Stäng
Meny

Arkiv

5 konserter

2011-02-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR


25 min



Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


2011-02-04 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR


25 min



Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


2011-02-03 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR


25 min



Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


1995-12-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


1995-12-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!