inom ett och ett halvt år hade oratoriet framförts 50 gånger runt om i Tyskland, men också i Holland, Ryssland, USA, Sverige och inte minst i det land där oratorieformen sedan Händels dagar hållits i hävd: England. Det är väl ingen tvekan om att Händels engelska oratorier har stått modell.
Några månader efter framförandena i England 1837 började Mendelssohn arbeta på ett nytt oratorium, Elias. Men det var först när han 1845 fick beställning på ett verk från Birmingham som han satte igång på allvar. Återigen blev det ett nära samarbete med ungdomsvännen Julius Schubring, den här gången med Konungaboken som inspirationskälla.
Mendelssohns föräldrar konverterade från judendomen när han var liten gosse men såväl protestantism som judendom kom alltid att leva sida vid sida i hans skapande, inte minst när han i Elias levde sig in i en av hjältarna från gamla testamentet. Mendelssohn var konservativ och fruktade samhällets snara moraliska sammanbrott. Han menade att man behövde en allt igenom konsekvent profet som förkunnade den rätta läran, och iklädde delvis sig själv rollen som Elias. Elias krossar Baaldyrkarna, och Mendelssohn slår hårt mot det som han uppfattade som samtidens omoral.
Elias uruppfördes den 26 augusti 1846 vid Great Britain Festival i Birmingham inför 2000 åhörare med sådan framgång att en rad arior och körer måste tas om. I The Times kunde man läsa: "Never was there a more complete triumph - never a more thorough and speedy recognition of a great work of art!". Verket framfördes inom kort ytterligare fem gånger i England innan det nådde Hamburg den 9 oktober 1847, och Wien den 14 november. Då hade Mendelssohn oväntat avlidit den 4 november. Framgångarna fortsatte ändå. Elias spelades flitigt över hela Europa och nådde ända till Boston. Endast Händels Messias har nått samma popularitet i England.
I första delen agiterar Baaldyrkarna häftigt mot profeten Elias. Men han är lugn när han förbannar de otrogna och uppmanar sitt folk att be. Han, liksom Mendelssohn själv, slåss mot tvivlet. I andra delen möter vi en mer poetisk ton. Den inleds med sopranarian 'Hear ye, Israel' ('Höre, Israel, höre des Herrn Stimme!') som startar på höga Fiss - den ton som låg bäst till för Jenny Lind. Det var också denna svenska sångfågel Mendelssohn hade i tankarna när han komponerade sopranpartiet. Hon sjöng dock inte i Elias förrän efter Mendelssohns död. I andra delen hittar man dessutom Elias livfulla dialog med drottningen av Saba, men också en resignation inför döden innan den sprakande episoden med den eldstorm som svingar profeten upp i himlen, och den älskvärda änglatrion.
Mendelssohn har i sin musik på ett för tiden ålderdomligt sätt skapat ett verk med total förening av melodi, harmoni och fantasifull orkestrering, men han har också förenat det sakrala med det dramatiska, det judiska med det reformerta. Elias blev en slutpunkt. Kanske skulle Mendelssohn ha överträffat sig själv i det påbörjade oratoriet Christus, men det verket stannade vid en torso.
STIG JACOBSSON
