Arkiv

RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL - EINMAL ANDERS! OP 28 (arr Franz Hasenöhrl) Richard Strauss symfoniska dikt Till Eulenspiegel hör till orkesterlitteraturens stora mästerverk. Tonsättaren hade dittills gjort sig känd som en lärd och mycket allvarlig ung mästare, men efter uruppförandet av "Till" i Köln den 5 november 1895 visste man att han också hade en sprudlande humor. "Allt jag ville var att publiken i konsertsalen för en gångs skull skulle få ett gott skratt" sa han i visshet om att han härmed skakat av sig mycket av dammet från Wagnertraditionen. Formellt är kompositionen närmast ett rondo, där vi får följa titelpersonens olika eskapader. Gestalten Till Eulenspiegel var ju en känd skojare som figurerat i litteraturen ända sedan medeltiden, och att det är en saga som berättas hör redan när violinerna inleder verket med att drömskt sjunga "Det var en gång…" Därpå får vi följa Till som resepredikant, när han förälskar sig, hur han ställs inför rätta och döms till döden för att slutligen dingla i galgen. Men det hela slutar med tonsättaren illa dolda beundran: "Han var allt en jäkel till karl, den där Till!" På hans gravsten stod inget namn, men där fanns en bild av en uggla med en spegel som illustrerar ett gammalt ordspråk ("Man ser inte sina egna brister bättre än en uggla ser sin fulhet") - därav hans namn Eulenspiegel (Ugglespegel). Många har i musiken velat se att ironiskt självporträtt av tonsättaren. I Strauss egen version för stor orkester behandlas de många instrumenten med stor lyskraft. Det är frisk musik utan poserande, bombasm eller falskhet. Som så många andra mästerverk har andra musiker som inte spelar i orkester närt en stark önskan att få spela det. Därför har en herre vid namn Franz Hasenöhrl i våra dagar arrangerat detta grandiosa orkesterverk för en liten kammarensemble om fem musiker. Blir det något kvar då, kan man undra? Ja, döm själva. Att det blivit något annorlunda (som den nya titeln antyder) är tydligt, men nog finns både humorn och fräckheten kvar, kanske till och med i högre grad! STIG JACOBSSON

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

Violinisten Marja Inkinen Engström tog diplom i violinspel vid Sibelius-akademin (master of music för professor Tuomas Haapanen) och vid Utrechts konservatorium i Holland. Sandor Vegh, Chaim Taub och MiKyung Lee har betytt speciellt mycket för hennes musikaliska utveckling. Marja Inkinen Engström är sedan 1998 stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Hon är även medlem i Haga pianotrio, Göteborg Baroque och framträder ofta som kammarmusiker och solist. På Konserthuset har hon i kammarmusiksammanhang och som solist samarbetat med musiker som cellisterna Lynn Harrell och Daniel Müller-Schott, pianisten Christian Zacharias och altviolinisten Brett Dean samt kolleger i Symfonikerna. Sedan 2002 undervisar hon violin, orkesterspel och kammarmusik på Högskolan för scen och musik i Göteborg samt även på andra institutioner. Marja Inkinen Engström spelar på en Francesco Ruggieri från 1680 som ägs av Göteborgs Symfoniker.