Arkiv

ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 8 G-DUR OP 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Antonín Dvorák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och skulle enligt traditionen följa i faderns fotspår. Trots alla senare framgångar behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dmitrij samt oratorierna Spökbruden och Sankta Ludmila. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år före avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skissad 6-23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som "friluftsmusik", som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.