Arkiv

ANDRÉ JOLIVET (1906-1974) KONSERTSVIT FÖR FLÖJT OCH SLAGVERK Modéré. Frémissant Stabile Hardiment Calme. Véloce. Apaisé André Jolivet levde hela sitt liv i Paris. Han växte upp i ett hem där många kulturella verksamheter odlades. Hans far var målare och hans mor musiker - och själv tvekade unge André länge om han skulle ägna sig åt måleri, litteratur, drama eller musik. För säkerhets skull utbildade han sig till skollärare. Jolivet var tillsammans med Olivier Messiaen en av grundarna av den franska tonsättargruppen "La jeune France" vars manifest han var med att formulera 1936. Medlemmarna i "Det unga Frankrike" strävade efter att återföra musiken till naturens och människorna urkällor, och i Jolivets fall innebar det att han ville ge musiken tillbaka de magiska och mystiska krafter den ofta hade hos naturfolken, och betona musikens rituella kvaliteter. Det förvånar därför inte att han ofta kom att använda uråldriga klangkällor som flöjt och slagverk. Men Jolivet hade många strängar på sin lyra. Han skrev gärna solokonserter, bland annat för flöjt, cello, fagott och det elektroniska instrumentet Ondes Martenot. I sitt skapande förenade han gärna exotiska tongångar med västerländsk avantgardism. Mellan 1959 och 1962 var Jolivet rådgivare till kulturdepartementet och mellan 1965 och 1970 kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet. 1965 komponerade han Suite en concert för flöjt och fyra slagverkare - ett verk som i partituret även kallas 2e Concerto pour Flûte och som tillägnades Jean-Pierre Rampal, vilken hade spelat den första flöjtkonserten så många gånger att han ville ha en ny. Han svarade också för uruppförandet i fransk radio den 23 februari 1966. Solisten frigör sig, med sina tekniskt krävande arabesker och drillar, ur det virtuosa ensemblespelet, som snart sagt kräver det omöjliga av var och en av de fyra slagverkarna. Det måste till en ytterligt välutvecklad lyhördhet och underkastelse för att musiken ska falla rätt i alla lägen. I andra satsen byts den vanliga tvärflöjten ut mot den mörkare och besvärjande altflöjten, med ett stillsamt och gripande klangspel som resultat. En oerhörd kontrast bidrar den följande satsens frenetiska slagverksutbrott med. Irrationella rytmer, raffinerade klanger och en kraftfull energisk laddning kännetecknar denna konsertanta svit, och Jolivets musik överhuvudtaget. Han bar livet igenom samma övertygelse som när han på 1930-talet slog ner som en bomb i det parisiska musiklivet: musik betyder inte kadenser och sonatform, utan andeutdrivning och förtrollning. STIG JACOBSSON

ANDRÉ JOLIVET (1906-1974) KONSERTSVIT FÖR FLÖJT OCH SLAGVERK Modéré. Frémissant Stabile Hardiment Calme. Véloce. Apaisé André Jolivet levde hela sitt liv i Paris. Han växte upp i ett hem där många kulturella verksamheter odlades. Hans far var målare och hans mor musiker - och själv tvekade unge André länge om han skulle ägna sig åt måleri, litteratur, drama eller musik. För säkerhets skull utbildade han sig till skollärare. Jolivet var tillsammans med Olivier Messiaen en av grundarna av den franska tonsättargruppen "La jeune France" vars manifest han var med att formulera 1936. Medlemmarna i "Det unga Frankrike" strävade efter att återföra musiken till naturens och människorna urkällor, och i Jolivets fall innebar det att han ville ge musiken tillbaka de magiska och mystiska krafter den ofta hade hos naturfolken, och betona musikens rituella kvaliteter. Det förvånar därför inte att han ofta kom att använda uråldriga klangkällor som flöjt och slagverk. Men Jolivet hade många strängar på sin lyra. Han skrev gärna solokonserter, bland annat för flöjt, cello, fagott och det elektroniska instrumentet Ondes Martenot. I sitt skapande förenade han gärna exotiska tongångar med västerländsk avantgardism. Mellan 1959 och 1962 var Jolivet rådgivare till kulturdepartementet och mellan 1965 och 1970 kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet. 1965 komponerade han Suite en concert för flöjt och fyra slagverkare - ett verk som i partituret även kallas 2e Concerto pour Flûte och som tillägnades Jean-Pierre Rampal, vilken hade spelat den första flöjtkonserten så många gånger att han ville ha en ny. Han svarade också för uruppförandet i fransk radio den 23 februari 1966. Solisten frigör sig, med sina tekniskt krävande arabesker och drillar, ur det virtuosa ensemblespelet, som snart sagt kräver det omöjliga av var och en av de fyra slagverkarna. Det måste till en ytterligt välutvecklad lyhördhet och underkastelse för att musiken ska falla rätt i alla lägen. I andra satsen byts den vanliga tvärflöjten ut mot den mörkare och besvärjande altflöjten, med ett stillsamt och gripande klangspel som resultat. En oerhörd kontrast bidrar den följande satsens frenetiska slagverksutbrott med. Irrationella rytmer, raffinerade klanger och en kraftfull energisk laddning kännetecknar denna konsertanta svit, och Jolivets musik överhuvudtaget. Han bar livet igenom samma övertygelse som när han på 1930-talet slog ner som en bomb i det parisiska musiklivet: musik betyder inte kadenser och sonatform, utan andeutdrivning och förtrollning. STIG JACOBSSON

ANDRÉ JOLIVET (1906-1974) KONSERTSVIT FÖR FLÖJT OCH SLAGVERK Modéré. Frémissant Stabile Hardiment Calme. Véloce. Apaisé André Jolivet levde hela sitt liv i Paris. Han växte upp i ett hem där många kulturella verksamheter odlades. Hans far var målare och hans mor musiker - och själv tvekade unge André länge om han skulle ägna sig åt måleri, litteratur, drama eller musik. För säkerhets skull utbildade han sig till skollärare. Jolivet var tillsammans med Olivier Messiaen en av grundarna av den franska tonsättargruppen "La jeune France" vars manifest han var med att formulera 1936. Medlemmarna i "Det unga Frankrike" strävade efter att återföra musiken till naturens och människorna urkällor, och i Jolivets fall innebar det att han ville ge musiken tillbaka de magiska och mystiska krafter den ofta hade hos naturfolken, och betona musikens rituella kvaliteter. Det förvånar därför inte att han ofta kom att använda uråldriga klangkällor som flöjt och slagverk. Men Jolivet hade många strängar på sin lyra. Han skrev gärna solokonserter, bland annat för flöjt, cello, fagott och det elektroniska instrumentet Ondes Martenot. I sitt skapande förenade han gärna exotiska tongångar med västerländsk avantgardism. Mellan 1959 och 1962 var Jolivet rådgivare till kulturdepartementet och mellan 1965 och 1970 kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet. 1965 komponerade han Suite en concert för flöjt och fyra slagverkare - ett verk som i partituret även kallas 2e Concerto pour Flûte och som tillägnades Jean-Pierre Rampal, vilken hade spelat den första flöjtkonserten så många gånger att han ville ha en ny. Han svarade också för uruppförandet i fransk radio den 23 februari 1966. Solisten frigör sig, med sina tekniskt krävande arabesker och drillar, ur det virtuosa ensemblespelet, som snart sagt kräver det omöjliga av var och en av de fyra slagverkarna. Det måste till en ytterligt välutvecklad lyhördhet och underkastelse för att musiken ska falla rätt i alla lägen. I andra satsen byts den vanliga tvärflöjten ut mot den mörkare och besvärjande altflöjten, med ett stillsamt och gripande klangspel som resultat. En oerhörd kontrast bidrar den följande satsens frenetiska slagverksutbrott med. Irrationella rytmer, raffinerade klanger och en kraftfull energisk laddning kännetecknar denna konsertanta svit, och Jolivets musik överhuvudtaget. Han bar livet igenom samma övertygelse som när han på 1930-talet slog ner som en bomb i det parisiska musiklivet: musik betyder inte kadenser och sonatform, utan andeutdrivning och förtrollning. STIG JACOBSSON