Stäng
Meny

Arkiv

37 konserter

2014-05-16 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Internationellt etablerade Per Tengstrand började spela piano vid sex års ålder med sin mor som lärare fram till debuten med Helsingborgs Symfoniorkester vid tolv års ålder då han beskrevs som "ett rödhårigt busfrö i fotbollsdojjor" i recensionen. När han var 16 år började han på Musikhögskolan i Malmö och senare Pariskonservatoriet där publiken bröt applådförbudet vid examenstävlingen för första gången i konservatoriets 300-åriga historia. Han var pristagare i internationella tävlingar i Paris, Bryssel och Genève och efter att ha vunnit första pris i Cleveland International Piano Competition debuterade han på Lincoln Center i New York 1997. Efter det har han framträtt i Kennedy Center i Washington, Weill Hall i Carnegie Hall, Musikvereins stora sal i Wien, Gewandhaus i Leipzig och Suntory Hall i Tokyo. Han har framträtt som solist med Detroit Symphony Orchestra, National Symphony Orchestra i Washington, Japans filharmoniker, Osaka filharmoniska orkester, Residentie-orkestern i Haag, Orchestre de la Suisse Romande, Singapore Symphony Orchestra, Taiwans Nationalorkester och Orchestre National de France. Tillsammans med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson gjorde han 2016 ett framträdande i FN-högkvarteret i New York. Per Tengstrand är konstnärlig chef för kammarmusikserien Music on Park Avenue Manhattan. Han är mottagare av den kungliga medaljen Litteris et artibus, tilldelad honom av Kung Carl XVI Gustaf. Under senare år har Per Tengstrand ägnat stor del av sin tid till Beethovens musik och har framfört samtliga 32 pianosonater i cykler i Paris, New York och på flera ställen i Sverige, bland annat Uppsala Konsert & Kongress.


2014-05-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Internationellt etablerade Per Tengstrand började spela piano vid sex års ålder med sin mor som lärare fram till debuten med Helsingborgs Symfoniorkester vid tolv års ålder då han beskrevs som "ett rödhårigt busfrö i fotbollsdojjor" i recensionen. När han var 16 år började han på Musikhögskolan i Malmö och senare Pariskonservatoriet där publiken bröt applådförbudet vid examenstävlingen för första gången i konservatoriets 300-åriga historia. Han var pristagare i internationella tävlingar i Paris, Bryssel och Genève och efter att ha vunnit första pris i Cleveland International Piano Competition debuterade han på Lincoln Center i New York 1997. Efter det har han framträtt i Kennedy Center i Washington, Weill Hall i Carnegie Hall, Musikvereins stora sal i Wien, Gewandhaus i Leipzig och Suntory Hall i Tokyo. Han har framträtt som solist med Detroit Symphony Orchestra, National Symphony Orchestra i Washington, Japans filharmoniker, Osaka filharmoniska orkester, Residentie-orkestern i Haag, Orchestre de la Suisse Romande, Singapore Symphony Orchestra, Taiwans Nationalorkester och Orchestre National de France. Tillsammans med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson gjorde han 2016 ett framträdande i FN-högkvarteret i New York. Per Tengstrand är konstnärlig chef för kammarmusikserien Music on Park Avenue Manhattan. Han är mottagare av den kungliga medaljen Litteris et artibus, tilldelad honom av Kung Carl XVI Gustaf. Under senare år har Per Tengstrand ägnat stor del av sin tid till Beethovens musik och har framfört samtliga 32 pianosonater i cykler i Paris, New York och på flera ställen i Sverige, bland annat Uppsala Konsert & Kongress.


2010-03-12 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2010-03-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2010-03-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2004-10-22 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2004-10-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1997-04-11 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1996-10-11 18:00 Stora salen

Program





LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG


1992-05-15 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-05-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-09-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1976-01-18 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1970-11-06 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON


EDWARD ELGAR (1857-1934) CELLOKONSERT E-MOLL OP 85 Adagio. Moderato Allegro molto Adagio Allegro. Moderato. Allegro ma non troppo (sats 1 och 2 respektive sats 3 och 4 spelas utan uppehåll) Sir Edward Elgar - hur många av oss har inte från soffan skrålat med i hans avslutningsstycke Pomp and Circumstance i årliga tv- eller radioutsändningen från Royal Albert Hall i London! Egentligen den första av fem marscher vars sångavsnitt "Land of Hope and Glory" skrevs för en galakonsert i London till firandet av Edward VII:s kröning. Svenska körer kan ha sjungit två av hans oratorier, The Dream of Gerontius och The Kingdom och svenska symfoniorkestrar har säkert framfört hans första symfoni, violinkonsert och Enigmavariationer. Men populärast av alla Elgars verk är hans cellokonsert som komponerades året efter första världskrigets slut 1919. Den har kallats för "a fairy tale" - en saga" eller "sorgesång över alla som stupat i kriget", mycket på grund av dess vemodiga, romantiska huvudtema som introduceras av solist och orkester i första satsen. De flesta av Elgars övriga kompositioner framfördes mest i hemlandet England. Han var en typisk engelsk tonsättare för sin tid, född och uppvuxen i staden Worcester, där fadern var organist i katolska kyrkan, spelade fiol och organiserade musikfestivaler. Edward Elgar fortsatte i hans fotspår och lärde sig det mesta om instrument och röster genom att själv spela orgel, fagott, violin och piano, sjunga i ortens gosskör och dirigera blandade körer och orkestrar i och omkring Worcester. I dessa sammanhang kunde han få någon av sina första kompositioner uruppförda. Han tog violinlektioner i London några gånger och reste bland annat till Leipzig 1882 där han under tre veckor fick en verklig vitamininjektion av tyskt musikliv. Efter två år i London med nyblivna hustrun Alice flyttade paret tillbaka till en lugnare tillvaro i Malvern 1891. Elgar kunde ägna sig åt sitt komponerande med full kraft och de flesta av hans viktiga verk för kör och orkester kom till under de tretton år familjen bodde där. Han adlades och fick en framstående position i det engelska musiklivet. Även USA och Tyskland bjöd in den store tonsättaren. Fram till hustruns död 1920 bodde paret Elgar flera år i Hampstead i London. De tillbringade dock mycket tid i Brinkwells, ett undangömt hus på landet iSussex, där Elgar 1918 skrev sina tre mest spelade kammarmusikverk: violinsonaten i e-moll (op 82), stråkkvartetten i e-moll (op 83) pianokvintetten i a-moll (op 84) samt 1919 cellokonserten. 1918 hade Elgar också förts till sjukhus i London för att operera bort sina tonsiller. När han vaknat upp ur bedövningen bad han att få papper och penna och skrev ner den melodi i 9/8-takt som blev cellokonsertens mest kända tema. Uruppförandet vid London Symphony Orchestras säsongsöppning i oktober 1919 blev dock en katastrof trots att Elgar själv stod på pulten och hade en bra cellist, Felix Salmond. Felet var dirigenten Albert Coates, som repeterade så mycket på det övriga programmet att det inte fanns tid kvar för cellokonserten. Det tog många år innan konserten fick den position den har nu - tillsammans med Dvoráks cello-konsert den mest framförda någonsin. Det var när Jacqueline du Pré spelade in den på skiva 1965 som den snabbt blev en framgångssaga för de största cellisterna. Cellokonserten är ovanlig i upplägget - den har fyra satser i stället för normala tre i solokonserter och cellisten inleder första satsen istället för orkestern. Första och andra satserna följer direkt på varandra utan paus. Hela kompositionen är fylld av alla sorters känslor och temperament. Som om Elgars liv passerar oss utan att vi egentligen vet så mycket om enskilda upplevelser och betydelser. Vi kan ta emot dem och kanske känna igen dem. Och tänka på Elgars råd: "Om ni hör någon som visslar huvudtemat på Malvern Hills när jag är död, så bli inte rädd. Det är bara jag!" GUNILLA PETERSÉN


1966-12-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG


1965-02-14 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1948-11-16 17:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1946-01-27 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1945-10-30 19:30 Trollhättan, Folkets hus

Göteborgs Symfoniker

Program







JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON


1944-02-06 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1943-02-19 17:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1943-01-31 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Isa Quensel Mezzosopran


1942-03-29 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1941-02-16 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1940-12-15 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1939-11-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Leo Blech Dirigent


1936-11-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1935-01-01 18:15 Stadsteatern

Göteborgs Symfoniker

1926-12-19 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program



FRANZ JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 96 D-DUR "MIRAKLET" Adagio. Allegro Andante Menuet: Allegretto Vivace 1791: Haydn är ledig från Eszterhazys eftersom furst Anton har dött och efterträdaren har avskedat orkestern. "Den berömde" har lockats till London av violinisten och konsertorganisatören Salomon. Orkestern är tre gånger större än hemmavid. Elfte mars spelar den det vi kallar symfoni nr 96. Morning Chronicle recenserar dagen därpå: "Is it not wonderful that to souls capable of being touched by music, Haydn should be an object of homage, and even of idolatry ; for like our own Shakespeare, he moves and governs the passions at his will…" Det är alltså inte förvånande att Haydn - för musikupplevande själar - blir föremål för tillbedjan, ja till och med avgudadyrkan, eftersom han, likt vår egen Shakespeare, rubbar och styr våra känslor som han behagar… En annan tidning anmälde att symfonin allmänt ansågs vara "a composition as pleasing as scientific" (kanske med innebörd att den vände sig till både "musikälskare och kännare" som det hette på den tiden). Så Haydn kunde skriva hem till sin älskarinna, sångerskan Luigia Polzelli: "Io ho fatto un furore, con una nuova Sinfonia, loro hanno fatto replicare l'adagio…" Succé för den nya symfonin: de begärde repris på andra satsen. Även på menuetten enligt en annan tidning, men det hade Haydn vägrat efterkomma. Från sin plats vid klaveret. Symfonierna framfördes i London med ett slags dubbelkommando av konsertmästaren Salomon och Haydn. Den berömde gästen måste ju synas inför allt folket! Men varifrån kommer namnet "Miraklet"? Jo, det skulle ha trillat ned en ljuskrona i salen under framförandet utan att någon människa kommit till skada. Detta hände i själva verket några år senare med nr 102. En recensent tog den kraschen för en bagatell i de stora sammanhangen. När Haydn på riktigt gamla dar intervjuades i Wien mindes han inget mirakel alls. Men visst är 96:an full av små "inomvärldsliga" mirakler: mollsvängen redan i takt sju, de ihärdiga, drivande små lekarna med bara två granntoner genom hela första satsen, den fnissigt förlängda generalpausen. Äventyren som drabbar andantet, den oemotståndliga oboetrallen i menuettens trio, finalens galopp över stock och sten. "He moves and governs our passions at his will" INGEMAR VON HEIJNE







1923-12-09 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!