Arkiv

KAROL SZYMANOWSKI (1882-1937) VIOLINKONSERT NR 1 OP 35 Szymanowskis Violinkonsert nr 1 från 1916 uruppfördes dock först 1 november 1922 i Warszawa och publicerades 1923. Den var tillägnad tonsättarens nära vän, violinisten Paul Kochanski, liksom en andra konsert 1933, (då ett av tonsättarens allra sista verk). Kochanski, också redan svårt sjuk liksom Szymanowski, spelade nr 2 bara en gång och dog snart efter uruppförandet. Med sitt tonala och harmoniska nytänkande jämförs konserten nr 1 numera med både Skrjabins och Debussys impressionism, jämte en viss "orientalism" i ett nästan glödande klangfärgskaleidoskop kring en rentav extatisk solostämma. Båda konserterna är ensatsiga med nr 2 som mera återhållen, utan ornament och i andan närmare folkmusiken i de polska högländerna. Att som nu ställa Bruckner och Szymanowski vid sidan av varandra skulle nästan kunna vara som att återgå till konflikten mellan Brahms/Wagner, eller, med filosofen Nietzsches ordval, "mellan apolliniskt och dionysiskt i konsten". Men är de två varandras motpoler? Också Szymanowski hamnar för örat idag i ett nytt perspektiv. Han växte upp i snarast godsägarmiljö i Ukraina, där hans dragning till musik delvis motarbetades. Men det blev han som främst förde Chopins glansfulla arv vidare, nog särskilt i den inåtvända violinkomserten med all dess lyrik och kromatik. En av Szymanowskis betydande efterföljare i den polska musiken, Tadeusz Baird, fann hur han här slår en bro mellan Chopin och den polska musikens då helt ovissa framtid, från stillastående och provinsialism ut på europeiska nivåer. Samtidigt påminner han om att Polen när Szymanowskis tid kom var slitet mellan tre ockupationsmakter occh inte kunde agera som självständig stat. Då landet äntligen blev oavhängigt var det svårt härjat av första världskriget, och lika illa blev det under nästa storkrig. "För mig", säger Baird, "betydde Szymanowskis musik själva konstens mål, spontanitet och känsla liksom en romantisk tendens så typisk för polsk konst." Konserten skrevs i augusti 1916 på vännen Józef Jaroszynskis gods, där violinisten Kochanski även vistades. Musiken betydde hans återgång till en absolut musik. Den ensatsiga formen till trots kan man i början urskilja både ett klassiskt Allegro och ett Andante, båda av programmatisk karaktär. Kochanskis närvaro anas i den då senaste violintekniken, liksom kadensen i slutet helt var hans. ROLF HAGLUND

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 4 E-MOLL OP 98 Allegro non troppo Andante moderato Allegro giocoso Allegro energico e passionato (Tema con variazioni) Brahms ägnade gärna somrarna åt att komponera och åren 1884 och 1885 vistades han i den lilla alpstaden Mürzzuschlag söder om Wien där han under de varma månaderna komponerade sin sista symfoni, den fjärde. Så småningom dirigerade han själv uruppförandet av verket. Detta ägde rum i Meiningen den 25 oktober 1885, men blev ingen omedelbar framgång, trots att Brahms även denna gång komponerat melodiskt träffsäker och eftertänksamt orkestrerad musik. Det som gjorde det hela lite tveksamt var att musiken inte alls var särdeles lättköpt. Publiken fann alltför mycket vemod och man talade om höstmusik. Liknelsen är i själva verket inte alls så tokig, om man också tänker på att hösten inte bara är mörk, utan även har starka färger. Det har sagts att Brahms vid denna tid ingående studerade den antike grekiske tragöden Sofokles drama Oidipus, och möjligen har några av stämningarna därifrån smugit sig in i musiken. I dag har Brahms fjärde symfoni hög status. Den betraktas som krönet på ett väldigt symfoniskt skapande, och som en mästares testamente. Det är en djup, mild och lätt resignerad musik med sällsynt väl balanserad form och karaktär. Och särskilt har man beundrat finalen med dess i blåsarna presenterade åttataktiga passacagliatema i strängt genomförda och konstfulla variationer. STIG JACOBSSON

Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.

KAROL SZYMANOWSKI (1882-1937) VIOLINKONSERT NR 1 OP 35 Szymanowskis Violinkonsert nr 1 från 1916 uruppfördes dock först 1 november 1922 i Warszawa och publicerades 1923. Den var tillägnad tonsättarens nära vän, violinisten Paul Kochanski, liksom en andra konsert 1933, (då ett av tonsättarens allra sista verk). Kochanski, också redan svårt sjuk liksom Szymanowski, spelade nr 2 bara en gång och dog snart efter uruppförandet. Med sitt tonala och harmoniska nytänkande jämförs konserten nr 1 numera med både Skrjabins och Debussys impressionism, jämte en viss "orientalism" i ett nästan glödande klangfärgskaleidoskop kring en rentav extatisk solostämma. Båda konserterna är ensatsiga med nr 2 som mera återhållen, utan ornament och i andan närmare folkmusiken i de polska högländerna. Att som nu ställa Bruckner och Szymanowski vid sidan av varandra skulle nästan kunna vara som att återgå till konflikten mellan Brahms/Wagner, eller, med filosofen Nietzsches ordval, "mellan apolliniskt och dionysiskt i konsten". Men är de två varandras motpoler? Också Szymanowski hamnar för örat idag i ett nytt perspektiv. Han växte upp i snarast godsägarmiljö i Ukraina, där hans dragning till musik delvis motarbetades. Men det blev han som främst förde Chopins glansfulla arv vidare, nog särskilt i den inåtvända violinkomserten med all dess lyrik och kromatik. En av Szymanowskis betydande efterföljare i den polska musiken, Tadeusz Baird, fann hur han här slår en bro mellan Chopin och den polska musikens då helt ovissa framtid, från stillastående och provinsialism ut på europeiska nivåer. Samtidigt påminner han om att Polen när Szymanowskis tid kom var slitet mellan tre ockupationsmakter occh inte kunde agera som självständig stat. Då landet äntligen blev oavhängigt var det svårt härjat av första världskriget, och lika illa blev det under nästa storkrig. "För mig", säger Baird, "betydde Szymanowskis musik själva konstens mål, spontanitet och känsla liksom en romantisk tendens så typisk för polsk konst." Konserten skrevs i augusti 1916 på vännen Józef Jaroszynskis gods, där violinisten Kochanski även vistades. Musiken betydde hans återgång till en absolut musik. Den ensatsiga formen till trots kan man i början urskilja både ett klassiskt Allegro och ett Andante, båda av programmatisk karaktär. Kochanskis närvaro anas i den då senaste violintekniken, liksom kadensen i slutet helt var hans. ROLF HAGLUND

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 4 E-MOLL OP 98 Allegro non troppo Andante moderato Allegro giocoso Allegro energico e passionato (Tema con variazioni) Brahms ägnade gärna somrarna åt att komponera och åren 1884 och 1885 vistades han i den lilla alpstaden Mürzzuschlag söder om Wien där han under de varma månaderna komponerade sin sista symfoni, den fjärde. Så småningom dirigerade han själv uruppförandet av verket. Detta ägde rum i Meiningen den 25 oktober 1885, men blev ingen omedelbar framgång, trots att Brahms även denna gång komponerat melodiskt träffsäker och eftertänksamt orkestrerad musik. Det som gjorde det hela lite tveksamt var att musiken inte alls var särdeles lättköpt. Publiken fann alltför mycket vemod och man talade om höstmusik. Liknelsen är i själva verket inte alls så tokig, om man också tänker på att hösten inte bara är mörk, utan även har starka färger. Det har sagts att Brahms vid denna tid ingående studerade den antike grekiske tragöden Sofokles drama Oidipus, och möjligen har några av stämningarna därifrån smugit sig in i musiken. I dag har Brahms fjärde symfoni hög status. Den betraktas som krönet på ett väldigt symfoniskt skapande, och som en mästares testamente. Det är en djup, mild och lätt resignerad musik med sällsynt väl balanserad form och karaktär. Och särskilt har man beundrat finalen med dess i blåsarna presenterade åttataktiga passacagliatema i strängt genomförda och konstfulla variationer. STIG JACOBSSON

Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.