Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

2020-05-10 18:00 Stenhammarsalen

Program


JEAN-PHILIPPE RAMEAU (1683-1764) UR SVIT E-MOLL Le Rappel des Oiseaux Rigaudon I - Rigaudon II et Double Musette en rondeau. Tendrement Tambourin La Villageoise. Rondeau Gigue en Rondeau I Gigue en Rondeau II Jean-Philippe Rameau föddes i Dijon där hans farfar och far varit organister. Själv väntade han till 18-årsåldern innan han bestämde sig för att gå i deras fotspår. När han 1722 slog sig ner för gott i Paris hade han redan hunnit verka som organist runt om i landet, Hans rykte var inte klanderfritt: han anklagades för att ha brustit mot sina förpliktelser och att ha valt att spela i de mest otrevliga registren, och krama alla tänkbara dissonanser ur dem - och att aldrig komma till punkt. I Paris studerade han musikteori och gav även ut egna teoretiska skrifter som uppskattades. Samtidigt komponerade han kantater och kammarmusik. Men under sina sista 30 levnadsår ägnade han sig nästan uteslutande åt musik för teatern. Det blev älskvärda pastoraler, komedier, ståtliga baletter och lyriska tragedier. Med facit i hand måste han räknas in bland de riktigt stora barocktonsättarna, praktiskt taget jämnårig med Scarlatti, Telemann, Bach och Händel. 1745 utnämndes han till Ludvig XIV:s hovkompositör och därmed fick han en ledande ställning i franskt musikliv. Jämförd med den tidigare Couperin gav han musiken ett rejält kliv framåt, inte minst i sina många verk för tidens klaverinstrument. Det blev bland annat en rad flersatsiga sviter där stiliserade danssatser växlar med genrebilder, däribland hans allra första svit, den i e-moll. Att "Fåglarnas uppställning" handlar om våra bevingade vänner kan man knappast undgå att lägga märke till. Hans Tambourin finns också i orkestral version och torde vara ett av hans mest populära verk. I den avslutande "Byflickan" får man en sorts sammanfattning av hela sviten. STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) DANSE "TARANTELLE STYRIENNE" Tarantelle styrienne publicerades 1891 och dess titel är något av en motsägelse. En Tarantella är en ganska våldsam italiensk dans i 6/8-takt, medan "styrienne" syftar på den österrikiska provinsen Steiermark där föregångaren till valsen, det vill säga Ländlern, i 3/4-takt var särskilt populär. I sitt verk kombinerar Debussy dessa båda inspirationskällor. Men Debussy insåg uppenbarligen att titeln kunde väcka frågor, så när han reviderade verket 1903 fick det den enklare titeln Danse. STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) THE SNOW IS DANCING ur CHILDREN'S CORNER Den charmiga sviten Children's Corner skrevs 1906-1908, och blev en serie miniatyrer inspirerad av barndomen, speciellt Debussys då treåriga dotter Chouchou. Eftersom hon hade en engelsk guvernant valde Debussy att ge alla de små styckena engelska titlar. Det är snarare musik om barn, än för barn, och absolut alltför svårspelad för att spelas av barn. I The Snow is Dancing dansar snöflingorna utanför fönstret och skapar en kondenserad toccata. Tonsättaren hävdade själv att det är lika mycket en stämningsbild som en tonbild: "Den måste vara disig, sorgsen, monton". STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) ONDINE ur PRELUDIER BOK 2 Det är väl ingen tvekan om att Debussy stod i stor tacksamhetsskuld till Chopin. Båda skrev 24 preludier och tolv etyder. Debussy komponerade sina preludier i två omgångar som publicerades tolv och tolv. Den andra samlingen har betraktats som "modernare" och skrevs mellan 1910 och 1913. Här ingår som preludium nr 8 Ondine som skildrar sjöjungfruns äventyrliga jakt på lämpligt offer. Men hon tappar lusten och dyker ner till sitt slott i havsdjupet. Som så många gånger tidigare har Debussy inspirerats av en bild, en teckning av Arthur Rackham (känd för sina illustrationer av barnböckerna Peter Pan i Kensington Garden, Det susar i säven och Alice i Underlandet) som visar henne på havets botten omgiven av fiskar. STIG JACOBSSON


JEAN-PHILIPPE RAMEAU (1683-1764) UR SVIT D-DUR Les Tendres Plaintes. Rondeau Les Tourbillons. Rondeau L'Entretien des Muses La Joyeuse. Rondeau Les Cyclopes. Rondeau Rameaus svit i D-dur består av inte mindre än tio satser, och de varierar i speltid mellan en och nästan sju minuter. Det börjar med en kärleksfull klagan, en stillsam och meditativ betraktelse, som följs av ett längre variationsstycke med lantlig karaktär, men det sades att folk från Sologne gärna spelade korkade för att dölja sin fromhet och skarpsinnighet. Tredje satsens suckar föregår en glädjefull, och sedan en galen sats där de långa tonerna växlar mellan den vänstra och högra handen. På sjätte plats underhåller konstens muser varandra i en mycket lyrisk sats som kan få lyssnaren att tänka på någon målning av Watteau. Det är skrivet så att båda händerna håller sig nära varandra i mjukt register. I sjunde satsen har tonsättaren velat skildra hur dammoln virvlar omkring i den starka vinden - ett virtuost stycke där händerna överlappar varandra. I Cykloperna möter vi åskgudarnas nästan teatrala utbrott på ett speltekniskt sätt som Rameau var mycket stolt över och som han påstod sig ha uppfunnit (trots att Scarlatti redan varit inne på samma väg). Ordet Lardon skulle kunna översättas som bacon, vilket låter trevligare än späckremsa. Men ett kulinariskt stycke är det i all sin enkelhet. Så slutar sviten inte med överväldigande storslagenhet, utan tvärtom med en sats där vänsterhandens rytm antyder viss muskulär oförmåga. Det är också svitens kortaste sats. STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON


25 min


NADIA BOULANGER (1887-1979) TRE STYCKEN FÖR PIANO Nadia Boulanger växte upp i en synnerligen musikalisk miljö. Hennes gamle far, Ernest (1815-1900), var sånglärare och kompositör, främst av lättsamma operor. Redan som 20-åring hade han erövrat det attraktiva Rompriset med kantaten Akilles. Vid Pariskonservatoriet hade han den 43 år yngre ryska prinsessan Raisa Mysjetskaja som sångelev, och de gifte sig 1877. 1887 fick de dottern Nadia, som tilldelades andra pris i Rompristävlingen 1908 - hon kom att bli 92 år gammal och undervisade en lång rad av 1900-talets främsta tonsättare från hela världen i komposition. 1893 blev den 77-årige Ernest far till ytterligare en dotter, Lili, som först studerade för sin syster och därefter för Gabriel Fauré, och som 1913 tilldelades det årets Rompris! Hon blev den första kvinna som franska akademin ansåg vara värdig priset. Dessvärre var hon sjuklig och svag och var bara 24 år när hon rycktes bort i Crohns sjukdom. Nadia Boulanger skrev sina tre mycket korta pianostycken 1914. De är till sin karaktär anspråkslösa men med en ironisk glimt i ögat och ett oskuldsfullt vemod som för tankarna till liknande pianostycken av Stravinsky och Satie. Musik som trots sin enkelhet har ett känslomässigt djup. Som kuriosa kan nämnas att asteoriden 1181 har uppkallats efter Lili, och en krater på Venus efter Nadia. STIG JACOBSSON


MODEST MUSORGSKIJ (1839-1881) TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING Promenad Gnomus · Promenad · Det gamla slottet · Promenad · Tuilerierna · Bydlo · Promenad · Kycklingarnas dans i sina äggskal · Samuel Goldenburg och Schmuyle · Promenad · Torget i Limoges · Katakomber, Con mortuis in lingua mortua · Baba Jags hydda · Den stora porten i Kiev 1874 kunde man i St Petersburg beskåda en stor minnesutställning över konstnären och arkitekten Victor Hartmanns arbeten. Han hade gått ur tiden året innan, endast 39 år gammal. Tonsättaren Musorgskij, som var en av hans närmaste vänner, besökte utställningen och blev så djupt gripen av de minnen tavlorna väckte att han gick hem och skrev sin pianosvit Tavlor på en utställning. Han var så inspirerad att musiken fullbordades på mycket kort tid. Dessvärre publicerades inte musiken förrän fem år efter tonsättarens död, och riktigt populär blev den inte förrän Ravel orkestrerat den 1922. Sviten består verkligen av tonsatta målningar och några av dem finns fortfarande kvar. Det hela börjar med en "promenad", en melodi som i varierad form återkommer då och då mellan satserna och som förflyttar åskådaren mellan tavlorna. Promenaden har tolkats som ett porträtt av den fyllige tonsättaren själv när han vaggar fram på utställningen. Gnomus är en teckning som föreställer en nötknäckare i form av en leksaksfigur som knäcker nötterna med käften. Nötknäckaren tillverkades för den julgran som prydde Konstnärsklubben 1869. Det gamla slottet föreställer ett medeltida italienskt slott som det står en sjungande trubadur framför. I Tuilerierna möter vi barnen och deras sköterskor när de leker i den parisiska parken. Bydlo är en gammal polsk kärra med enorma hjul, dragen av oxar. Kycklingarnas dans i sina äggskal är en liten dräktskiss till en balett, Samuel Goldenberg och Schmuyle skildrar två polska judar, den ena rik och den andra fattig. På torget i Limoges möter vi franska kvinnor som lidelsefullt försöker pruta. "Med de döda på ett dött språk" presenterar en sorgesam variant på promenadtemat som föregår Katakomber, där man ser konstnären själv med lykta i handen vid nedgången till katakomberna i Paris. Baba Jaga var en häxa i rysk folklore som bodde i en hydda med fyra kycklingben - den kunde springa lika lätt åt alla håll. Här var Baba Jagas hydda gjord i form av en bordsklocka. Slutligen Den stora porten i Kiev, ett aldrig genomfört arkitekturprojekt till en äreport som i musiken byggs upp till ett äreminne av storslagna mått över den bortgångne vännen. När man hör denna grandiosa musik, får man lätt intrycket av att också konstverken var mästerliga. De bevarade bilderna visar emellertid att så inte alls var fallet. Det är tvärtom fråga om ganska enkla skisser och små tavlor. Det var snarare minnen och känslor som inspirerade Musorgskij - sannolikt hade han själv någon av Hartmanns målningar på sin vägg. STIG JACOBSSON


Medverkande


Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


2018-09-14 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


IGOR STRAVINSKY (1882-1971) MOVEMENTS FOR PIANO AND ORCHESTRA Igor Stravinsky är inte en tonsättare, han är flera. Man har ibland kallat honom en kameleont eftersom han genom sitt långa liv komponerade i så många olika stilar, från ungdomens överflödande orkestrala rikedom i baletterna Eldfågeln och Våroffer, genom en neoklassisk period med stringenta och klara tongångar efter klassiska mönster, som Pulcinella, fram till en tämligen kärv och mer intellektuell musik baserad på seriell teknik. Dit hör Movements. Alla nu nämnda verk har också satts upp som balett. Movements for piano and orchestra komponerades 1958-59. Den är bara cirka åtta minuter lång men har ändå fem satser (Movements). Tonsättaren har förklarat att när avsnitten är så korta betyder kontrasten mellan ett andante och ett allegro ingenting - det är konstruktionen som betyder något. I det här stycket ger sig Stravinsky ut på nya harmoniska upptäcktsfärder. Här är han mer komplex än i något annat tidigare verk, något som förvånade honom själv, eftersom han kunde konstatera att i det ungefär samtidigt komponerade verket Threni "dyker det upp treklanger i varenda takt". Det var först efter noggranna studier av den andra wienskolans musik (Schönberg och främst Webern) som Stravinsky vågade närma sig serialismen och kunde ge den ett personligt uttryck. Verket är tämligen genomskinligt eftersom orkestern brutits ner till små kammarmusikaliska sektioner med olika instrumentering, och praktiskt taget aldrig utnyttjas i sin helhet. Allt tematiskt material har hämtats från den tolvtonsserie som pianot spelar i styckets början, men oftast hör man serien uppbruten och fragmentarisk. Movements uruppfördes under en Stravinskyfestival i New York Town Hall den 10 januari 1960 med tonsättaren som dirigent och Margrit Weber som solist. Det är också hon som fått sig verket tillägnat, och det var hennes man, en schweizisk industriman, som beställde verket och gav tonsättaren 15 000 dollar för besväret. STIG JACOBSSON


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 24 C-MOLL K491 Allegro Larghetto Allegretto Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös - en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll, den vi kallar nr 24. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk. Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av ett slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar visst släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll, nr 20. Några fler konserter i moll skrev han inte! Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang. Mot detta kraftprov framstår det enkla larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald. Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgtheater i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till komiken i Figaro (K492) och utan flera avbrott fullborda operan. STIG JACOBSSON


25 min


RICHARD STRAUSS (1864-1949) EN ALPSYMFONI, OP 64 Natt · Soluppgång · Det bär uppför · Inträde i skogen · Vandring längs bäcken · Vid vattenfallet · Syn · På blomstrande fält · På betesängen · På irrvägar genom snåren · På glaciären · Farofyllda ögonblick · På toppen · Vision · Dimman nalkas · Solen förmörkas alltmer · Elegi · Lugn före stormen · Åska och storm, nedstigning · Solnedgång · Avslutning · Natt (Satserna spelas i en följd) Strauss överraskade när Alpsymfonin uruppfördes i Berlin 28 oktober 1915 med Hovkapellet i Dresden. Han antogs vid den tiden vara helt i operans våld. I stället fick man höra ett 50-minutersstycke för jätteorkester på (minst) 137 musiker, därav en fjärrorkester bakom estraden om tolv horn, två trumpeter och två tromboner; i övrigt ett överdåd med heckelfon (ett slags basoboe, också använd i Salome och Elektra), två eller helst fyra harpor, åtta kontrabasar, vind- och åskmaskin, koskällor, orgel och celesta. Styckets ursprung var att en 14-årig Strauss 1878 irrat bort sig vid en alpbestigning och först efter tolv timmar i regn och storm hittat hem. Dagen därpå beskrev han upplevelsen i musik för piano i "ett jättelikt tonmåleri efter Wagner". Men musiken skulle få andra dimensioner. De första skisserna skrevs Nietzsches dödsår 1900 som en symfonisk dikt kring den 34-årige bergsbestigaren och målaren Karl Stauffer-Bern som tog sitt liv 1891. Porträttet fick dock alltmer drag av Nietzsche, då Strauss 1902 utarbetade stycket till en fyrsatsig symfoni, "Antikrist, en alpsymfoni", efter Nietzsches provokativa skrift: Antichrist. Dess förord kan antyda vad som inspirerat Strauss: "En stark förkärlek för frågor ingen i dag har mod att ställa; modet till det förbjudna, förutbestämmelsen till labyrinten. En erfarenhet hämtad ur sju ensamheter. Nya öron för ny musik. Nya ögon för det mest avlägsna. Och viljan till en ekonomi i den stora stilen: att hålla sin kraft, sin begeistring samlad." Kanske lät denna "labyrintiska" tanke honom forma sin tondikt i 22 avsnitt då han 1910 under arbetet på Rosenkavaljeren tog upp arbetet igen för att i jämnt 100 dagars arbete över nyåret 1915 göra verket klart, i arbetspausen mellan andra och tredje akterna av Kvinnan utan skugga. Av hans anteckningar framgår att han ville gestalta en konstnärstragedi med programmet som formbildande underlag; "inte bara en beskrivning som ni tror", skrev han till Romain Rolland som bett honom stryka programmet, med tillägget: "Men tror ni verkligen en Paris-publik skulle vara mogen för en symfoni på tre kvart utan vägvisning?". Själv var Strauss stolt över sitt sista stora orkesterverk, där han sa sig äntligen ha lärt sig att instrumentera (sagt alltså av en som alltid betraktats som mästare i instrumentation). I fortsättningen bad han alltid att få dirigera Alpsymfonin när han inbjöds att framföra sig egen musik. Den klangliga utmaningen består. De fyra satser Strauss först tänkt sig omfattade 1) den lugna vandringen upp på berget, 2) en lantlig folkfest, 3) hans drömmar och oro, 4) en fuga om befrielse genom arbete. Vid omarbetningen 1911 beslöt han dock nöja sig med den ursprungliga första satsens innehåll. Verkets tragiska ton kom att accentueras av tidsstämningarna. Första världskriget hade redan brutit ut när stycket låg klart den 8 februari 1915. Rolf Haglund


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


2018-09-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


IGOR STRAVINSKY (1882-1971) MOVEMENTS FOR PIANO AND ORCHESTRA Igor Stravinsky är inte en tonsättare, han är flera. Man har ibland kallat honom en kameleont eftersom han genom sitt långa liv komponerade i så många olika stilar, från ungdomens överflödande orkestrala rikedom i baletterna Eldfågeln och Våroffer, genom en neoklassisk period med stringenta och klara tongångar efter klassiska mönster, som Pulcinella, fram till en tämligen kärv och mer intellektuell musik baserad på seriell teknik. Dit hör Movements. Alla nu nämnda verk har också satts upp som balett. Movements for piano and orchestra komponerades 1958-59. Den är bara cirka åtta minuter lång men har ändå fem satser (Movements). Tonsättaren har förklarat att när avsnitten är så korta betyder kontrasten mellan ett andante och ett allegro ingenting - det är konstruktionen som betyder något. I det här stycket ger sig Stravinsky ut på nya harmoniska upptäcktsfärder. Här är han mer komplex än i något annat tidigare verk, något som förvånade honom själv, eftersom han kunde konstatera att i det ungefär samtidigt komponerade verket Threni "dyker det upp treklanger i varenda takt". Det var först efter noggranna studier av den andra wienskolans musik (Schönberg och främst Webern) som Stravinsky vågade närma sig serialismen och kunde ge den ett personligt uttryck. Verket är tämligen genomskinligt eftersom orkestern brutits ner till små kammarmusikaliska sektioner med olika instrumentering, och praktiskt taget aldrig utnyttjas i sin helhet. Allt tematiskt material har hämtats från den tolvtonsserie som pianot spelar i styckets början, men oftast hör man serien uppbruten och fragmentarisk. Movements uruppfördes under en Stravinskyfestival i New York Town Hall den 10 januari 1960 med tonsättaren som dirigent och Margrit Weber som solist. Det är också hon som fått sig verket tillägnat, och det var hennes man, en schweizisk industriman, som beställde verket och gav tonsättaren 15 000 dollar för besväret. STIG JACOBSSON


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 24 C-MOLL K491 Allegro Larghetto Allegretto Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös - en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll, den vi kallar nr 24. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk. Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av ett slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar visst släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll, nr 20. Några fler konserter i moll skrev han inte! Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang. Mot detta kraftprov framstår det enkla larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald. Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgtheater i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till komiken i Figaro (K492) och utan flera avbrott fullborda operan. STIG JACOBSSON


25 min


RICHARD STRAUSS (1864-1949) EN ALPSYMFONI, OP 64 Natt · Soluppgång · Det bär uppför · Inträde i skogen · Vandring längs bäcken · Vid vattenfallet · Syn · På blomstrande fält · På betesängen · På irrvägar genom snåren · På glaciären · Farofyllda ögonblick · På toppen · Vision · Dimman nalkas · Solen förmörkas alltmer · Elegi · Lugn före stormen · Åska och storm, nedstigning · Solnedgång · Avslutning · Natt (Satserna spelas i en följd) Strauss överraskade när Alpsymfonin uruppfördes i Berlin 28 oktober 1915 med Hovkapellet i Dresden. Han antogs vid den tiden vara helt i operans våld. I stället fick man höra ett 50-minutersstycke för jätteorkester på (minst) 137 musiker, därav en fjärrorkester bakom estraden om tolv horn, två trumpeter och två tromboner; i övrigt ett överdåd med heckelfon (ett slags basoboe, också använd i Salome och Elektra), två eller helst fyra harpor, åtta kontrabasar, vind- och åskmaskin, koskällor, orgel och celesta. Styckets ursprung var att en 14-årig Strauss 1878 irrat bort sig vid en alpbestigning och först efter tolv timmar i regn och storm hittat hem. Dagen därpå beskrev han upplevelsen i musik för piano i "ett jättelikt tonmåleri efter Wagner". Men musiken skulle få andra dimensioner. De första skisserna skrevs Nietzsches dödsår 1900 som en symfonisk dikt kring den 34-årige bergsbestigaren och målaren Karl Stauffer-Bern som tog sitt liv 1891. Porträttet fick dock alltmer drag av Nietzsche, då Strauss 1902 utarbetade stycket till en fyrsatsig symfoni, "Antikrist, en alpsymfoni", efter Nietzsches provokativa skrift: Antichrist. Dess förord kan antyda vad som inspirerat Strauss: "En stark förkärlek för frågor ingen i dag har mod att ställa; modet till det förbjudna, förutbestämmelsen till labyrinten. En erfarenhet hämtad ur sju ensamheter. Nya öron för ny musik. Nya ögon för det mest avlägsna. Och viljan till en ekonomi i den stora stilen: att hålla sin kraft, sin begeistring samlad." Kanske lät denna "labyrintiska" tanke honom forma sin tondikt i 22 avsnitt då han 1910 under arbetet på Rosenkavaljeren tog upp arbetet igen för att i jämnt 100 dagars arbete över nyåret 1915 göra verket klart, i arbetspausen mellan andra och tredje akterna av Kvinnan utan skugga. Av hans anteckningar framgår att han ville gestalta en konstnärstragedi med programmet som formbildande underlag; "inte bara en beskrivning som ni tror", skrev han till Romain Rolland som bett honom stryka programmet, med tillägget: "Men tror ni verkligen en Paris-publik skulle vara mogen för en symfoni på tre kvart utan vägvisning?". Själv var Strauss stolt över sitt sista stora orkesterverk, där han sa sig äntligen ha lärt sig att instrumentera (sagt alltså av en som alltid betraktats som mästare i instrumentation). I fortsättningen bad han alltid att få dirigera Alpsymfonin när han inbjöds att framföra sig egen musik. Den klangliga utmaningen består. De fyra satser Strauss först tänkt sig omfattade 1) den lugna vandringen upp på berget, 2) en lantlig folkfest, 3) hans drömmar och oro, 4) en fuga om befrielse genom arbete. Vid omarbetningen 1911 beslöt han dock nöja sig med den ursprungliga första satsens innehåll. Verkets tragiska ton kom att accentueras av tidsstämningarna. Första världskriget hade redan brutit ut när stycket låg klart den 8 februari 1915. Rolf Haglund


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


2018-09-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


IGOR STRAVINSKY (1882-1971) MOVEMENTS FOR PIANO AND ORCHESTRA Igor Stravinsky är inte en tonsättare, han är flera. Man har ibland kallat honom en kameleont eftersom han genom sitt långa liv komponerade i så många olika stilar, från ungdomens överflödande orkestrala rikedom i baletterna Eldfågeln och Våroffer, genom en neoklassisk period med stringenta och klara tongångar efter klassiska mönster, som Pulcinella, fram till en tämligen kärv och mer intellektuell musik baserad på seriell teknik. Dit hör Movements. Alla nu nämnda verk har också satts upp som balett. Movements for piano and orchestra komponerades 1958-59. Den är bara cirka åtta minuter lång men har ändå fem satser (Movements). Tonsättaren har förklarat att när avsnitten är så korta betyder kontrasten mellan ett andante och ett allegro ingenting - det är konstruktionen som betyder något. I det här stycket ger sig Stravinsky ut på nya harmoniska upptäcktsfärder. Här är han mer komplex än i något annat tidigare verk, något som förvånade honom själv, eftersom han kunde konstatera att i det ungefär samtidigt komponerade verket Threni "dyker det upp treklanger i varenda takt". Det var först efter noggranna studier av den andra wienskolans musik (Schönberg och främst Webern) som Stravinsky vågade närma sig serialismen och kunde ge den ett personligt uttryck. Verket är tämligen genomskinligt eftersom orkestern brutits ner till små kammarmusikaliska sektioner med olika instrumentering, och praktiskt taget aldrig utnyttjas i sin helhet. Allt tematiskt material har hämtats från den tolvtonsserie som pianot spelar i styckets början, men oftast hör man serien uppbruten och fragmentarisk. Movements uruppfördes under en Stravinskyfestival i New York Town Hall den 10 januari 1960 med tonsättaren som dirigent och Margrit Weber som solist. Det är också hon som fått sig verket tillägnat, och det var hennes man, en schweizisk industriman, som beställde verket och gav tonsättaren 15 000 dollar för besväret. STIG JACOBSSON


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 24 C-MOLL K491 Allegro Larghetto Allegretto Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös - en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll, den vi kallar nr 24. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk. Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av ett slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar visst släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll, nr 20. Några fler konserter i moll skrev han inte! Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang. Mot detta kraftprov framstår det enkla larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald. Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgtheater i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till komiken i Figaro (K492) och utan flera avbrott fullborda operan. STIG JACOBSSON


25 min


RICHARD STRAUSS (1864-1949) EN ALPSYMFONI, OP 64 Natt · Soluppgång · Det bär uppför · Inträde i skogen · Vandring längs bäcken · Vid vattenfallet · Syn · På blomstrande fält · På betesängen · På irrvägar genom snåren · På glaciären · Farofyllda ögonblick · På toppen · Vision · Dimman nalkas · Solen förmörkas alltmer · Elegi · Lugn före stormen · Åska och storm, nedstigning · Solnedgång · Avslutning · Natt (Satserna spelas i en följd) Strauss överraskade när Alpsymfonin uruppfördes i Berlin 28 oktober 1915 med Hovkapellet i Dresden. Han antogs vid den tiden vara helt i operans våld. I stället fick man höra ett 50-minutersstycke för jätteorkester på (minst) 137 musiker, därav en fjärrorkester bakom estraden om tolv horn, två trumpeter och två tromboner; i övrigt ett överdåd med heckelfon (ett slags basoboe, också använd i Salome och Elektra), två eller helst fyra harpor, åtta kontrabasar, vind- och åskmaskin, koskällor, orgel och celesta. Styckets ursprung var att en 14-årig Strauss 1878 irrat bort sig vid en alpbestigning och först efter tolv timmar i regn och storm hittat hem. Dagen därpå beskrev han upplevelsen i musik för piano i "ett jättelikt tonmåleri efter Wagner". Men musiken skulle få andra dimensioner. De första skisserna skrevs Nietzsches dödsår 1900 som en symfonisk dikt kring den 34-årige bergsbestigaren och målaren Karl Stauffer-Bern som tog sitt liv 1891. Porträttet fick dock alltmer drag av Nietzsche, då Strauss 1902 utarbetade stycket till en fyrsatsig symfoni, "Antikrist, en alpsymfoni", efter Nietzsches provokativa skrift: Antichrist. Dess förord kan antyda vad som inspirerat Strauss: "En stark förkärlek för frågor ingen i dag har mod att ställa; modet till det förbjudna, förutbestämmelsen till labyrinten. En erfarenhet hämtad ur sju ensamheter. Nya öron för ny musik. Nya ögon för det mest avlägsna. Och viljan till en ekonomi i den stora stilen: att hålla sin kraft, sin begeistring samlad." Kanske lät denna "labyrintiska" tanke honom forma sin tondikt i 22 avsnitt då han 1910 under arbetet på Rosenkavaljeren tog upp arbetet igen för att i jämnt 100 dagars arbete över nyåret 1915 göra verket klart, i arbetspausen mellan andra och tredje akterna av Kvinnan utan skugga. Av hans anteckningar framgår att han ville gestalta en konstnärstragedi med programmet som formbildande underlag; "inte bara en beskrivning som ni tror", skrev han till Romain Rolland som bett honom stryka programmet, med tillägget: "Men tror ni verkligen en Paris-publik skulle vara mogen för en symfoni på tre kvart utan vägvisning?". Själv var Strauss stolt över sitt sista stora orkesterverk, där han sa sig äntligen ha lärt sig att instrumentera (sagt alltså av en som alltid betraktats som mästare i instrumentation). I fortsättningen bad han alltid att få dirigera Alpsymfonin när han inbjöds att framföra sig egen musik. Den klangliga utmaningen består. De fyra satser Strauss först tänkt sig omfattade 1) den lugna vandringen upp på berget, 2) en lantlig folkfest, 3) hans drömmar och oro, 4) en fuga om befrielse genom arbete. Vid omarbetningen 1911 beslöt han dock nöja sig med den ursprungliga första satsens innehåll. Verkets tragiska ton kom att accentueras av tidsstämningarna. Första världskriget hade redan brutit ut när stycket låg klart den 8 februari 1915. Rolf Haglund


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


2017-04-19 19:30 Stora salen

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) BURLESK FÖR PIANO OCH ORKESTER D-MOLL Med en far som var förstehornist i Münchens hovorkester är det inte märkligt att Richard Strauss med sådana anor samt gynnsamma sociala förutsättningar snabbt kom in på musikens bana. Han spelade violin och piano, spelade upp sig till violinernas förstapult i faderns halvprofessionella orkester och började snart också komponera. Han lärde sig mycket när han bevistade hovorkesterns repetitioner med dirigenten Hermann Levi och skapade sig snart ett rykte som ung begåvning i München. Strauss Serenad för 13 blåsare (1881) imponerade så på den berömde pianisten och dirigenten Hans von Bülow att han dirigerade det med hovorkestern i Meiningen, Europas då främsta orkester. Kontakten med von Bülow blev avgörande för Richard Strauss framtid. Sommaren 1885 erbjöds Strauss tjänsten som assisterande dirigent för Meiningen-orkestern vid sidan av von Bülow och bara några månader senare tog Strauss över som orkesterns förstedirigent. Tonsättaren skrev långt senare i sina memoarer: "För den som hört von Bülow spela Beethoven eller dirigera Wagner, som varit med på någon av hans pianolektioner eller sett honom vid orkesterrepetitioner, framstår han onekligen som modell för en artists främsta dygder, och hans rörande sympati för mig, hans inflytande på utvecklingen av min konstnärliga förmåga, var avgörande faktorer i min karriär." Stycket hade ursprungligen titeln Scherzo i d-moll och skrevs 1885-1886 för mentorn Hans von Bülow - som inte var övertygad om verkets kvalitéer. Han kallade stycket "Lisztskt" och "ospelbart", kanske för att hans små händer inte räckte till. Richard Strauss repeterade stycket med orkestern i Meiningen där han både dirigerade och spelade solostämman, men ställde det sedan åt sidan. Några år senare visade pianisten Eugene d'Albert (som spelade med Göteborgs Symfoniker 1906!) stort intresse för stycket och föreslog några ändringar. Strauss gjorde vissa bearbetningar och gav det reviderade stycket titeln Burlesk ("narrspel", "gäckeri"). Virtuosen d'Albert uruppförde Burlesk vid tonsättarfestivalen i Eisenach 21 juni 1890 med tonsättaren som dirigent. Långt senare kom Strauss att räkna Burlesk till sina favoritverk. Med sin originalitet, energi och dynamiska växelgång mellan blixtrande passager och finstämda motiv är Burlesk något av en dold skatt bland 1800-talets pianokonserter. STEFAN NÄVERMYR


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


Medverkande




Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


2014-01-30 19:30 Stora salen

Medverkande




Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!