Arkiv

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON