Stäng
Meny

Arkiv

2 konserter

2019-01-30 19:30 Stora salen

Program


Utdrag ur: Eine Kleine Nachtmusik - W.A. Mozart Marche Militaire - F. Schubert Nationalhymne - J. Haydn Symfoni nr 5 - L. v Beethoven Symfoni nr 29 - W. A. Mozart La Marseillaise - C.J. Rouget de Lisle Symfoni nr 104 - J. Haydn Pianokonsert nr 1 - L. v Beethoven Symfoni nr 3 "Hjältesymfonin" - L. v Beethoven Symfoni nr 6 "Pastoralsymfonin" - L. v Beethoven Symfoni nr 9 - L. v Beethoven Ouvertyr "Egmont" - L. v Beethoven


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


Musikerna i Västra Götalands Ungdomssymfoniker behärskar konsten att spela klassiskt på ett sätt som inte lämnar någon utanför. Orkestern gjorde förra säsongen sin turné Beethoven på utflykt som också inkluderade ett gästspel i Göteborgs Konserthus. Berömda stycken eller storslagna symfonier - allt framförs med den omisskännliga lusten och energin som blivit Vägus speciella kännetecken. Orkestern förnyas ständigt, bara dirigenten Simon Phipps har varit med sedan starten 2000, med unga musiker mellan 14 och 20 år.






Engelske Alexander Groves sångarkarriär påbörjades tidigt då han som sjuåring antogs som gosskorist vid välkända St Paul's Cathedral i London. Sångarutbildningen fortsattes därefter vid The Royal Northern College of Music i Manchester och vid Georg Solti Accademia di Bel Canto i Italien. Alexander Grove har hunnit gestalta över 60 opera och operettroller. Bland dem kan nämnas Don José i Bizets Carmen på Malmö Opera där han tidigare också sjungit Don Ramiro Rossinis Askungen, en roll han även gjort på Finska Nationaloperan, Sonen i Weills De sju dödssynderna på Göteborgsoperan, Danilo i Léhars Glada änkan på Scottish Opera, Magnus Gabriel i Jacopo Foronis Cristina Regina di Svezia med Tobias Ringborg på Vadstenaakademien, titelrollerna i Sjostakovitjs Näsan på Covent Garden och Mascagnis L'amico Fritz på Den Jyske Opera samt Förste bepansrade manen i Mozarts Trollflöjten med Daniel Harding på Lucernefestivalen, Gastone i Verdis La Traviata på Opera på Skäret. 2017 uruppförde Alexander Grove den för honom specialskrivna rollen som Dick Gren i Rickard Söderbergs operettfars Teaterhotellet på Ystadoperan. På Göteborgsoperan har han även gjort roller i Figaros bröllop (Mozart), Ariadne på Naxos (R Strauss) och Gianni Schicchi (Puccinin). Alexander Groves repertoar i konsert- och oriatorie- sammanhang täcker majoriteten av de stora verken och han har bland annat framträtt som solist i Bervaldhallen, Royal Albert Hall, O2 Arena, Royal Festival Hall, De Geerhallen och Odyssey Arena samt framträtt i Brasilien, USA och Tokyo. Alexander Grove har också medverkat flertalet tävlingar och nu senast 2010 blev han den manliga vinnaren i Dame Kiri Te Kanawas BBC Kiri Prize.






1977-02-24 20:00 Stora salen

Program





ARNOLD SCHÖNBERG (1874-1951) FRIEDE AUF ERDEN OP 13 Schönberg såg sig som en naturlig fortsättning på den framgångsrika Wien-traditionen Mozart-Beethoven-Brahms. Det var aldrig hans avsikt att revolutionera eller nyskapa. Men när han vid seklets början lanserade sin tolvtonsteknik blev det ramaskri. Med tiden har denna metod att på ett demokratiskt sätt låta den kromatiska skalans alla tolv toner få lika stort utrymme blivit en ofta använd kompositionsteknik, och tonsättarna har strävat efter att låta den bli ett verktyg som inte lyssnaren lägger märke till. Texten till Friede auf Erden trycktes för första gången i en schweizisk jultidning 1886. Författaren är Conrad Ferdinand Meyer och hans fyra strofer handlar först om herdarna nära Maria och det nyfödda Jesusbarnet, då också änglarna bär fram sitt fredsbudskap. Men tiderna förändras och i andra strofen håller deras önskan om fred på att överröstas av mänsklighetens ständiga krig och konflikter. Kanske anar man i tredje strofen ändå ett hopp om ljus - och i sista strofen målas en hoppingivande vision om ett fredligt paradis upp. Dessvärre skulle drömmarna snart slås i spillror. Första världskriget var inte långt borta. Och långt senare kunde Schönberg själv konstatera att "min Fred på jorden är en illusion för blandad kör - en illusion, vet jag i dag, medan jag 1906 när jag arbetade på den, trodde att en sådan ren harmoni mellan människor var uppnåelig… Sedan dess har jag lärt mig att medge, och har förstått, att fred på jorden bara är möjlig när man så noga som möjligt observerar harmonin". Genom tiderna har D-dur fått representera hopp och glädje, och det är också i den tonarten jubeltonerna till "Friede auf Erden" klingar, även om det ofta blir stora utvikningar från tonarten i resten av verket. Det är fråga om ett tidigt verk av Schönberg, fullbordat 1907. Han har ännu inte lämnat den traditionella, tonala musiken, men samtiden upplevde det ändå som synnerligen avancerat, och så svårsjunget att han till uruppförandet med Filharmoniska kören i Wien, dirigerad av Franz Schreker, 1911 tvingades skriva till instrumentala stämmor för att hjälpa sångarna hitta rätt. Verket finns alltså i två versioner. STIG JACOBSSON




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!