Stäng
Meny

Arkiv

3 konserter

2018-04-20 18:00 Stora salen

Program


FANNY MENDELSSOHN HENSEL (1805-1847) UVERTYR C-DUR Fanny Mendelssohn Hensel, äldst av judiske bankiren Abraham Mendelssohn Bartholdys fyra barn, föddes i Hamburg 1805, före Felix (1809), Rebecka (1811) och Paul (1812). 1811 flydde alla till Berlin där farfar Moses var berömd upplysningsfilosof. Alla barnen döptes lutherkristet i mars 1816. Fanny Mendelssohn Hensel skrev nära 500 verk (cirka 250 sånger, 28 kör- och 125 pianostycken) men nekades av fadern och Felix en karriär på detta område efter att 14-årig ha debuterat som tonsättare. Enda orkesterstycket är den sällan spelade uvertyren. Familjens konserter varje söndag med musiker ur Berlins hovkapell och Fannys 20 röster starka kör blev ett forum för både Fanny och Felix, med ofta 200 lyssnare - bland dem Liszt, Humboldt, Goethe och Hegel - i verk av Beethoven, Weber, Bach och Mozart. En enda gång, 1838, spelade Fanny Mendelssohn Hensel offentligt. Kritikern Rellstab fann henne lika begåvad som Felix - som gav ut fem sånger och en duett av henne i sitt eget namn. Bara ett fåtal gav hon ut själv, främst från 1829 som maka till hovmålaren Wilhelm Hensel. Musiken spreds i avskrifter i vänkretsen. Uvertyren komponerades i början av 1830-talet, men osäkert är om hon själv fick höra den. En lugn början följs av glansfullt stråkarbete. Hon dog 41 år gammal och Felix mindre än två år senare vid 38 års ålder. Och det var Fanny Mendelssohn Hensel, inte brodern, som myntade begreppet "sånger utan ord". ROLF HAGLUND


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND


25 min


ROBERT SCHUMANN (1810-56) SYMFONI NR 1 B-DUR OP 38 "VÅRSYMFONIN" Andante un poco maestoso. Allegro molto vivace Larghetto Scherzo: Molto vivace. Trio I: Molto più vivace. Trio II Allegro animato e grazioso Schumanns Symfoni nr 1 uruppfördes av 50 man starka Gewandhausorkestern i Leipzig ledd av Felix Mendelssohn den 31 mars 1841. Året innan hade Schumann gift sig med Clara Wieck som rått honom börja skriva för orkester och inte bara för röst eller piano. Med "Vårsymfonin" tänkte Schumann också på sin egen "kärleksvår" med henne. Stycket döptes efter dels Adolf Böttgers Vårdikt, dels Friedrich Rückerts Liebesfrühling. Dagböckerna talade dock om en "symfonisk eld", inspirerad av Schuberts C-dur-symfoni, nr 9. Halva utbudet av hans symfoniska verk tillkom detta år, 1841. Skissen till symfonin skrevs på fyra dagar i januari, låt vara även nattetid, varpå han den följande månaden nagelfor varje not, innan han vågade visa resultatet för den drygt året äldre Mendelssohn. Uruppförandet blev en sensation. Publiken längst bak stod upp för att upptäcka hur klangen skapats. Själv bad dock Schumann förlaget ordna en ny uppspelning, då med dirigenten Ferdinand David som berättade för Mendelssohn om tonsättarens egenhet: "I går var han hos mig och när han moltigit i en timme förstod jag att han ville höra symfonin om igen inför publik." Det skedde den 13 augusti 1841. Som i Beethovens "Pastoralsymfoni" antydde Schumann då ett program, "Vårens ankomst - Afton; idyll - Glada lekar - Full vår", men beslöt därpå att lämna all tolkning till lyssnarna själva. I brev till tonsättarkollegan Louis Spohr kommenterade han dock året därpå sin avsikt: han hade alls inte velat skildra sin egen vårupplevelse. Full vinter rådde ännu då musiken skrevs, i stället fanns hela hoppet om en ny vår för varje människa och även för Schumann. Den känslan ville han förmedla i inledningens fanfar för horn och trumpeter innan våren själv kom på plats i ett fjärilsfladdrande flöjtsolo. ROLF HAGLUND


Medverkande


Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.


Den tyske dirigenten Karl-Heinz Steffens har ett mycket gott rykte som dirigent både i opera- och symfonirepertoaren. Han är chefdirigent för Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz som under hans ledning erhållit ECHO-utmärkelsen för bästa orkesterinspelning och tyska musikförläggarnas pris för bästa konsertprogram. Ett viktigt projekt är framförandet av Bruckners samtliga symfonier under ett antal säsonger. Karl-Heinz Steffens är flitigt efterfrågad som gästdirigent och på senare tid arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker, Helsingfors stadsorkester, Münchens filharmoniker och Tonhalleorkestern i Zürich. I England har han ett nära samarbete med Philharmonia Orchestra och där framfört Brahms symfonier och Ein deutsches Requiem, spelat Brahms klarinettkvintett samt turnerat med orkestern i Spanien. Som operadirigent har han varit gäst hos Den norske opera, La Scala, Staatsoper unter den Linden i Berlin och operan i Zürich. Innan han inledde sin dirigentkarriär var Karl-Heinz Steffens en respekterad soloklarinettist både i Bayerska Radions symfoniorkester och Berlins filharmoniker.


Ryska Alina Pogostkina, sedan 1992 bosatt i Tyskland, vann 2005 Sibeliustävlingen i Helsingfors och har sedan dess framträtt vid några av världens mest prestigefyllda festivaler och konserthus. Hon har samarbetat med dirigenter som Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Sakari Oramo, Paavo Järvi och Gustavo Dudamel. Denna säsong har hon bland annat framträtt med Santa Cecilia-akademin och Mikko Franck, Berlins radioorkester och Osmo Vänskä samt Budapests festivalorkester och Marin Alsop. Alina Pogostkina inledde säsongen för BBC Symphony Orchestra under Sakari Oramos ledning med att spela Alban Bergs violinkonsert. Alina Pogostkina har också framträtt med Finska Radions symfoniorkester, Philharmonia Orchestra, Halléorkestern, NHK-orkestern i Japan, Franska Radions filharmoniker, Deutsches Symphonie Orchester Berlin och Mahler Chamber Orchestra. Dessutom kan hon räkna in stora framgångar med Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony, Franska Nationalorkestern och St Petersburgs filharmoniker. Hon framträder också vid flertalet internationella festivaler, inklusive festspelen i Salzburg och Edinburgh. Som hängiven kammarmusiker har hon bland annat samarbetat med musiker som Steven Isserlis, Yuri Bashmet, Gidon Kremer, Menahem Pressler, Christoph Eschenbach, Pekka Kuusisto, Maxim Rysanov, Jörg Widmann och Joshua Bell.


2013-09-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) VIOLINKONSERT "TILL MINNET AV EN ÄNGEL" Andante. Allegretto Allegro. Adagio Alban Berg är den som överlevt bäst av trojkan i Nya Wienskolan. Minns ni den? Modernisterna som i början av 1900-talet lanserade nya teorier som skulle möjliggöra framtidens musik. Arnold Schönberg var 1920-talets store musikteoretiker, Anton Webern efterkrigstidens serialistiske profet (en mästare i koncentration), och Alban Berg den som under alla år faktiskt spelades i konserthus och på operascener. Han var mönsterelev i Schönbergs skola och anammade till fullo sin lärares teorier där dur och moll kastades bort och ersattes av ett demokratiskt system där skalans alla tolv toner fick komma till tals. I Bergs båda operor Wozzeck och Lulu finns det mängder av intrikata exempel på avancerade tolvtonskonstruktioner men de är aldrig direkt uppenbara. Tekniken underkastar sig alltid konsten, och det är i detta faktum vi finner Alban Bergs storhet. Violinkonserten har gäckat många analytiker. Den är inte uppbyggd efter ett specifikt system eller någon bestämd princip. Den övergripande konstnärliga visionen fick styra utformningen. Alban Berg fick i januari 1935 beställning på en violinkonsert av den amerikanske violinisten Louis Krasner. Tonsättaren var då fullt upptagen med att orkestrera operan Lulu. Den 22 april inträffade dock en tragedi i vänskapskretsen. Den 18-åriga Manon Gropius, dotter till Gustav Mahlers änka Alma och hennes andre man Walther Gropius - känd funktionalistisk arkitekt - avled av polio. Berg avbröt omedelbart arbetet med Lulu och påbörjade violinkonserten som en hyllning till Manon Gropius. Därav undertiteln. Konserten fullbordades på fyra månader vilket var ovanligt snabbt för Berg. Första satsen är i grunden långsam och rytmiskt svävande med en rytmisk, ländlerlik folkvisa som kontrast. Andra satsen inleds livligt men blir efter hand allt lugnare, liksom sökande efter försoning, och den nås i en 1600-talskoral av Rudolf Ahle som sjunger evighetens lov - här räds ingen döden. I detta avsnitt imiterar Berg skickligt ett ålderdomligt harmonium med fyra klarinetter. Melodin hämtade han från Bachkantaten O Ewigkeit du Donnerwort (BWV 60). I sluttakterna stiger violinstämman till stratosfäriska höjder, men försiktigt och lugnt, utan oro. Hela konserten utgörs av ett antal tillstånd som avlöser varandra. En bild följs av ett intryck, en reflektion, en association - ett klangflöde i ständig förändring. I så måtto kan konserten liknas vid en inre monolog, en musikalisk motsvarighet till James Joyces litterära teknik. Alban Berg fick aldrig höra sin violinkonsert. Fyra månader efter fullbordandet dog han av en infektion, orsakad av ett insektsbett. STEFAN NÄVERMYR


25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Ryska Alina Pogostkina, sedan 1992 bosatt i Tyskland, vann 2005 Sibeliustävlingen i Helsingfors och har sedan dess framträtt vid några av världens mest prestigefyllda festivaler och konserthus. Hon har samarbetat med dirigenter som Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Sakari Oramo, Paavo Järvi och Gustavo Dudamel. Denna säsong har hon bland annat framträtt med Santa Cecilia-akademin och Mikko Franck, Berlins radioorkester och Osmo Vänskä samt Budapests festivalorkester och Marin Alsop. Alina Pogostkina inledde säsongen för BBC Symphony Orchestra under Sakari Oramos ledning med att spela Alban Bergs violinkonsert. Alina Pogostkina har också framträtt med Finska Radions symfoniorkester, Philharmonia Orchestra, Halléorkestern, NHK-orkestern i Japan, Franska Radions filharmoniker, Deutsches Symphonie Orchester Berlin och Mahler Chamber Orchestra. Dessutom kan hon räkna in stora framgångar med Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony, Franska Nationalorkestern och St Petersburgs filharmoniker. Hon framträder också vid flertalet internationella festivaler, inklusive festspelen i Salzburg och Edinburgh. Som hängiven kammarmusiker har hon bland annat samarbetat med musiker som Steven Isserlis, Yuri Bashmet, Gidon Kremer, Menahem Pressler, Christoph Eschenbach, Pekka Kuusisto, Maxim Rysanov, Jörg Widmann och Joshua Bell.


2013-09-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) VIOLINKONSERT "TILL MINNET AV EN ÄNGEL" Andante. Allegretto Allegro. Adagio Alban Berg är den som överlevt bäst av trojkan i Nya Wienskolan. Minns ni den? Modernisterna som i början av 1900-talet lanserade nya teorier som skulle möjliggöra framtidens musik. Arnold Schönberg var 1920-talets store musikteoretiker, Anton Webern efterkrigstidens serialistiske profet (en mästare i koncentration), och Alban Berg den som under alla år faktiskt spelades i konserthus och på operascener. Han var mönsterelev i Schönbergs skola och anammade till fullo sin lärares teorier där dur och moll kastades bort och ersattes av ett demokratiskt system där skalans alla tolv toner fick komma till tals. I Bergs båda operor Wozzeck och Lulu finns det mängder av intrikata exempel på avancerade tolvtonskonstruktioner men de är aldrig direkt uppenbara. Tekniken underkastar sig alltid konsten, och det är i detta faktum vi finner Alban Bergs storhet. Violinkonserten har gäckat många analytiker. Den är inte uppbyggd efter ett specifikt system eller någon bestämd princip. Den övergripande konstnärliga visionen fick styra utformningen. Alban Berg fick i januari 1935 beställning på en violinkonsert av den amerikanske violinisten Louis Krasner. Tonsättaren var då fullt upptagen med att orkestrera operan Lulu. Den 22 april inträffade dock en tragedi i vänskapskretsen. Den 18-åriga Manon Gropius, dotter till Gustav Mahlers änka Alma och hennes andre man Walther Gropius - känd funktionalistisk arkitekt - avled av polio. Berg avbröt omedelbart arbetet med Lulu och påbörjade violinkonserten som en hyllning till Manon Gropius. Därav undertiteln. Konserten fullbordades på fyra månader vilket var ovanligt snabbt för Berg. Första satsen är i grunden långsam och rytmiskt svävande med en rytmisk, ländlerlik folkvisa som kontrast. Andra satsen inleds livligt men blir efter hand allt lugnare, liksom sökande efter försoning, och den nås i en 1600-talskoral av Rudolf Ahle som sjunger evighetens lov - här räds ingen döden. I detta avsnitt imiterar Berg skickligt ett ålderdomligt harmonium med fyra klarinetter. Melodin hämtade han från Bachkantaten O Ewigkeit du Donnerwort (BWV 60). I sluttakterna stiger violinstämman till stratosfäriska höjder, men försiktigt och lugnt, utan oro. Hela konserten utgörs av ett antal tillstånd som avlöser varandra. En bild följs av ett intryck, en reflektion, en association - ett klangflöde i ständig förändring. I så måtto kan konserten liknas vid en inre monolog, en musikalisk motsvarighet till James Joyces litterära teknik. Alban Berg fick aldrig höra sin violinkonsert. Fyra månader efter fullbordandet dog han av en infektion, orsakad av ett insektsbett. STEFAN NÄVERMYR


25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Ryska Alina Pogostkina, sedan 1992 bosatt i Tyskland, vann 2005 Sibeliustävlingen i Helsingfors och har sedan dess framträtt vid några av världens mest prestigefyllda festivaler och konserthus. Hon har samarbetat med dirigenter som Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Sakari Oramo, Paavo Järvi och Gustavo Dudamel. Denna säsong har hon bland annat framträtt med Santa Cecilia-akademin och Mikko Franck, Berlins radioorkester och Osmo Vänskä samt Budapests festivalorkester och Marin Alsop. Alina Pogostkina inledde säsongen för BBC Symphony Orchestra under Sakari Oramos ledning med att spela Alban Bergs violinkonsert. Alina Pogostkina har också framträtt med Finska Radions symfoniorkester, Philharmonia Orchestra, Halléorkestern, NHK-orkestern i Japan, Franska Radions filharmoniker, Deutsches Symphonie Orchester Berlin och Mahler Chamber Orchestra. Dessutom kan hon räkna in stora framgångar med Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony, Franska Nationalorkestern och St Petersburgs filharmoniker. Hon framträder också vid flertalet internationella festivaler, inklusive festspelen i Salzburg och Edinburgh. Som hängiven kammarmusiker har hon bland annat samarbetat med musiker som Steven Isserlis, Yuri Bashmet, Gidon Kremer, Menahem Pressler, Christoph Eschenbach, Pekka Kuusisto, Maxim Rysanov, Jörg Widmann och Joshua Bell.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!