Stäng
Meny

Arkiv

73 konserter

2019-06-19 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






25 min





JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON



Medverkande







Den svenske dirigenten Alexander Einarsson (f 1978) är utbildad i Malmö, Köpenhamn och Paris. Sedan 2010 arbetar han som kördirigent i S:t Petri kyrka i Malmö där han är konstnärlig ledare för S:t Petri Ungdomskör (SPUK) och kammarkören Petri Sångare. Sedan 2015 är han kormästare hos Göteborgs Symfoniker och arbetar där med Göteborgs Symfoniska Kör samt den professionella Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Alexander Einarsson har arbetat med körer som Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Uppsala Akademiska Kör och Malmö Kammarkör samt bland annat gästdirigerat Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Berlins symfoniker och Marinens Musikkår. Vid flera tillfällen har Alexander Einarsson medverkat med sina körer vid internationella tävlingar och vunnit Grand Prix i Ungern och Italien, liksom vunnit två guld i World Choir Games i Sydafrika 2018. Vid de internationella Grand Prix-tävlingarna i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris till minne av Arthur Oldham. Alexander Einarsson fick 2018 utmärkelsen Årets körledare och blev samma år nominerad som en av de 20 viktigaste musikprofilerna i Sverige av musiktidskriften Opus. Alexander Einarsson är en hängiven sökare efter repertoar utöver den gängse och har initierat ett flertal beställningar av ny musik för kör, inte sällan av kvinnliga kompositörer. En framträdande del av hans gärning är intresset för lyrik och det poetiska innehållet som gör att han alltid närmar sig musiken ur textens djup och perspektiv.


2017-09-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN


25 min



2017-09-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN


25 min



2015-11-27 18:00 Stora salen

2013-06-15 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2013-06-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2013-06-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2011-01-14 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2011-01-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2011-01-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-10-25 15:30 Musikverein

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


20 min



2008-10-24 19:30 Musikverein

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


20 min



2008-10-22 20:00 München, Philharmonie am Gasteig

Göteborgs Symfoniker

2008-10-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-08-16 19:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

2008-08-14 00:00 Aldeburgh

Göteborgs Symfoniker

2008-08-13 00:00 London, Royal Albert Hall

Göteborgs Symfoniker

2008-08-12 00:00 Edinburgh

Göteborgs Symfoniker

2008-08-10 00:00 Wiesbaden, Kurhaus

Göteborgs Symfoniker

2008-08-09 00:00 Redefin, Landgestüt

Göteborgs Symfoniker

2008-08-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-06-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2004-12-18 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson



2004-12-17 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson



2001-01-19 19:00 Regionen

Göteborgs Symfoniker

2001-01-18 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1998-09-04 19:30 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) SJU TIDIGA SÅNGER Av Alban Bergs sammanlagt 88 Lieder tillkom de flesta mellan hans sextonde och tjugofjärde år. 70 utgjorde kompositionsstudier under lärotiden hos Arnold Schönberg. I oktober 1904 började Berg praktisera på ett ämbetsverk med att göra statistik över behovet av makadam och av djurimport för att täcka behovet av borsttagel. Vid sidan om läste han nationalekonomi på Wiens universitet. Hans syster Smaragda och bror Charly fick se Schönbergs och Alexander Zemlinskys annons om undervisning i musikteori och begav sig i hemlighet dit för att visa upp några av Albans sånger. Schönberg erbjöd sig att ta emot den 19-årige eleven utan anspråk på honorar. När Bergs rika moster avled i november 1905 (hon efterlämnade bland annat åtta hyreshus i Wien och ett större gods) fick han möjlighet att ägna sig åt musik på heltid. Samma vinter debuterade han som tonsättare genom att vid invigningen av ett änke- och barnhem ackompanjera sin syster i sången Die Nachtigall. Som den verkliga debuten skulle han dock räkna en konsert den 7 november 1907 med verk även av andra Schönbergelever. Då framfördes dels en fuga för stråkkvintett och piano, dels Liebesode, Die Nachtigall och Traumgekrönt. Fugan applåderades men sångerna fick mycket svalt mottagande. Den orkesterbearbetning man i våra dagar vanligen hör tillkom först 1928 då sju sånger trycktes i bägge versionerna. Uruppförandet av orkesterversionen gavs den 6 november samma år i Wien. Kritikern Korngold (far till tonsättaren Erich Wolfgang) uttryckte i Neue Freie Presse sin sympati för Bergs alltid allvarliga, karaktärsfulla, fria konstnärskap men tyckte att orkestersatsen "trots lätt rebelliska mahlerska färgfläckar" var påfallande "klangfrom". Bäst utföll den "fina och stämningsfulla" Die Nachtigall, vilken påminde Korngold om Schumann, samt Im Zimmer "som nästan kunnat vara av Hugo Wolf". Samma höst gjorde sångerna med Ruzena Herlinger och tonsättaren vid flygeln stor lycka i Paris jämsides med hans Lyrisk svit och avsnitt ur operan Wozzeck. Kritikerna hade nu nästan bara lovord för sångerna som "trots sin absoluta frihet klart vilar på tonala principer". Men Bergs Kammarkonsert för piano, violin och 13 blåsare hade några dagar tidigare blivit utvisslad i Salle Pleyel. ROLF HAGLUND



1998-09-03 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ALBAN BERG (1885-1935) SJU TIDIGA SÅNGER Av Alban Bergs sammanlagt 88 Lieder tillkom de flesta mellan hans sextonde och tjugofjärde år. 70 utgjorde kompositionsstudier under lärotiden hos Arnold Schönberg. I oktober 1904 började Berg praktisera på ett ämbetsverk med att göra statistik över behovet av makadam och av djurimport för att täcka behovet av borsttagel. Vid sidan om läste han nationalekonomi på Wiens universitet. Hans syster Smaragda och bror Charly fick se Schönbergs och Alexander Zemlinskys annons om undervisning i musikteori och begav sig i hemlighet dit för att visa upp några av Albans sånger. Schönberg erbjöd sig att ta emot den 19-årige eleven utan anspråk på honorar. När Bergs rika moster avled i november 1905 (hon efterlämnade bland annat åtta hyreshus i Wien och ett större gods) fick han möjlighet att ägna sig åt musik på heltid. Samma vinter debuterade han som tonsättare genom att vid invigningen av ett änke- och barnhem ackompanjera sin syster i sången Die Nachtigall. Som den verkliga debuten skulle han dock räkna en konsert den 7 november 1907 med verk även av andra Schönbergelever. Då framfördes dels en fuga för stråkkvintett och piano, dels Liebesode, Die Nachtigall och Traumgekrönt. Fugan applåderades men sångerna fick mycket svalt mottagande. Den orkesterbearbetning man i våra dagar vanligen hör tillkom först 1928 då sju sånger trycktes i bägge versionerna. Uruppförandet av orkesterversionen gavs den 6 november samma år i Wien. Kritikern Korngold (far till tonsättaren Erich Wolfgang) uttryckte i Neue Freie Presse sin sympati för Bergs alltid allvarliga, karaktärsfulla, fria konstnärskap men tyckte att orkestersatsen "trots lätt rebelliska mahlerska färgfläckar" var påfallande "klangfrom". Bäst utföll den "fina och stämningsfulla" Die Nachtigall, vilken påminde Korngold om Schumann, samt Im Zimmer "som nästan kunnat vara av Hugo Wolf". Samma höst gjorde sångerna med Ruzena Herlinger och tonsättaren vid flygeln stor lycka i Paris jämsides med hans Lyrisk svit och avsnitt ur operan Wozzeck. Kritikerna hade nu nästan bara lovord för sångerna som "trots sin absoluta frihet klart vilar på tonala principer". Men Bergs Kammarkonsert för piano, violin och 13 blåsare hade några dagar tidigare blivit utvisslad i Salle Pleyel. ROLF HAGLUND



1997-07-06 15:00 Omiya, Japan

Göteborgs Symfoniker

1997-07-04 18:15 Matsudo, Japan

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!