Stäng
Meny

Arkiv

2 konserter

2003-08-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


Medverkande




Internationellt etablerade Per Tengstrand började spela piano vid sex års ålder med sin mor som lärare fram till debuten med Helsingborgs Symfoniorkester vid tolv års ålder då han beskrevs som "ett rödhårigt busfrö i fotbollsdojjor" i recensionen. När han var 16 år började han på Musikhögskolan i Malmö och senare Pariskonservatoriet där publiken bröt applådförbudet vid examenstävlingen för första gången i konservatoriets 300-åriga historia. Han var pristagare i internationella tävlingar i Paris, Bryssel och Genève och efter att ha vunnit första pris i Cleveland International Piano Competition debuterade han på Lincoln Center i New York 1997. Efter det har han framträtt i Kennedy Center i Washington, Weill Hall i Carnegie Hall, Musikvereins stora sal i Wien, Gewandhaus i Leipzig och Suntory Hall i Tokyo. Han har framträtt som solist med Detroit Symphony Orchestra, National Symphony Orchestra i Washington, Japans filharmoniker, Osaka filharmoniska orkester, Residentie-orkestern i Haag, Orchestre de la Suisse Romande, Singapore Symphony Orchestra, Taiwans Nationalorkester och Orchestre National de France. Tillsammans med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson gjorde han 2016 ett framträdande i FN-högkvarteret i New York. Per Tengstrand är konstnärlig chef för kammarmusikserien Music on Park Avenue Manhattan. Han är mottagare av den kungliga medaljen Litteris et artibus, tilldelad honom av Kung Carl XVI Gustaf. Under senare år har Per Tengstrand ägnat stor del av sin tid till Beethovens musik och har framfört samtliga 32 pianosonater i cykler i Paris, New York och på flera ställen i Sverige, bland annat Uppsala Konsert & Kongress.


1986-02-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!