Stäng
Meny

Arkiv

5 konserter

2019-09-11 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Katarina Karnéus Mezzosopran

Mezzosopranen Katarina Karnéus är utbildad vid Trinity College of Music och National Opera Studio i London. 1995 vann hon BBC Cardiff Singer of the World Competition. Hon har arbetat med ledande dirigenter som Sir Simon Rattle, Sir Charles Mackerras, Sir Mark Elder, Sir Roger Norrington, Sir Antonio Pappano, Michael Tilson Thomas, Franz Welser-Möst och Ivor Bolton. Bland hennes operaengagemang finns framträdanden på Metropolitan, Covent Garden, Göteborgsoperan, operahusen i Stuttgart, Frankfurt och Barcelona samt Glyndebournes festspel. Som konsertsångare har hon arbetat med Berlins filharmoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Wiens symfoniker och San Francisco Symphony samt framträtt vid BBC Proms och festivalerna i Edinburgh och Salzburg. Hon har också givit konserter i Wigmore Hall, Concertgebouw, Lincoln Center och La Monnaie samt vid internationella festivaler. Katarina Karnéus tillhör solistensemblen vid GöteborgsOperan och företräder operahuset som internationell ambassadör. Hon har erhållit medaljen Litteris et Artibus av H.M. Konung Carl XVI Gustaf och utnämndes 2018 till hovsångerska.



Maria Möller Konferencier




2018-11-12 19:30 Stora salen

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson


25 min




2016-11-13 14:00 Stora salen

Program



SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN




JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


25 min




2011-11-01 10:00 Stora salen

Program


WOLGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) REQUIEM D-MOLL K 626 Introitus Sequence Offertorium Sanctus Agnus dei Communion Hösten 1791. 6/9: premiär i Prag på kröningsoperan Titus mildhet. Mitten av september far Mozart hem till Wien. 30/9 leder han premiären på Trollflöjten. Oktober-november komponerar han klarinettkonserten och sitt sista frimurarstycke. Mitt uppe i all röran mår han allt sämre men måste ju ta itu med detta mystiskt beställda rekviem. Han börjar skriva de fyra sångstämmorna mitt på partitursidorna och orkesterbasen längst ner. Utöver detta bara en och annan antydan om orkesterns motiv runt omkring. Det vill säga första satsen fyller han i nästan fullständigt. När han kommer till Lacrymosa bryter han av någon anledning efter åtta takter och fortsätter till Offer-toriet. Där tar det slut, före Sanctus och Agnus Dei. Det finns i autograf en ofullbordad dubbelfuga: Amen, byggd över några toner från rekviets första sats. Den kan möjligen ha något att göra med detta språng ut ur Lacrymosa. 20 november blir Mozart sängliggande. Han rådgör om arbetet med eleven och hjälpredan Süssmaier - oklart hur detaljerat. Mozart dör natten till den femte december. Det blir en enkel ceremoni i Stefans-kyrkan nästa dag. Sedan förs Mozarts kista till den avlägsna kyrkogården och en omarkerad grav. Så brukade det gå till de här åren. Arma Constance - med nytt barn - får hjälp från många håll. Redan den 10 december lyckas man få till en minnesmässa i Mikaelikyrkan. Den kunde tydligen använda de två första satserna ur det ofullbordade verket. Det måste ha krävt snabbutskrifter för fyra kvalificerade sångare. Vad mera? Måste resten överlåtas på en driven organist? Süssmaier åtar sig att fullborda rekviet, han härmar Mozarts piktur. Constance låter göra en egen avskrift av hans version, som hon senare förstår att utnyttja till fullo: det första framförandet blir ingalunda ute hos den hemlige beställaren, en greve Wallsegg, (han som brukade skriva av musik han köpt och sedan göra gällande att den var hans egen.) Constance levde 50 år till. Hon berättade gärna om salig maken. Något litet av detta har vidarebefordrats till eftervärlden - plus ett förfalskat, synnerligen "försvunnet" brev, tillverkat många år efter hans död. I dessa källor kan man bland annat läsa om Mozarts förgiftningsskräck och hans känsla av att skriva på sitt eget rekviem. Rätt mänskligt med en smula vidskepelse med tanke på omständigheterna, kan jag tycka… En utmärkt hjälpare fann Constance i den danske diplomaten Nissen som var en riktig skrivkarl. Det behöver hon sannerligen i förhandlingarna med olika förlag. Det låg ju fullt med otryckta noter i våningen. Vännen Abbé Stadler ordnade upp dem åt henne. År 1800 ville Breitkopf & Härtel ge ut rekviet. Süssmaier skrev och sade som det var. De struntade i honom förstås. Constance var kanske heller inte så angelägen om att sanningen skulle komma ut. Förvirringen kring vem som skrivit vad, och varför, och på vilket papper, kom att vara nästan ett halvsekel. På senare år har somliga velat förbättra Süssmaiers arbete. Nya lösningar kommer då och då. Det tycks aldrig vilja bli någon "evig vila" kring detta rekviem… INGEMAR VON HEIJNE


2009-10-28 18:00 Stora salen

Program



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!