2018-04-15 18:00 Stenhammarsalen
Program
ELFRIDA ANDRÉE (1841-1929) PIANOTRIO G-MOLL Allegro agitato Andante con espressione Finale, Rondo: Allegro risoluto Så blev Elfrida Andrée den först anställda kvinnliga organisten i Sverige 1861, i Finska kyrkan, efter privatstudier då organistutbildningen vid Musikaliska akademin var stängd för kvinnor. Hon blev den första telegrafistutbildade kvinnan i Sverige 1865, den första kvinnliga domkyrkoorganisten 1867, den första kvinnliga professionella tonsättaren efter studier för Ludvig Norman vid akademins nya kompositionsutbildning, och den första kvinnliga orkesterdirigenten. Sin domkyrkotjänst i Göteborg behöll hon i 62 år samtidigt som hon skrev över 100 verk - bland annat två symfonier, en opera, körverk, solosånger, orgelmusik och kammarmusik. Hon ordnade över 800 så kallade "folkkonserter" som hon ofta själv dirigerade, ledde körer, undervisade i sång och komposition. Dessutom var hon piano- och harpsolist och en betydande lärare. Som enda kvinnliga tonsättare valdes hon och hennes elev Sara Wennerberg-Reuter in i Föreningen svenska tonsättare 1921. Hon var känd som tonsättare och organist i USA, England, Tyskland och Frankrike. Elfrida Andrées kamp gällde också framföranden av egna verk. Många gånger fick hon positiva reaktioner för sin musik som också publicerades. Men den spelades inte. 1883 började Elfrida Andrée komponera sin andra pianotrio som blev färdig i manuskript 1884. Den trycktes 1887 i 550 exemplar, det sista av hennes tonsatta verk som gavs ut av Musikaliska konstföreningen. Den första satsen har ett lugnare sidotema, lyriskt och varmt melodiöst, efter ett energiskt huvudtema. Andra satsen är komponerad över två olika motiv och tredje satsen har en mellandel som avslöjar att hon levde i en miljö där bland annat Smetanas kammarmusik regelbundet framfördes. GUNILLA PETERSÉN
PAULA AF MALMBORG WARD (f 1962) CAUSERIES FÖR VIOLIN, CELLO, PIANO OCH SMÅ STUDSBOLLAR Jag träffar Trio Poseidon en försommardag. De spelar inte. De berättar om sitt spel. De berättar om samspel. Vad som händer när de spelar tillsammans. När de spelar samman. Sida vid sida. När de hittar det där läget då tiden upphör. När tiden upphör för att de spelar ihop. Ihop, som en röst med många färger. Det låter ljuvligt. Jag har för vana att skriva musik utifrån texter, manus, libretti. Att förvalta och uttrycka historier, situationer, förlopp. Missförstå mig rätt, men just idag vill jag inte berätta någonting. Åtta månader senare har februarisolen precis börjat värma. Jag sitter i f.d. kokstornet vid Nya Varvet på kontorsstolen med fötterna på trappräcket och skriver. Mailen plingar till i datorn på skrivbordet. Per Lundberg frågar om kvartglissandot i takt 394, samt om takterna 368-377; borde det inte vara oktava i högerhanden? Jag prövar att spela de där takterna på pianot från Svenska Pianofabriken. Ett fantastiskt instrument vid vilket jag komponerade mitt första alster 1969. Pianot i gyllenbrun valnöt har följt mig genom livet. "Nu ska vi bara få fart på fingrarna", sa professor Gunnar Hallhagen uppmuntrande och gav mig alldeles för svåra stycken i läxa. Sorry Chopin. Men Kitten on the Keys av Zez Confrey blev mitt paradnummer, faktiskt. Tillbaka i stunden; jag upptäcker snabbt att det är enormt knöligt att spela takterna 368-377 i causeries som det står, i tempo fjärdedel 200. Och nu visar sig meningen med livet. Jag mailar tillbaka till Per, föreslår att han försöker lösa det på sitt sätt, ger några förslag till reducering av notbilden men han får bestämma. Jag beskriver tanken med de där takterna: som när tangent-armarna på en gammaldags skrivmaskin fastnar i varandra och gyttrar ihop sig när man försöker skriva för snabbt. Per svarar direkt - med en smiley. Vi löser det musikaliska problemet ihop. Vi ger och tar utifrån vilka vi är, vi åstadkommer förhoppningsvis något meningsfullt ihop. Meningen med livet alltså. Låter enkelt? Naturligtvis befinner jag mig ofta i en bubbla. Att komponera musik kräver koncentration och mycket enskilt arbete. Men de inspel jag får från musiker och sångare inför ett framförande är ovärderliga, och många gånger det som gör jobbet "värt" så att säga. Klockan blir 15 och telefonen ringer. Proprefekten vid Musikhögskolan i Örebro. Vi diskuterar min medverkan som pedagog vid Örebro Operaakademi i sommar. Ansökningarna till kursen ska granskas under mars, opraktiskt för mig eftersom jag är i Grez-sur-Loing* hela mars och komponerar för manskör. En uppföljare till Äggen är slut (kvinnokör och slagverk) som uruppfördes på Röda Sten 2017. Proprefekten och jag enas om 8 april som slutdatum för granskningen. Det kan funka, en vecka före uruppförandet av causeries eller Unisono ma non troppo som stycket hette först. Titeln ändrade jag efter ungefär halva kompositionsarbetet när jag börjat förstå vad jag höll på med. För så är det. Inte alltid förstår jag vad jag håller på med innan jag förstår vad jag håller på med. Kanske är det själva kärnan i kreativt arbete. Låter svårt? Jag kollar datum för sommaren, i mobilkalendern. Oj, Vinterfest 2018 i Mora och Orsa börjar ju i övermorgon. På hemsidan ser jag danskompaniet repetera min Dansa min Docka-svit, till Dalasinfoniettans toner från uruppförandet förra maj. Jag länkar ut det korta klippet på Facebook och skickar en lyckospark till gänget i Orsa. Denna vecka åker jag inte upp. Men nästa vecka åker jag upp, fast med Tjejvasan som mål. Eller rättare sagt målet i Tjejvasan som mål. Första gången var 2010. Då var jag tvungen att finta mig själv genom att uruppföra ett nyskrivet stycke i spåret. JÅTPÅMF** - en skidodyssé för andfådd sopran. Fem satser. Jag klev ur spår och sjöng vad jag var med om, med stämgaffel och inplastade noter i magväskestorlek. Anledningen till upptåget var enkel. Jag visste inte om jag skulle orka åka tre mil på skidor. Som Pippi Långstrump säjer: hur ska jag veta det när jag aldrig har försökt? Men sjunga kan jag, och skriva musikalisk dagbok kan jag. Det som överraskade mest i situationen var kraften, det oväntade magstödet och den sångliga fokuseringen mitt i ansträngningen; andfåddheten jag skulle tampas med övergick i fri andning på ett sätt som var överväldigande och alldeles nytt för mig. Jag kunde ju inte öva på detta stycke tidigare, det säger sig själv. Klockan närmar sig nu halv fem och det är få förunnat att som jag från sin arbetsplats kunna blicka ut över ett skymningsbestruket hav. Härifrån sköter jag mitt frilansjobb på kontorstid, varje dag. Jag komponerar, administrerar, förhandlar, skriver avtal, har möten med mera. Min metodik står för sig själv och är initialt inte beroende av inspiration. Men det är klart att kokstornet med sitt läge inspirerar. Fast möten med människor ännu mer. Jag "går i gång" på människor, bildligt uttryckt. Inte alltid förenligt med den gamla föreställningen om TONSÄTTAREN, bakom glas och ram i salongerna. Och visst har jag blivit ifrågasatt under min snart 50-åriga tonsättarbana (nu räknade jag in Liten melodi från 1969). Varför är du så tuff? Varför har du gul täckjacka? Du ser inte ut som en tonsättare, du ser ut som en alpinist. STÅR du för din saxofonkvartett? Den här är nästan bäst: Hur känns det att vara kvinnlig tonsättare? Också en fråga. Mot bakgrunden av den (hur svarar man på sånt?) finns det skäl till att jag komponerat mycket utifrån temat kvinnors situation. När ni, kära publik läser detta har jag dock ägnat en hel månad åt bara män. Musik blir till. Och nya berättelser i musiken. Trio Poseidon får i causeries skapa sin egen berättelse. Fint att få vara med på ett hörn. PAULA AF MALMBORG WARD
WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) ALLEGRO MA NON TANTO 1895 skrev Wilhelm Stenhammar sin enda sats för pianotrio som fick namnet Allegro ma non tanto i A-dur. Han bodde då på Göbergs gård hos sin syster och hennes familj, inte så långt från Tranås. Men det blev inte mera än denna enda sats, trots att han hade tänkt sig ett par satser till. Och trots att han redan skrivit åtminstone ett par färdiga stråkkvartetter och en färdig violinsonat i a-moll. Samt påbörjat en pianokvartett några år tidigare. Men det var inte så lätt med den blandade formen även om denna sats var det stycke som kommit längst ifråga om likartad behandling i alla tre stämmorna. Den skiljer sig från det mesta i samtida verk genom att pianot här inte är virtuost, utan mer ett melodiinstrument som violinen och violoncellen. Förebilderna är närmast Berwald och Mendelssohn, han snuddar vid några takter i den senares berömda d-molltrio. Enligt Bo Wallner finns det en enkelhet i musiken. Grundkaraktären är elegiskt kapriciös, det finns en sprödhet, en förfining i dess karaktär och det är synd att det inte blev ett par satser till. Det är bara att beklaga, så fattig som pianotriorepertoaren skulle bli under många år framåt i svensk musik. De fyra tonsättare som är med i detta program hade alla anknytning till Göteborg. Wilhelm Stenhammar var dirigent för Göteborgs orkesterförening 1907-1922, Elfrida Andrée var stadens domkyrkoorganist 1867-1929, Bedrich Smetana arbetade i Göteborg 1856-1861 och Paula af Malmborg Ward bor och är verksam i staden. GUNILLA PETERSÉN
BEDRICH SMETANA (1824-1884) PIANOTRIO G-MOLL Moderato assai Scherzo Finale Bedrich Smetana är egentligen en verkligt nationalistisk tjeckisk tonsättare med många ämnen hämtade från Tjeckoslovakien. Men det tog flera år innan han till fullo kunde ägna sig åt den tjeckiska musikens inflytande. Han var mycket god vän med Liszt, Berlioz och Robert och Clara Schumann och hade redan i mycket unga år spelat violin och ägnat sig mest åt Mozarts, Haydns och Liszts kompositioner för violin och från sex års ålder också piano. Mellan 1840 och 1843 gick han i skola i Pilsen och där blev han god vän med familjen Kolar som han känt redan på 1830-talet och hade spelat duetter med dottern Katerina som han nu, vid 19 års ålder förälskade sig i. Tack vare hennes mor kunde han ta lektioner på kredit för den skickligaste pianoläraren i Prag, Josef Proksch. Och när Smetana hade det som värst i Prag föreslog J B Kittl, direktören för konservatoriet honom att vara en inneboende musiklärare hos greve Leopold Thun och hans familj och det var positivt för honom eftersom han kunde vara både i Prag och på sommaren på deras olika landställen. 1848 lämnade han Thuns och öppnade på Liszts rekommendation en privat musikskola i Prag. Han gifte sig också 1849 med Katerina som blev hans efterträdare hos Thuns. 1855 avled deras äldsta dotter och med anledning av detta skrev Smetana sin Pianotrio i g-moll, ärlig och elegisk musik till den döda femåriga dottern, som redan visat så stora musikaliska talanger. Den är i tre satser, Moderato assai, Scherzo och Finale. Den sista satsen slutar med Grave, quasi marcia över en orgelpunkt på D, sista avskedet av dottern. 1856 tog han ett arbete som ledare för Harmoniska Sällskapet i Göteborg, med stor frihet att komponera och dirigera, där han stannade till 1861. Katerina följde med honom året efter, men hon blev allt svagare, mycket beroende på de kalla vintrarna och när hon beslutade sig för att resa hem till Tjeckoslovakien avled hon i Dresden 1859. Året efter hennes död gifte Smetana om sig med en annan tjeckiska, Barbara Fernandi. Men båda tröttnade på Sverige och två år senare reste de tillbaka till Tjeckoslovakien, där Smetanas tonsättarkarriär tog fart med framförallt flera operor bl a Brudköpet från 1866 som blev något av en tjeckisk nationalopera. Han skrev 1874 sitt mest kända orkesterverk, de sex symfoniska dikterna Mitt fosterland, där Moldau ingår. Smetana blev allt dövare och sämre i nerverna och hamnade till slut på sinnessjukhus, där han avled 1884. GUNILLA PETERSÉN
Medverkande
Det är tre väletablerade musiker som bildar denna eftertraktade kammarmusikensemble. Violinisten Sara Trobäck är konsertmästare och Claes Gunnarsson solocellist i Göteborgs Symfoniker. Pianisten Per Lundberg är internationellt verksam som solist, kammarmusiker och dessutom professor i instudering och kammarmusik vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Edsberg. Sedan 2002 har de tre musikerna medverkat på musikfestivaler, i konserthus och kammarmusikserier runt om i landet, men också i Wigmore Hall i London. Under flera år var de konstnärliga ledare för Stenungsunds kammarmusikfestival. 2007 utkom trions debutalbum med musik av Joseph Haydn, John Ireland och Johannes Brahms (Daphne). Tre år senare utgavs nästa cd med Beethovens trippelkonsert och Brahms dubbelkonsert med Göteborgs Symfoniker under ledning av Neeme Järvi (Chandos). Skivinspelningarna möttes av lovord i recensioner. Chandos-cd:n fick i Fanfare en topprekommendation av Jerry Dubins: "Sällan visar sig en ny inspelning vara så bra att den förtjänar en omedelbar invigning till klassikernas Hall of Fame. Men denna CD är en sådan! Det är verkligen en "femstjärnig" prestation, och en inspelning jag inte förväntar mig kommer att överträffas inom en snar framtid. Detta är en alla-måste-ha-rekommendation." Skivorna finns till försäljning i Konserthusets biljettkontor.
