Stäng
Meny

Arkiv

5 konserter

1991-11-16 23:00 Stora salen

Program


WOLGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) REQUIEM D-MOLL K 626 Introitus Sequence Offertorium Sanctus Agnus dei Communion Hösten 1791. 6/9: premiär i Prag på kröningsoperan Titus mildhet. Mitten av september far Mozart hem till Wien. 30/9 leder han premiären på Trollflöjten. Oktober-november komponerar han klarinettkonserten och sitt sista frimurarstycke. Mitt uppe i all röran mår han allt sämre men måste ju ta itu med detta mystiskt beställda rekviem. Han börjar skriva de fyra sångstämmorna mitt på partitursidorna och orkesterbasen längst ner. Utöver detta bara en och annan antydan om orkesterns motiv runt omkring. Det vill säga första satsen fyller han i nästan fullständigt. När han kommer till Lacrymosa bryter han av någon anledning efter åtta takter och fortsätter till Offer-toriet. Där tar det slut, före Sanctus och Agnus Dei. Det finns i autograf en ofullbordad dubbelfuga: Amen, byggd över några toner från rekviets första sats. Den kan möjligen ha något att göra med detta språng ut ur Lacrymosa. 20 november blir Mozart sängliggande. Han rådgör om arbetet med eleven och hjälpredan Süssmaier - oklart hur detaljerat. Mozart dör natten till den femte december. Det blir en enkel ceremoni i Stefans-kyrkan nästa dag. Sedan förs Mozarts kista till den avlägsna kyrkogården och en omarkerad grav. Så brukade det gå till de här åren. Arma Constance - med nytt barn - får hjälp från många håll. Redan den 10 december lyckas man få till en minnesmässa i Mikaelikyrkan. Den kunde tydligen använda de två första satserna ur det ofullbordade verket. Det måste ha krävt snabbutskrifter för fyra kvalificerade sångare. Vad mera? Måste resten överlåtas på en driven organist? Süssmaier åtar sig att fullborda rekviet, han härmar Mozarts piktur. Constance låter göra en egen avskrift av hans version, som hon senare förstår att utnyttja till fullo: det första framförandet blir ingalunda ute hos den hemlige beställaren, en greve Wallsegg, (han som brukade skriva av musik han köpt och sedan göra gällande att den var hans egen.) Constance levde 50 år till. Hon berättade gärna om salig maken. Något litet av detta har vidarebefordrats till eftervärlden - plus ett förfalskat, synnerligen "försvunnet" brev, tillverkat många år efter hans död. I dessa källor kan man bland annat läsa om Mozarts förgiftningsskräck och hans känsla av att skriva på sitt eget rekviem. Rätt mänskligt med en smula vidskepelse med tanke på omständigheterna, kan jag tycka… En utmärkt hjälpare fann Constance i den danske diplomaten Nissen som var en riktig skrivkarl. Det behöver hon sannerligen i förhandlingarna med olika förlag. Det låg ju fullt med otryckta noter i våningen. Vännen Abbé Stadler ordnade upp dem åt henne. År 1800 ville Breitkopf & Härtel ge ut rekviet. Süssmaier skrev och sade som det var. De struntade i honom förstås. Constance var kanske heller inte så angelägen om att sanningen skulle komma ut. Förvirringen kring vem som skrivit vad, och varför, och på vilket papper, kom att vara nästan ett halvsekel. På senare år har somliga velat förbättra Süssmaiers arbete. Nya lösningar kommer då och då. Det tycks aldrig vilja bli någon "evig vila" kring detta rekviem… INGEMAR VON HEIJNE


1989-09-23 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




CARL ORFF (1895-1982) CARMINA BURANA Fortuna imperatrix mundi I Primo vere II In taberna III Cour d'amours Blanziflor et Helena Fortuna imperatrix mundi Carl Orff var under 1930-talet en av de mest uppmärksammade tonsättarna i Tyskland. En stor del av hans berömmelse kom med Carmina burana som komponerades 1935-1936. Dess undertitel lyder "världsliga sånger för soli och kör till ackompanjemang av orkester och med magiska bilder" - en scenografi av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carmina burana uruppfördes i Frankfurt am Main 1937, gavs på La Scala 1942 och kort därpå även i Wien, men trots detta blev Orff först efter kriget mer allmänt känd som tonsättare. Musiken var inte lik något annat, den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Hans musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Musikaliskt finns det en mer näraliggande influens: Stravinskys dramatiska kantat Oidipus Rex och framförallt Les noces - rytmiskt präglad musik av medvetet enkelt slag med sparsmakad orkestersats (mycket slagverk) och kören som grundläggande element. Orffs verk växte ofta fram ur en samlad vision av det sceniska och det musikaliska - allt han skapat röjer en frodig, åskådlig fantasi. Det mesta han producerade är tänkt för scenen, också Carmina burana. Men verket har visat sin styrka också utan sceniska arrangemang och framförs lika ofta i konsertsalen med stor framgång. STEFAN NÄVERMYR


1989-09-22 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




CARL ORFF (1895-1982) CARMINA BURANA Fortuna imperatrix mundi I Primo vere II In taberna III Cour d'amours Blanziflor et Helena Fortuna imperatrix mundi Carl Orff var under 1930-talet en av de mest uppmärksammade tonsättarna i Tyskland. En stor del av hans berömmelse kom med Carmina burana som komponerades 1935-1936. Dess undertitel lyder "världsliga sånger för soli och kör till ackompanjemang av orkester och med magiska bilder" - en scenografi av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carmina burana uruppfördes i Frankfurt am Main 1937, gavs på La Scala 1942 och kort därpå även i Wien, men trots detta blev Orff först efter kriget mer allmänt känd som tonsättare. Musiken var inte lik något annat, den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Hans musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Musikaliskt finns det en mer näraliggande influens: Stravinskys dramatiska kantat Oidipus Rex och framförallt Les noces - rytmiskt präglad musik av medvetet enkelt slag med sparsmakad orkestersats (mycket slagverk) och kören som grundläggande element. Orffs verk växte ofta fram ur en samlad vision av det sceniska och det musikaliska - allt han skapat röjer en frodig, åskådlig fantasi. Det mesta han producerade är tänkt för scenen, också Carmina burana. Men verket har visat sin styrka också utan sceniska arrangemang och framförs lika ofta i konsertsalen med stor framgång. STEFAN NÄVERMYR


1989-09-21 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




CARL ORFF (1895-1982) CARMINA BURANA Fortuna imperatrix mundi I Primo vere II In taberna III Cour d'amours Blanziflor et Helena Fortuna imperatrix mundi Carl Orff var under 1930-talet en av de mest uppmärksammade tonsättarna i Tyskland. En stor del av hans berömmelse kom med Carmina burana som komponerades 1935-1936. Dess undertitel lyder "världsliga sånger för soli och kör till ackompanjemang av orkester och med magiska bilder" - en scenografi av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carmina burana uruppfördes i Frankfurt am Main 1937, gavs på La Scala 1942 och kort därpå även i Wien, men trots detta blev Orff först efter kriget mer allmänt känd som tonsättare. Musiken var inte lik något annat, den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Hans musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Musikaliskt finns det en mer näraliggande influens: Stravinskys dramatiska kantat Oidipus Rex och framförallt Les noces - rytmiskt präglad musik av medvetet enkelt slag med sparsmakad orkestersats (mycket slagverk) och kören som grundläggande element. Orffs verk växte ofta fram ur en samlad vision av det sceniska och det musikaliska - allt han skapat röjer en frodig, åskådlig fantasi. Det mesta han producerade är tänkt för scenen, också Carmina burana. Men verket har visat sin styrka också utan sceniska arrangemang och framförs lika ofta i konsertsalen med stor framgång. STEFAN NÄVERMYR


1989-03-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!