Stäng
Meny

Arkiv

32 konserter

2016-11-13 14:00 Stora salen

Program



SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN




JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


25 min




2014-06-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2004-09-18 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND







2001-02-16 18:00 Stora salen

1997-10-04 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON



IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SVIT UR ELDFÅGELN (1945) Introduktion - Preludium och Eldfågelns dans - Variationer (Eldfågeln) - Pantomim 1 - Pas de deux: Eldfågeln och prins Ivan - Pantomim 2 - Scherzo: Prinsessornas dans - Pantomim 3 - Rondo (Kasjtjejs slott Khorovod) - Infernalisk dans - Vaggsång: (Eldfågeln) - Final: Hymn Det är ofta sagt men tål att sägas igen: Igor Stravinsky är musikens Picasso. Givetvis handlar parallellen om det föränderliga drag som antingen kan kallas ohejdbar kreativitet eller bara ombytlighet. Båda skapade ett flertal modernistiska stilar istället för att finna den egna stilen. Här blir de tidiga faserna av Stravinskys komponerande ett problem, inte minst det första storverket, baletten Eldfågeln. Den stilistiska utgångspunkten är nämligen samtida musikriktningar: mest central är den skimrande klangvärlden hos Rimskij-Korsakov, men också Skrjabin och inflytandet från den franska impressionismen spelar en väsentlig roll. Faktum är att hela projektet ligger i linje med symbolismen, ett magiskt steg mellan romantik och modernism. Symbolism handlar här mindre om greppet att låta mänskliga figurer i baletten gestaltas med dur eller moll medan sagoväsena är kromatiska, mer om den atmosfäriska stämning som råder i så mycket av konsten runt år 1900. Den magiska folksagan, som gärna berättades i Ryssland, har gett material till baletten. I den onde trollkarlen Kasjtjejs trädgård hamnar prins Ivan och fångar där en förtrollad fågel, Eldfågeln. I utbyte mot en fjäder får fågeln sin frihet tillbaka. Snart möter han också 13 lekande prinsessor som dansar för honom, men de måste gå tillbaka till trollkarlens slott vid gryningen - de är förhäxade av trollkarlen. Ivan, som förälskat sig i en av prinsessorna, försöker befria sin nya kärlek men tillfångatas. Här kommer fjädern till hjälp: genom att plocka fram den kallar han på Eldfågeln, som tvingar trollkarlens undersåtar att dansa en helvetesdans. Så sjunger Eldfågeln en vaggsång som får trollkarlen att somna - och alla kan befrias ur trolldomens grepp. Ivan får förstås sin prinsessa. Baletten, koreograferad av Michel Fokine, blev en succé med Ryska baletten i Paris 1910. Själv kom Stravinsky att bli allt mer missnöjd med musiken vilket ledde till att han i sitt sista stora sviturval från 1945 strök allt sådant som gick i ledmotivstil och som var berättande. Sådant hade ju romantikerna sysslat med. Revideringen gick i moderniseringens tecken. Att publiken ända sedan starten älskat musiken och struntat i tonsättarens självkritik står klart. ERIK WALLRUP (musikkritiker i SvD)






1997-10-04 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON



IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SVIT UR ELDFÅGELN (1945) Introduktion - Preludium och Eldfågelns dans - Variationer (Eldfågeln) - Pantomim 1 - Pas de deux: Eldfågeln och prins Ivan - Pantomim 2 - Scherzo: Prinsessornas dans - Pantomim 3 - Rondo (Kasjtjejs slott Khorovod) - Infernalisk dans - Vaggsång: (Eldfågeln) - Final: Hymn Det är ofta sagt men tål att sägas igen: Igor Stravinsky är musikens Picasso. Givetvis handlar parallellen om det föränderliga drag som antingen kan kallas ohejdbar kreativitet eller bara ombytlighet. Båda skapade ett flertal modernistiska stilar istället för att finna den egna stilen. Här blir de tidiga faserna av Stravinskys komponerande ett problem, inte minst det första storverket, baletten Eldfågeln. Den stilistiska utgångspunkten är nämligen samtida musikriktningar: mest central är den skimrande klangvärlden hos Rimskij-Korsakov, men också Skrjabin och inflytandet från den franska impressionismen spelar en väsentlig roll. Faktum är att hela projektet ligger i linje med symbolismen, ett magiskt steg mellan romantik och modernism. Symbolism handlar här mindre om greppet att låta mänskliga figurer i baletten gestaltas med dur eller moll medan sagoväsena är kromatiska, mer om den atmosfäriska stämning som råder i så mycket av konsten runt år 1900. Den magiska folksagan, som gärna berättades i Ryssland, har gett material till baletten. I den onde trollkarlen Kasjtjejs trädgård hamnar prins Ivan och fångar där en förtrollad fågel, Eldfågeln. I utbyte mot en fjäder får fågeln sin frihet tillbaka. Snart möter han också 13 lekande prinsessor som dansar för honom, men de måste gå tillbaka till trollkarlens slott vid gryningen - de är förhäxade av trollkarlen. Ivan, som förälskat sig i en av prinsessorna, försöker befria sin nya kärlek men tillfångatas. Här kommer fjädern till hjälp: genom att plocka fram den kallar han på Eldfågeln, som tvingar trollkarlens undersåtar att dansa en helvetesdans. Så sjunger Eldfågeln en vaggsång som får trollkarlen att somna - och alla kan befrias ur trolldomens grepp. Ivan får förstås sin prinsessa. Baletten, koreograferad av Michel Fokine, blev en succé med Ryska baletten i Paris 1910. Själv kom Stravinsky att bli allt mer missnöjd med musiken vilket ledde till att han i sitt sista stora sviturval från 1945 strök allt sådant som gick i ledmotivstil och som var berättande. Sådant hade ju romantikerna sysslat med. Revideringen gick i moderniseringens tecken. Att publiken ända sedan starten älskat musiken och struntat i tonsättarens självkritik står klart. ERIK WALLRUP (musikkritiker i SvD)






1996-11-08 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1996-11-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-05 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-04 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-04 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-03 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-03 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-03 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-02 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-02 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-02 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-01 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-01 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-02-01 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1993-09-12 00:00 Stuttgart, Kultur- und Kongresszentrum Liederhalle

Göteborgs Symfoniker

1986-06-15 14:00 Slottsskogen

Göteborgs Symfoniker

1986-03-22 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1986-03-21 19:30 Halmstads teater

Göteborgs Symfoniker

1986-03-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1986-03-19 19:30 Trollhättan, Älvhögsborg

Göteborgs Symfoniker

1975-01-26 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1942-12-26 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1941-02-16 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!