Arkiv

EDVARD GRIEG (1843-1907) PIANOKONSERT A-MOLL Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato e marcato Edvard Griegs förhållande till pianot var gott och långvarigt. Med undantag för ett förfärligt år på musikkonservatoriet i Leipzig med en tråkig pianolärare var pianot det instrument som gav honom mest idéer. Där kände han sig hemma och hans Lyriska stycken tillhör det bästa som skrivits för piano. Gudskelov lyckades Grieg byta pianolärare. Första året i Leipzig blev svårt av andra skäl också. Han var bara 15 år, hade svårt med språket och längtade hem. När han dessutom fick en form av tuberkulos som ledde till att vänster lunga kollapsade fick han åka hem, men återvände fyra år senare för att studera färdigt. Alla biografier och vittnesmål är överens om att Griegs begåvning slog ut i blom först när han på allvar tog in den norska folkmusiken. Norsk musik fann han, konstigt nog, i Danmark. Under sin uppväxt i Bergen hade han inte hört någon folkmusik som intresserade honom, men i Köpenhamn träffade han Rikard Nordraak som redan skrev folkmusikinspirerad konstmusik. Pianokonserten är skriven i sann romantisk stil, rentav storvulen ibland. Men man kan ändå säga att den är uppbyggd av små delar, första satsen innehåller inte mindre än sju tematiska idéer. Och det är nog detta som har gjort den så populär. När det glimtar till av någon drill som låter folkmusikalisk är det som att en fjällbäck glimmar till bakom trädstammarna, och så är det kanske också. Fjäll, dal, fjord och bäck måste Grieg ha runt sig för att kunna komponera. Han lät bygga en hytta med plats för stol, piano, bord och en liten ugn som hissades upp på ett berg i Hardanger. Hur det såg ut där kan man se i en film på YouTube. Och där fick jag äntligen veta hur lång Grieg var, något jag funderat på sedan jag läst att Grieg och hans hustru såg ut som porslinsstatyetter. Grieg var 154 cm, precis som Schubert. Men vid tiden för pianokonsertens födelse var ett eget hem inte på tal än. Grieg var bara 24 år och konserten blev hans definitiva genombrott som tonsättare. Han framförde den själv många gånger, både som dirigent och pianist. Därmed hittade han också förbättringar och reviderade konserten flera gånger. Den västerländska konstmusiken hade inte varit densamma utan Grieg. Den engelske tonsättaren Frederick Delius menade i början av förra århundradet att fransk musik, det är vad man får om man blandar Grieg och Wagner. KATARINA A KARLSSON

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON