Stäng
Meny

Arkiv

10 konserter

2019-03-03 18:00 Stenhammarsalen

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL OP 105 Mit leidenschaftlichen Ausdruck Allegretto Lebhaft Det är allmänt bekant att Robert Schumann led av psykisk ohälsa även om han under långa perioder kunde komponera och leda musikverksamheten i de städer han bosatt sig i. Inte sällan inträffade emellertid situationer som medförde konflikter. Han anförtrodde konsertmästaren, Joseph Wasielewski, i orkestern i Düsseldorf att han varit "mycket förbannad på vissa personer" när han skrev sin första violinsonat. Schumann hade varit dirigent och ledare för stadens orkester under ett par år men efter vissa misshälligheter fått sina befogenheter begränsade till att bara framföra sina egna verk. Kanske var ilskan inspirerande för han behövde bara en knapp vecka (12-16 september 1851) för att skriva hela sin första violinsonat. Trots att den inte är mycket längre än 15 minuter är det en symfoniskt upplagd sonat i tre satser. Normalt skrev han sonater i fyra satser (som till exempel den dubbelt så långa violinsonaten nr 2 d-moll op 121, skriven bara ett par månader senare). Men om man så önskar kan man se Allegretto-satsen som en kombination av långsam sats och scherzo. Med lidelsefullt uttryck inleder Schumann sonaten med en rik och intensiv klang, där violinen presenterar huvudtemat till ett vildsint pianoackompanjemang. Med bibehållen intensitet fortlöper hela satsen och dess stämning återkommer efter det korta allegrettot i finalen som rymmer ett tema som är besläktat med en viktig episod ur scherzot i den tredje symfonin "den Rhenska" (som uruppförts i Düsseldorf ett drygt halvår tidigare). Även om finalen är fylld av en pådrivande energi så är det kanske ändå just denna korta men underbart varma och lyriska episod som stannar i minnet. STIG JACOBSSON


CLARA SCHUMANN (1819-1896) TRE ROMANSER FÖR VIOLIN OCH PIANO OP 22 Andante molto Dess-dur Allegretto g-moll Leidenschaftlich schnell B-dur Redan 1902 kom första lexikonet med enbart kvinnliga tonsättare - 750 stycken. När man bläddrar i sådana lexikon slås man av att hitta namn som Schumann, Mendelssohn, Mahler, Respighi och Rimskij-Korsakov. Men är inte det namn på kända manliga tonsättare? Jovisst. Men tidsandan var sådan att män hade mycket svårt att acceptera skapande kvinnor. En möjlighet för dem var att liera sig med skapande män som förhoppningsvis förstod deras situation. Här hittar vi alltså hustrur, systrar, döttrar. Det räckte inte alltid. Alma Mahler förbjöds komponera av sin make Gustav med orden: "Det räcker med en tonsättare i familjen" och Clara Schumanns komponerande avtog markant när hon 1840 gifte sig med Robert och fick en stor barnaskara att ta hand om. Ändå är Clara Schumann en av de mest kända och ryktbara kvinnliga tonsättarna. Den 13 januari 1833 skrev den 13-åriga Clara Wieck i sin dagbok: "Jag har börjat komponera en konsert." Och hon visste mycket väl vad hon gett sig in på. Flickan hade framträtt som pianist hemma i Leipzig många gånger, förvånat aristokratiska musikvänner vi hovet i Dresden och förtrollat publiken från Weimar till Paris på en konsertturné genom Europa. Hon kom att bli en av tidens främsta pianister. 1853 skrev hon tre romanser för violin och piano, inspirerad av sin makes födelsedag. Hon var mycket god vän med den kände och uppburne violinisten Joseph Joachim, som fick sig musiken tillägnad, och som bland annat spelade romanserna för kung George V av Hanover. Joachim fann musiken bestå av "ljuvlig, himmelsk glädje". STIG JACOBSSON


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) VIOLINSONAT NR 2 A-DUR OP 100 Allegro amabile Andante tranquillo. Vivace. Andante. Vivace di più. Andante. Vivace Allegretto grazioso (quasi Andante) Brahms andra violinsonat går i A-dur och brukar ibland kallas Thun-sonaten eftersom den komponerades vid denna schweiziska sjö, en kär tillflyktsort som Brahms besökte tre somrar i rad med början 1886. Här frigjordes hans inre känslor. De sex veckorna sommaren 1886 var särskilt lyckliga och han komponerade då även den andra cellosonaten och den tredje pianotrion - vid sidan av en lång rad sånger. Sonaten skrev han "medan han väntade på en kär väns ankomst". Vännen i fråga var den unga, vackra sångerskan Hermine Spies som han vid denna tid hade en mycket intensiv och uppmärksammad kärlekshistoria med. Detta kan också vara förklaringen till att Brahms i sin ljusa och laddade musik citerar ett par egna sånger vars texter kan ges kärleksfulla associationer. Fröken Spies lade säkert märke till citaten eftersom sångerna skrivits direkt med tanke på henne. I första satsen förekommer således sångerna Komm bald op 97:5 och Wie Melodien zieht es op 105:1. I genomföringsdelen kombinerar tonsättaren dessa båda melodier på ett synnerligen konstfullt sätt. Andra satsen kan ses som en kombination av långsam koral (andante) och en virvlande dans (vivace). I finalens början citeras också sången Immer leise wird mein Schlummer op 105:2 innan musiken utvecklas i ett rondomönster. Men avslutningen blir inte ett briljant jubel, utan snarare en lyrisk och kärleksfull avrundning. Sonaten uruppfördes i Wien den 2 december 1886 då Brahms redan hade påbörjat sin tredje violinsonat, den i d-moll op 108. STIG JACOBSSON


25 min


SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) VIOLINSONAT NR 2 D-DUR OP 94B Moderato Scherzo: Presto Andante Allegro con brio Mitt under brinnande krig skrev Sergej Prokofjev sommaren 1943 en sonat för flöjt och piano. Han påbörjade den i Kazakstan och fullbordade den på andra sidan Uralbergen dit han som så många av sina kolleger tagit sig för att kunna arbeta i lugn och ro, långt ifrån krigets oro. Prokofjevs huvuduppgift var då att komponera baletten Askungen. Men istället för att skildra krigets fasor valde han att knyta an till en solig klassisk tonkonst med gamla dansrytmer och genomskinlig struktur. Det var väl ett sätt att fjärma sig från den skrämmande verkligheten. Den första satsen bjuder på ett brett lyriskt tema, den andra avkräver sina musiker ett briljant virtuoseri. Mozarts anda vilar över den sångbara tredje satsen och i den narraktiga finalen sneglar han på Haydn. Sonaten blev snabbt en så stor framgång att den kände ryske violinisten David Ojstrach - som tillägnats och uruppfört Prokofjevs första violinsonat - beklagade att den nya sonaten inte var skriven för violin. Tillsammans med tonsättaren, som var förtjust i idén, gjorde han därför en version för violin och i den formen blev sonaten till och med mer känd och älskad än i originalversionen. Sonaten flödar från den stillsamt tankfulla första satsen till den glädjerika finalen över av Prokofjevs melodiska rikedom. Här finns den sorts neoklassicism som också genomsyrar hans första symfoni, "Den klassiska". Naturligtvis var det Ojstrach som än en gång var den förste som spelade versionen för violin, i Moskva i juni 1944, med Lev Orbin vid pianot. STIG JACOBSSON


Medverkande


Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


"Alexander Gavrylyuk är en av de största upptäckterna det senaste decenniet. Varje gång förtrollar han publiken med sin otroliga virtuositet och sitt tankeväckande spel." (De Telegraaf, juni 2015) Pianisten Alexander Gavrylyuk började sina studier när han var sju år och två år senare spelade han sin första pianokonsert offentligt. Han har vunnit förstapriser i Horowitztävlingen 1999 och Hamamatsu-tävlingen i Japan 2000 där han hyllades som "den mest begåvade 16-åringen under andra hälften av 1900-talet". Efter debuten med Concertgebouworkestern 2010 är han ständigt efterfrågad av framstående orkestrar och dirigenter. Han har bland annat framträtt med New York Philharmonic Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Moskvas filharmoniker, NHK-orkestern i Tokyo samt Israels filharmoniska orkester. Bland dirigenter han samarbetat med finns Herbert Blomstedt, Vladimir Ashkenazy, Vladimir Jurowski, Alexander Lazarev, Vassily Petrenko, Osmo Vänskä och Neeme Järvi. Alexander Gavrylyuk återvänder med jämna mellanrum till hemlandet Ryssland där han framträtt med Ryska Nationalorkestern och Ryska statliga Svetlanov-orkestern. Bland hans inspelningar finns Prokofjevs fem pianokonserter med Vladimir Ashkenazy och Sydney Symphony Orchestra samt solomusik av Rachmaninov, Skrjabin och Prokofjev (Piano Classics). Hans senaste utgåva med Musorgskijs Tavlor på en utställning och Schumanns Kinderszenen har hyllats av kritikerna. Bland höjdpunkterna denna säsong finns framträdanden med Valerij Gergijev och Rotterdams filharmoniker, Orchestre de la Suisse Romande, Cincinnati Symphony Orchestra samt Göteborgs Symfoniker.


2018-11-30 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) MANFREDUVERTYR ESS-DUR OP 115 Tre snabba ackord, generalpaus och sedan ett brett inledningstema som öppnar dörrarna för vidare dramatik. Detta knep att fånga publikens uppmärksamhet är vanlig i uvertyrsammanhang men få har genomfört det så konsekvent som Schumann i uvertyren till Lord Byrons läsdrama Manfred. Schumanns skådespelsmusik innefattar också melodramer (recitation och musik), mellanaktsmusik, solosånger och körsånger men liksom annan musik av det här slaget föll den i glömska när Byrons popularitet bleknade med tiden. Byrons gotiska drama skildrar den skuldtyngde och smått galne rebellen Manfred som tillkallar andar för att glömma sin älskade Astartes död. Men han lyckas inte och dör utan att ha bett om syndaförlåtelse. Själskval som den känslige och sedermera sinnessjuke Schumann kunde identifiera sig med. Uvertyren speglar Byrons svallande romantik - stormiga utspel staplas på varann med en och annan vilopunkt däremellan. Ett livligt tema återkommer flera gånger som en sammanbindande ritornell. Efter den sista kulminationen svalnar känslorna och uvertyren avslutas i en resignerad utandning. STEFAN NÄVERMYR


ANDERS ELIASSON (1947-2013) EINSAME FAHRT, VIOLINKONSERT Moderato Andante Allegro Adagio Presto. Piú mosso Någon programmusik skrev han aldrig, Anders Eliasson. Respekten för musikens eget språk och uttrycksförmåga var helt enkelt mycket större än så. Varje ambition att låta musiken översätta till exempel bilder eller berättelser och händelser var helt enkelt att reducera den - egentligen att göra både musiken och lyssnaren en otjänst. I början på 1990-talet skrev han sin första violinkonsert, med den sakliga titeln Concerto per violino e orchestra d'archi. När han nästan tjugo år senare återigen gav sig i kast med genren försedde han trots allt verket med en titel: Einsame Fahrt. Ensam färd, alltså. En fantasieggande titel, men samtidigt öppen. Den är inte bara en beskrivning av tonsättarens arbete eller verket, utan också av lyssnarens situation. Inför uruppförandet 2011 (Ulf Wallin med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Manfred Honeck) gav Eliasson nämligen sin syn på saken i en intervju. "Einsame Fahrt... det kanske är för att man är ensam... Och det är på samma sätt med lyssnandet. Om det så är tusen stycken så är var och en ensam. Egentligen skulle det bli tusen färdar, i stället för en." Att skriva en verkkommentar är med andra ord också det en hopplös uppgift. Den kan nödtorftigt ringa in ett verk och ett konstnärskap, men inte peka ut varje lyssnares intryck. "Anledningen till att musik existerar", fortsatte Eliasson i intervjun, "är att det inte går att uttrycka på något annat sätt. Det vill säga: det är fullständigt meningslöst att börja på att orda om den. Vi kommer aldrig fram i alla fall. Men, vad som är viktigt, det är naturligtvis att det finns en lyssnare. Och där äger väldigt mycket rum, som är oerhört väsentligt." Ändå är det som om soloviolinen verkligen berättar i Einsame Fahrt. Den gör det oupphörligt och med få andrum (satserna löper direkt in i varandra utan kännbara skarvar). Den gör det med en nästan påstridig intensitet, men samtidigt förtroligt och fyllt av värme. Soloviolinen agerar i tätt samspel med orkestern - för det är orkestermusik med kammarmusikaliska kvaliteter, som så ofta i Eliassons senare komponerande. Och här frammanas det vi inte kan orda om. Orden och meningarna är ju toner och fraser. Vi kan inte översätta de tankar och känslor som förmedlas, men vi upplever dem under vår ensamma färd. TONY LUNDMAN


25 min


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4 OP 16 "DE FYRA TEMPERAMENTEN" Allegro collerico Allegro comodo e flemmatico Allegro sanguineo När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteorgs Symfoniker passade han på att framföra sin andra symfoni från 1902, "De fyra temperamenten". Hans intryck av orkestern vid denna tid är rörande: "Nu har jag haft repetition med orkestern och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att spela med dessa människor, ty de följer min minsta vink och visar mig så stor respekt att jag nästan blir generad." Orkestern hade säkerligen Nielsens debut i Göteborg i februari 1914 i gott minne, liksom Stenhammars tidigare framföranden av symfonierna nr 1, 3 och 4 samt uvertyren Helios och delar ur operan Maskarade. Orkestern kunde - och tyckte om - sin Nielsen. Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har själv berättat dess historia: "Idén till symfonin De fyra temperamenten fick jag för många år sedan i en bykrog på Själland. När jag med min hustru och några vänner drack ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild, som hängde på väggen i en gammal förgylld ram. Bilden var indelad i fyra fält, i vilka "temperament" var framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska, det melankoliska och det sangvinska. Kolerikern satt till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt. Det andra tre bilderna var lika komiska och mina vänner och jag själv hade hjärtinnerligt roligt åt denna skildring av de mänskliga temperamenten." I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling han mött: "Han hade ett litet drag av stillsam melankoli, varför man kände behov av att vara god mot honom. Han var gärna litet bekväm och lättjefull och satt ofta under varma sommardagar sysslolös i hamnen. Jag har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam valstakt och med tanke på detta rörelsemoment har jag genomfört satsen Allegro commodo e flemmatico och försökt att fasthålla ett stämningstillstånd, som är helt fjärran från energi och känsla. Endast en enstaka gång blir det ett kraftuttryck - ett forte. Vad skedde då? Föll det en tunna i vattnet från ett av skeppen i hamnen som störde pojken, där han låg på rygg och drömde ute på vågbrytaren? Vem vet det? Men hur som helst, efter någon minut är allt lugnt igen. Ynglingen somnar in. Vattnet är åter blankt som en stor spegel." Den tredje satsen skildrar melankolin och där verkar det musikaliska materialet ha tagit sin egen riktning: "Andante malincolico vill uttrycka en melankolisk människas karaktär, men här som alltid i tonernas värld är en titel eller ett program endast en pekpinne. Det komponisten vill har mindre betydelse än det tonerna uttrycker, det som musikens innersta väsen fordrar." Carl Nielsen talar om "ett starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand utvecklas och når en klimax av klagan och smärta." I den avslutande satsen gestaltas en självgod typ: "I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst fram i tron att hela världen tillhör honom och att stekta sparvar skall flyga in i munnen utan något besvär eller arbete. Under en kort minut blir han likväl ängslig och snappar efter luft i häftiga synkoper, men detta är snart glömt. Även om musiken nu går i moll ger hans glada och något övermodiga natur sig dock tillkänna." Symfonin gick hem både hos publik och kritiker den 18 februari 1920: "Programmet mottogs av den fåtaliga publiken med stor förtjusning. De blommor kapellmästaren fick mottaga, inneburo ett varmt tack och ett välkommen åter." STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


37-årige Daniel Blendulf har etablerat sig som en av de internationellt mest framstående svenska dirigenterna. Han började sin karriär som cellist och studerade för Torleif Thedéen och Heinrich Schiff. Han framträdde som solist med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Kungliga filharmonikerna, Simon Bolivar-orkestern och symfoniorkestrarna i både Helsingborg och Norrköping. Karriären tog en ny riktning för Daniel Blendulf när den välkände dirigenten och pedagogen Jorma Panula inspirerade honom att börja studera dirigering, vilket han också gjorde 2005. Bara några år senare, 2008, vann han det prestigefyllda Svenska dirigentpriset och sedan dess har hans dirigentkarriär gått spikrakt uppåt. Bland de många orkestrar han dirigerat finns Sveriges Radios symfoniorkester, Stockholm sinfonietta, Norrköpings symfoniorkester, Dalasinfoniettan, Gävle Symfoniorkester och Musica Vitae. Han dirigerar även opera och har gjort Gounods Faust på Folkoperan och på Kungliga Operan Donizettis Don Pasquale och senast Carmen, som även sändes till biografer runt om i landet. Förutom fortsatta samarbeten med Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker är han också aktuell med debutkonserter med bland andra Sydneys och Nya Zeelands symfoniorkestrar liksom Norska radioorkestern och BBC National Orchestra of Wales. Daniel Blendulf debuterade med Kungliga filharmonikerna 2011 då han dirigerade Dvoráks åttonde symfoni.


Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2018-11-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) MANFREDUVERTYR ESS-DUR OP 115 Tre snabba ackord, generalpaus och sedan ett brett inledningstema som öppnar dörrarna för vidare dramatik. Detta knep att fånga publikens uppmärksamhet är vanlig i uvertyrsammanhang men få har genomfört det så konsekvent som Schumann i uvertyren till Lord Byrons läsdrama Manfred. Schumanns skådespelsmusik innefattar också melodramer (recitation och musik), mellanaktsmusik, solosånger och körsånger men liksom annan musik av det här slaget föll den i glömska när Byrons popularitet bleknade med tiden. Byrons gotiska drama skildrar den skuldtyngde och smått galne rebellen Manfred som tillkallar andar för att glömma sin älskade Astartes död. Men han lyckas inte och dör utan att ha bett om syndaförlåtelse. Själskval som den känslige och sedermera sinnessjuke Schumann kunde identifiera sig med. Uvertyren speglar Byrons svallande romantik - stormiga utspel staplas på varann med en och annan vilopunkt däremellan. Ett livligt tema återkommer flera gånger som en sammanbindande ritornell. Efter den sista kulminationen svalnar känslorna och uvertyren avslutas i en resignerad utandning. STEFAN NÄVERMYR


ANDERS ELIASSON (1947-2013) EINSAME FAHRT, VIOLINKONSERT Moderato Andante Allegro Adagio Presto. Piú mosso Någon programmusik skrev han aldrig, Anders Eliasson. Respekten för musikens eget språk och uttrycksförmåga var helt enkelt mycket större än så. Varje ambition att låta musiken översätta till exempel bilder eller berättelser och händelser var helt enkelt att reducera den - egentligen att göra både musiken och lyssnaren en otjänst. I början på 1990-talet skrev han sin första violinkonsert, med den sakliga titeln Concerto per violino e orchestra d'archi. När han nästan tjugo år senare återigen gav sig i kast med genren försedde han trots allt verket med en titel: Einsame Fahrt. Ensam färd, alltså. En fantasieggande titel, men samtidigt öppen. Den är inte bara en beskrivning av tonsättarens arbete eller verket, utan också av lyssnarens situation. Inför uruppförandet 2011 (Ulf Wallin med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Manfred Honeck) gav Eliasson nämligen sin syn på saken i en intervju. "Einsame Fahrt... det kanske är för att man är ensam... Och det är på samma sätt med lyssnandet. Om det så är tusen stycken så är var och en ensam. Egentligen skulle det bli tusen färdar, i stället för en." Att skriva en verkkommentar är med andra ord också det en hopplös uppgift. Den kan nödtorftigt ringa in ett verk och ett konstnärskap, men inte peka ut varje lyssnares intryck. "Anledningen till att musik existerar", fortsatte Eliasson i intervjun, "är att det inte går att uttrycka på något annat sätt. Det vill säga: det är fullständigt meningslöst att börja på att orda om den. Vi kommer aldrig fram i alla fall. Men, vad som är viktigt, det är naturligtvis att det finns en lyssnare. Och där äger väldigt mycket rum, som är oerhört väsentligt." Ändå är det som om soloviolinen verkligen berättar i Einsame Fahrt. Den gör det oupphörligt och med få andrum (satserna löper direkt in i varandra utan kännbara skarvar). Den gör det med en nästan påstridig intensitet, men samtidigt förtroligt och fyllt av värme. Soloviolinen agerar i tätt samspel med orkestern - för det är orkestermusik med kammarmusikaliska kvaliteter, som så ofta i Eliassons senare komponerande. Och här frammanas det vi inte kan orda om. Orden och meningarna är ju toner och fraser. Vi kan inte översätta de tankar och känslor som förmedlas, men vi upplever dem under vår ensamma färd. TONY LUNDMAN


25 min


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4 OP 16 "DE FYRA TEMPERAMENTEN" Allegro collerico Allegro comodo e flemmatico Allegro sanguineo När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteorgs Symfoniker passade han på att framföra sin andra symfoni från 1902, "De fyra temperamenten". Hans intryck av orkestern vid denna tid är rörande: "Nu har jag haft repetition med orkestern och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att spela med dessa människor, ty de följer min minsta vink och visar mig så stor respekt att jag nästan blir generad." Orkestern hade säkerligen Nielsens debut i Göteborg i februari 1914 i gott minne, liksom Stenhammars tidigare framföranden av symfonierna nr 1, 3 och 4 samt uvertyren Helios och delar ur operan Maskarade. Orkestern kunde - och tyckte om - sin Nielsen. Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har själv berättat dess historia: "Idén till symfonin De fyra temperamenten fick jag för många år sedan i en bykrog på Själland. När jag med min hustru och några vänner drack ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild, som hängde på väggen i en gammal förgylld ram. Bilden var indelad i fyra fält, i vilka "temperament" var framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska, det melankoliska och det sangvinska. Kolerikern satt till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt. Det andra tre bilderna var lika komiska och mina vänner och jag själv hade hjärtinnerligt roligt åt denna skildring av de mänskliga temperamenten." I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling han mött: "Han hade ett litet drag av stillsam melankoli, varför man kände behov av att vara god mot honom. Han var gärna litet bekväm och lättjefull och satt ofta under varma sommardagar sysslolös i hamnen. Jag har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam valstakt och med tanke på detta rörelsemoment har jag genomfört satsen Allegro commodo e flemmatico och försökt att fasthålla ett stämningstillstånd, som är helt fjärran från energi och känsla. Endast en enstaka gång blir det ett kraftuttryck - ett forte. Vad skedde då? Föll det en tunna i vattnet från ett av skeppen i hamnen som störde pojken, där han låg på rygg och drömde ute på vågbrytaren? Vem vet det? Men hur som helst, efter någon minut är allt lugnt igen. Ynglingen somnar in. Vattnet är åter blankt som en stor spegel." Den tredje satsen skildrar melankolin och där verkar det musikaliska materialet ha tagit sin egen riktning: "Andante malincolico vill uttrycka en melankolisk människas karaktär, men här som alltid i tonernas värld är en titel eller ett program endast en pekpinne. Det komponisten vill har mindre betydelse än det tonerna uttrycker, det som musikens innersta väsen fordrar." Carl Nielsen talar om "ett starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand utvecklas och når en klimax av klagan och smärta." I den avslutande satsen gestaltas en självgod typ: "I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst fram i tron att hela världen tillhör honom och att stekta sparvar skall flyga in i munnen utan något besvär eller arbete. Under en kort minut blir han likväl ängslig och snappar efter luft i häftiga synkoper, men detta är snart glömt. Även om musiken nu går i moll ger hans glada och något övermodiga natur sig dock tillkänna." Symfonin gick hem både hos publik och kritiker den 18 februari 1920: "Programmet mottogs av den fåtaliga publiken med stor förtjusning. De blommor kapellmästaren fick mottaga, inneburo ett varmt tack och ett välkommen åter." STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


37-årige Daniel Blendulf har etablerat sig som en av de internationellt mest framstående svenska dirigenterna. Han började sin karriär som cellist och studerade för Torleif Thedéen och Heinrich Schiff. Han framträdde som solist med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Kungliga filharmonikerna, Simon Bolivar-orkestern och symfoniorkestrarna i både Helsingborg och Norrköping. Karriären tog en ny riktning för Daniel Blendulf när den välkände dirigenten och pedagogen Jorma Panula inspirerade honom att börja studera dirigering, vilket han också gjorde 2005. Bara några år senare, 2008, vann han det prestigefyllda Svenska dirigentpriset och sedan dess har hans dirigentkarriär gått spikrakt uppåt. Bland de många orkestrar han dirigerat finns Sveriges Radios symfoniorkester, Stockholm sinfonietta, Norrköpings symfoniorkester, Dalasinfoniettan, Gävle Symfoniorkester och Musica Vitae. Han dirigerar även opera och har gjort Gounods Faust på Folkoperan och på Kungliga Operan Donizettis Don Pasquale och senast Carmen, som även sändes till biografer runt om i landet. Förutom fortsatta samarbeten med Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker är han också aktuell med debutkonserter med bland andra Sydneys och Nya Zeelands symfoniorkestrar liksom Norska radioorkestern och BBC National Orchestra of Wales. Daniel Blendulf debuterade med Kungliga filharmonikerna 2011 då han dirigerade Dvoráks åttonde symfoni.


Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2018-10-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


DANIEL NELSON (f 1965) STEAMPUNK BLIZZARD Jag har länge fascinerats av Steampunk-rörelsen med dess retrofuturistiska hyllning av den viktorianska eran. Även om den har sitt ursprung i vetenskapliga äventyrsromaner av författare som Jules Verne, H G Wells och Albert Robida så är den i dag mest en visuell konstform kännetecknad av sin blandning av fiktiv teknologi och en estetiska formgivning inspirerad av 1800-talsindustrins ångmaskiner. Den gemensamma inspirationskällan för Steampunkens litterära förfäder var det urbana samhällets utveckling, vetenskapens framsteg, de nya maskiner som drev den industriella revolutionen samt framväxten av en ny maskinell värld. Dessa författare såg världen förändras och de beskrev en möjlig framtid till följd av förändringen. Det är som kontrast intressant att notera att deras samtida inom musiken, erans stora kompositörer, ofta vände sig i motsatt riktning , till folklivet och landsbygden som sina huvudsakliga inspirationskällor. Jag fick beställningen av orkesterverket från Orchestre National d'île-de-France till en konsert med rubriken Snöprinsen där Griegs pianokonsert och Tjajkovskijs femte symfoni skulle framföras. Dessa två giganter i den nationalromantiska skolan inspirerades starkt av naturen och landsbygden. Jag ville med musik hylla dessa mästerverk och även fullfölja vintertemat och samtidigt uppmärksamma skillnaden mellan det högteknologiska 2000-talet där jag befinner mig och den viktorianska eran som Grieg och Tjajkovskij levde i. I detta sammanhang är det lätt att se att Steampunk-estetiken är det perfekta fordonet för en återresa till det förflutna. Tänk, hypotetiskt, om Tjajkovskij och Grieg liksom Verne, Wells och Robida hade inspirerats av vetenskapen och teknologin i stället för lantliga teman; hur skulle deras fiktiva framtid klinga? Och hur kan man överföra vad som till stor del är en litterär och visuell rörelse till en klingande händelse? Min ambition var att stycket skulle ha rötterna i den nationalromantiska erans kompositionshantverk men jag ville varken arbeta om Grieg och Tjajkovskij eller försöka att skriva i deras respektive stil. Nej, min idé var i stället att granska min egen musikaliska röst genom dessa två stora kompositörers ögon. DANIEL NELSON


KAROL SZYMANOWSKI (1882-1937) VIOLINKONSERT NR 1 OP 35 Szymanowskis Violinkonsert nr 1 från 1916 uruppfördes dock först 1 november 1922 i Warszawa och publicerades 1923. Den var tillägnad tonsättarens nära vän, violinisten Paul Kochanski, liksom en andra konsert 1933, (då ett av tonsättarens allra sista verk). Kochanski, också redan svårt sjuk liksom Szymanowski, spelade nr 2 bara en gång och dog snart efter uruppförandet. Med sitt tonala och harmoniska nytänkande jämförs konserten nr 1 numera med både Skrjabins och Debussys impressionism, jämte en viss "orientalism" i ett nästan glödande klangfärgskaleidoskop kring en rentav extatisk solostämma. Båda konserterna är ensatsiga med nr 2 som mera återhållen, utan ornament och i andan närmare folkmusiken i de polska högländerna. Att som nu ställa Bruckner och Szymanowski vid sidan av varandra skulle nästan kunna vara som att återgå till konflikten mellan Brahms/Wagner, eller, med filosofen Nietzsches ordval, "mellan apolliniskt och dionysiskt i konsten". Men är de två varandras motpoler? Också Szymanowski hamnar för örat idag i ett nytt perspektiv. Han växte upp i snarast godsägarmiljö i Ukraina, där hans dragning till musik delvis motarbetades. Men det blev han som främst förde Chopins glansfulla arv vidare, nog särskilt i den inåtvända violinkomserten med all dess lyrik och kromatik. En av Szymanowskis betydande efterföljare i den polska musiken, Tadeusz Baird, fann hur han här slår en bro mellan Chopin och den polska musikens då helt ovissa framtid, från stillastående och provinsialism ut på europeiska nivåer. Samtidigt påminner han om att Polen när Szymanowskis tid kom var slitet mellan tre ockupationsmakter occh inte kunde agera som självständig stat. Då landet äntligen blev oavhängigt var det svårt härjat av första världskriget, och lika illa blev det under nästa storkrig. "För mig", säger Baird, "betydde Szymanowskis musik själva konstens mål, spontanitet och känsla liksom en romantisk tendens så typisk för polsk konst." Konserten skrevs i augusti 1916 på vännen Józef Jaroszynskis gods, där violinisten Kochanski även vistades. Musiken betydde hans återgång till en absolut musik. Den ensatsiga formen till trots kan man i början urskilja både ett klassiskt Allegro och ett Andante, båda av programmatisk karaktär. Kochanskis närvaro anas i den då senaste violintekniken, liksom kadensen i slutet helt var hans. ROLF HAGLUND


25 min


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade han framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2018-10-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


DANIEL NELSON (f 1965) STEAMPUNK BLIZZARD Jag har länge fascinerats av Steampunk-rörelsen med dess retrofuturistiska hyllning av den viktorianska eran. Även om den har sitt ursprung i vetenskapliga äventyrsromaner av författare som Jules Verne, H G Wells och Albert Robida så är den i dag mest en visuell konstform kännetecknad av sin blandning av fiktiv teknologi och en estetiska formgivning inspirerad av 1800-talsindustrins ångmaskiner. Den gemensamma inspirationskällan för Steampunkens litterära förfäder var det urbana samhällets utveckling, vetenskapens framsteg, de nya maskiner som drev den industriella revolutionen samt framväxten av en ny maskinell värld. Dessa författare såg världen förändras och de beskrev en möjlig framtid till följd av förändringen. Det är som kontrast intressant att notera att deras samtida inom musiken, erans stora kompositörer, ofta vände sig i motsatt riktning , till folklivet och landsbygden som sina huvudsakliga inspirationskällor. Jag fick beställningen av orkesterverket från Orchestre National d'île-de-France till en konsert med rubriken Snöprinsen där Griegs pianokonsert och Tjajkovskijs femte symfoni skulle framföras. Dessa två giganter i den nationalromantiska skolan inspirerades starkt av naturen och landsbygden. Jag ville med musik hylla dessa mästerverk och även fullfölja vintertemat och samtidigt uppmärksamma skillnaden mellan det högteknologiska 2000-talet där jag befinner mig och den viktorianska eran som Grieg och Tjajkovskij levde i. I detta sammanhang är det lätt att se att Steampunk-estetiken är det perfekta fordonet för en återresa till det förflutna. Tänk, hypotetiskt, om Tjajkovskij och Grieg liksom Verne, Wells och Robida hade inspirerats av vetenskapen och teknologin i stället för lantliga teman; hur skulle deras fiktiva framtid klinga? Och hur kan man överföra vad som till stor del är en litterär och visuell rörelse till en klingande händelse? Min ambition var att stycket skulle ha rötterna i den nationalromantiska erans kompositionshantverk men jag ville varken arbeta om Grieg och Tjajkovskij eller försöka att skriva i deras respektive stil. Nej, min idé var i stället att granska min egen musikaliska röst genom dessa två stora kompositörers ögon. DANIEL NELSON


KAROL SZYMANOWSKI (1882-1937) VIOLINKONSERT NR 1 OP 35 Szymanowskis Violinkonsert nr 1 från 1916 uruppfördes dock först 1 november 1922 i Warszawa och publicerades 1923. Den var tillägnad tonsättarens nära vän, violinisten Paul Kochanski, liksom en andra konsert 1933, (då ett av tonsättarens allra sista verk). Kochanski, också redan svårt sjuk liksom Szymanowski, spelade nr 2 bara en gång och dog snart efter uruppförandet. Med sitt tonala och harmoniska nytänkande jämförs konserten nr 1 numera med både Skrjabins och Debussys impressionism, jämte en viss "orientalism" i ett nästan glödande klangfärgskaleidoskop kring en rentav extatisk solostämma. Båda konserterna är ensatsiga med nr 2 som mera återhållen, utan ornament och i andan närmare folkmusiken i de polska högländerna. Att som nu ställa Bruckner och Szymanowski vid sidan av varandra skulle nästan kunna vara som att återgå till konflikten mellan Brahms/Wagner, eller, med filosofen Nietzsches ordval, "mellan apolliniskt och dionysiskt i konsten". Men är de två varandras motpoler? Också Szymanowski hamnar för örat idag i ett nytt perspektiv. Han växte upp i snarast godsägarmiljö i Ukraina, där hans dragning till musik delvis motarbetades. Men det blev han som främst förde Chopins glansfulla arv vidare, nog särskilt i den inåtvända violinkomserten med all dess lyrik och kromatik. En av Szymanowskis betydande efterföljare i den polska musiken, Tadeusz Baird, fann hur han här slår en bro mellan Chopin och den polska musikens då helt ovissa framtid, från stillastående och provinsialism ut på europeiska nivåer. Samtidigt påminner han om att Polen när Szymanowskis tid kom var slitet mellan tre ockupationsmakter occh inte kunde agera som självständig stat. Då landet äntligen blev oavhängigt var det svårt härjat av första världskriget, och lika illa blev det under nästa storkrig. "För mig", säger Baird, "betydde Szymanowskis musik själva konstens mål, spontanitet och känsla liksom en romantisk tendens så typisk för polsk konst." Konserten skrevs i augusti 1916 på vännen Józef Jaroszynskis gods, där violinisten Kochanski även vistades. Musiken betydde hans återgång till en absolut musik. Den ensatsiga formen till trots kan man i början urskilja både ett klassiskt Allegro och ett Andante, båda av programmatisk karaktär. Kochanskis närvaro anas i den då senaste violintekniken, liksom kadensen i slutet helt var hans. ROLF HAGLUND


25 min


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade han framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2008-11-08 15:00 Stora salen

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN



20 min



Medverkande


Varje år framför Sveriges Radios Symfoniorkester verk ur den klassiska repertoaren och ny musik av spännande samtida tonsättare som Victoria Borisova-Ollas, Magnus Lindberg och Unsuk Chin. Dessutom spelar de musik ur populära filmer och dator- och videospel och samarbetar med framstående jazz-, pop- och rockartister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. 2007 tillträdde Daniel Harding som chefdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och sedan dess har orkestern utvecklat nya samarbeten och uttryckssätt. Ett exempel är den gränsöverskridande konsertserien Interplay där publiken får möta musiken i nya och spännande sammanhang tillsammans med forskare, författare och professorer. I den årliga Östersjöfestivalen är Radiosymfonikerna en av festivalens hörnpelare. Bland tidigare dirigenter som varit viktiga för orkesterns utveckling finns Sten Frykberg, Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen. Ny förste gästdirigent för orkestern är Klaus Mäkelä som kommer att göra fyra konserter under säsongen. Sveriges Radios Symfoniorkester är också känd bland musikälskare för sina prisbelönta skivinspelningar. 2014 vann de BBC Music Magazine Award för sina tolkningar av Bartóks Violinkonserter nr 1 och 2 med stjärnsolisten Isabelle Faust och samma år utsågs inspelningen av Britta Byströms violakonsert A Walk After Dark med Ellen Nisbeth till årets bästa skiva av flera svenska tidningar. 2015 tilldelades orkestern en Gramophone Award för inspelningen av Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Maria João Pires. Andra uppmärksammade skivinspelningar är Jörg Widmanns Violinkonsert med Christian Tetzlaff och Berlioz L'enfance du Christ som lovordats i bland annat tidskriften Gramophone och Daily Telegraph. Radiosymfonikernas regelbundna turnéer har gjort deras högklassiga och omfångsrika musicerande känt runt om i världen och de får ofta inbjudningar av internationella festivaler och konserthus. Under våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med pianisten och Mozart-specialisten Maria João Pires samt den uppmärksammade unga violinisten Veronika Eberle. I augusti 2014 gästade de såväl Åbo Musikfestspel som BBC Proms i London och tidigare samma år öppnade de påskfestivalen i Aix-en-Provence. I maj 2017 gjorde orkestern sin största turné på många år med musik av bland andra Ravel, Dvorák och Mahler tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell. Den prestigefyllda Edinburgh International Festival avslutades i augusti 2018 med ett storartat gästspel av Radiosymfonikerna, Daniel Harding och det pärlband av solister som veckan innan öppnade den sextonde Östersjöfesti-valen med samma verk: Mahlers monumentala Symfoni nr 8. Säsongen 2018-2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester där Radiosymfonikerna samarbetar med Radiokören. I november 2018 var Radiosymfonikerna på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Dessutom gästade de Anima Mundi Festival i Pisa, Italien där orkesterns chefsdirigent Daniel Harding är Artistic Director.



Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2005-12-21 17:00 Stora salen

Medverkande



Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2005-01-21 18:00 Stora salen

Medverkande



Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2004-09-10 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SINFONIA DOMESTICA Bewegt. Sehr lebhaft. Ruhig Scherzo: Munter Adagio Finale: Sehr lebhaft (Satserna spelas i en följd) Sinfonia domestica, "Hemsymfonin", blev klar nyårsafton 1903 som det nionde verket i den rad symfoniska dikter Strauss komponerat sedan 1886. "Hemsymfonin" skildrar ett dygn i familjen Strauss liv i en ytterst utstuderad komposition - över 40 teman lär förekomma, däribland besöken av sotaren och mjölkbudet. Det drygt 40 minuter långa stycket är ensatsigt men med fyra klart urskiljbara delar. Symfonins tre huvudpersoner porträtteras i första delen: Mannen (bewegt), kvinnan (sehr lebhaft) och barnet (ruhig). Mannen skildras med ett inledande "makligt" cellotema följt av ett "drömskt" oboetema, en kort glimt "vresighet" i klarinetterna och ett "eldigt" violintema. Hustrun beskrivs i två avsnitt, det första vitalt och livsnära men också kapriciöst och lynnigt, det andra "känslofullt". Sedan dessa olika teman för en stund vävts samman introduceras barnet (oboe d'amore) med ett kraftigt anslag. Medan andrafiolerna tremolerar på ett mollackord växer barntemat fram först i moll och sedan via egenartat beslöjade ackord med full uttryckskraft i dur - förlossningen hade varit livshotande för både mor och barn. Inledningen avslutas med en anekdot i toner: släkten är på besök, konversationen flödar och barnet beskådas. Den kvinnliga delen av släkten utbrister "pappa upp i dagen" (sordinerade trumpeter medan fortissimot går över i diminuendo) varefter herrarna svarar "mamma upp i dagen". Båda replikerna är inskrivna i partituret! Scherzot inleds av barntemat med inflätade fragment av mans- och kvinnomusiken: föräldrarna betraktar sitt lekande barn. Efterhand blir pojken trött och läggs efter vissa protester i säng. Två klarinetter intonerar en vaggvisa, barnet somnar och klockan slår sju. Adagiots inledning domineras av mannens musik: han tar sig tid till "skapande och begrundande". Plötsligt för violinerna in kvinnomusiken i appassionato, mannen svarar på signalen och snart omslingras mans- och kvinnoteman i en märkligt frigjord och åskådlig kärleksscen. I "drömmar och sorger" figurerar återigen barnet. Så börjar en ny dag, klockan slår sju, och barnet gråter hjärtskärande. Finalen börjar med ett morgongräl åskådliggjort i en dubbelfuga. Fagotterna intonerar mannens irritation varefter violinerna skildrar hustruns replik. Efter en kulmination har barnet slutat gråta och leker medan modern pysslar om honom. En folkvisa illustrerar försoningen mellan makarna som bekräftas i avslutningsdelen, "ett gott beslut", där alla teman på nytt sammanflätas och låter stycket klinga ut i glädje och livslust. Sinfonia domestica uruppfördes i Carnegie Hall i New York den 21 mars 1904 med en till 108 musiker förstärkt orkester. ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


2004-09-09 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SINFONIA DOMESTICA Bewegt. Sehr lebhaft. Ruhig Scherzo: Munter Adagio Finale: Sehr lebhaft (Satserna spelas i en följd) Sinfonia domestica, "Hemsymfonin", blev klar nyårsafton 1903 som det nionde verket i den rad symfoniska dikter Strauss komponerat sedan 1886. "Hemsymfonin" skildrar ett dygn i familjen Strauss liv i en ytterst utstuderad komposition - över 40 teman lär förekomma, däribland besöken av sotaren och mjölkbudet. Det drygt 40 minuter långa stycket är ensatsigt men med fyra klart urskiljbara delar. Symfonins tre huvudpersoner porträtteras i första delen: Mannen (bewegt), kvinnan (sehr lebhaft) och barnet (ruhig). Mannen skildras med ett inledande "makligt" cellotema följt av ett "drömskt" oboetema, en kort glimt "vresighet" i klarinetterna och ett "eldigt" violintema. Hustrun beskrivs i två avsnitt, det första vitalt och livsnära men också kapriciöst och lynnigt, det andra "känslofullt". Sedan dessa olika teman för en stund vävts samman introduceras barnet (oboe d'amore) med ett kraftigt anslag. Medan andrafiolerna tremolerar på ett mollackord växer barntemat fram först i moll och sedan via egenartat beslöjade ackord med full uttryckskraft i dur - förlossningen hade varit livshotande för både mor och barn. Inledningen avslutas med en anekdot i toner: släkten är på besök, konversationen flödar och barnet beskådas. Den kvinnliga delen av släkten utbrister "pappa upp i dagen" (sordinerade trumpeter medan fortissimot går över i diminuendo) varefter herrarna svarar "mamma upp i dagen". Båda replikerna är inskrivna i partituret! Scherzot inleds av barntemat med inflätade fragment av mans- och kvinnomusiken: föräldrarna betraktar sitt lekande barn. Efterhand blir pojken trött och läggs efter vissa protester i säng. Två klarinetter intonerar en vaggvisa, barnet somnar och klockan slår sju. Adagiots inledning domineras av mannens musik: han tar sig tid till "skapande och begrundande". Plötsligt för violinerna in kvinnomusiken i appassionato, mannen svarar på signalen och snart omslingras mans- och kvinnoteman i en märkligt frigjord och åskådlig kärleksscen. I "drömmar och sorger" figurerar återigen barnet. Så börjar en ny dag, klockan slår sju, och barnet gråter hjärtskärande. Finalen börjar med ett morgongräl åskådliggjort i en dubbelfuga. Fagotterna intonerar mannens irritation varefter violinerna skildrar hustruns replik. Efter en kulmination har barnet slutat gråta och leker medan modern pysslar om honom. En folkvisa illustrerar försoningen mellan makarna som bekräftas i avslutningsdelen, "ett gott beslut", där alla teman på nytt sammanflätas och låter stycket klinga ut i glädje och livslust. Sinfonia domestica uruppfördes i Carnegie Hall i New York den 21 mars 1904 med en till 108 musiker förstärkt orkester. ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!