Stäng
Meny

Arkiv

1318 konserter

2021-03-26 19:00

Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.



2021-03-25 19:30

Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.



2021-03-24 19:30

Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.



2020-05-10 18:00 Stenhammarsalen

Program


JEAN-PHILIPPE RAMEAU (1683-1764) UR SVIT E-MOLL Le Rappel des Oiseaux Rigaudon I - Rigaudon II et Double Musette en rondeau. Tendrement Tambourin La Villageoise. Rondeau Gigue en Rondeau I Gigue en Rondeau II Jean-Philippe Rameau föddes i Dijon där hans farfar och far varit organister. Själv väntade han till 18-årsåldern innan han bestämde sig för att gå i deras fotspår. När han 1722 slog sig ner för gott i Paris hade han redan hunnit verka som organist runt om i landet, Hans rykte var inte klanderfritt: han anklagades för att ha brustit mot sina förpliktelser och att ha valt att spela i de mest otrevliga registren, och krama alla tänkbara dissonanser ur dem - och att aldrig komma till punkt. I Paris studerade han musikteori och gav även ut egna teoretiska skrifter som uppskattades. Samtidigt komponerade han kantater och kammarmusik. Men under sina sista 30 levnadsår ägnade han sig nästan uteslutande åt musik för teatern. Det blev älskvärda pastoraler, komedier, ståtliga baletter och lyriska tragedier. Med facit i hand måste han räknas in bland de riktigt stora barocktonsättarna, praktiskt taget jämnårig med Scarlatti, Telemann, Bach och Händel. 1745 utnämndes han till Ludvig XIV:s hovkompositör och därmed fick han en ledande ställning i franskt musikliv. Jämförd med den tidigare Couperin gav han musiken ett rejält kliv framåt, inte minst i sina många verk för tidens klaverinstrument. Det blev bland annat en rad flersatsiga sviter där stiliserade danssatser växlar med genrebilder, däribland hans allra första svit, den i e-moll. Att "Fåglarnas uppställning" handlar om våra bevingade vänner kan man knappast undgå att lägga märke till. Hans Tambourin finns också i orkestral version och torde vara ett av hans mest populära verk. I den avslutande "Byflickan" får man en sorts sammanfattning av hela sviten. STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) DANSE "TARANTELLE STYRIENNE" Tarantelle styrienne publicerades 1891 och dess titel är något av en motsägelse. En Tarantella är en ganska våldsam italiensk dans i 6/8-takt, medan "styrienne" syftar på den österrikiska provinsen Steiermark där föregångaren till valsen, det vill säga Ländlern, i 3/4-takt var särskilt populär. I sitt verk kombinerar Debussy dessa båda inspirationskällor. Men Debussy insåg uppenbarligen att titeln kunde väcka frågor, så när han reviderade verket 1903 fick det den enklare titeln Danse. STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) THE SNOW IS DANCING ur CHILDREN'S CORNER Den charmiga sviten Children's Corner skrevs 1906-1908, och blev en serie miniatyrer inspirerad av barndomen, speciellt Debussys då treåriga dotter Chouchou. Eftersom hon hade en engelsk guvernant valde Debussy att ge alla de små styckena engelska titlar. Det är snarare musik om barn, än för barn, och absolut alltför svårspelad för att spelas av barn. I The Snow is Dancing dansar snöflingorna utanför fönstret och skapar en kondenserad toccata. Tonsättaren hävdade själv att det är lika mycket en stämningsbild som en tonbild: "Den måste vara disig, sorgsen, monton". STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) ONDINE ur PRELUDIER BOK 2 Det är väl ingen tvekan om att Debussy stod i stor tacksamhetsskuld till Chopin. Båda skrev 24 preludier och tolv etyder. Debussy komponerade sina preludier i två omgångar som publicerades tolv och tolv. Den andra samlingen har betraktats som "modernare" och skrevs mellan 1910 och 1913. Här ingår som preludium nr 8 Ondine som skildrar sjöjungfruns äventyrliga jakt på lämpligt offer. Men hon tappar lusten och dyker ner till sitt slott i havsdjupet. Som så många gånger tidigare har Debussy inspirerats av en bild, en teckning av Arthur Rackham (känd för sina illustrationer av barnböckerna Peter Pan i Kensington Garden, Det susar i säven och Alice i Underlandet) som visar henne på havets botten omgiven av fiskar. STIG JACOBSSON


JEAN-PHILIPPE RAMEAU (1683-1764) UR SVIT D-DUR Les Tendres Plaintes. Rondeau Les Tourbillons. Rondeau L'Entretien des Muses La Joyeuse. Rondeau Les Cyclopes. Rondeau Rameaus svit i D-dur består av inte mindre än tio satser, och de varierar i speltid mellan en och nästan sju minuter. Det börjar med en kärleksfull klagan, en stillsam och meditativ betraktelse, som följs av ett längre variationsstycke med lantlig karaktär, men det sades att folk från Sologne gärna spelade korkade för att dölja sin fromhet och skarpsinnighet. Tredje satsens suckar föregår en glädjefull, och sedan en galen sats där de långa tonerna växlar mellan den vänstra och högra handen. På sjätte plats underhåller konstens muser varandra i en mycket lyrisk sats som kan få lyssnaren att tänka på någon målning av Watteau. Det är skrivet så att båda händerna håller sig nära varandra i mjukt register. I sjunde satsen har tonsättaren velat skildra hur dammoln virvlar omkring i den starka vinden - ett virtuost stycke där händerna överlappar varandra. I Cykloperna möter vi åskgudarnas nästan teatrala utbrott på ett speltekniskt sätt som Rameau var mycket stolt över och som han påstod sig ha uppfunnit (trots att Scarlatti redan varit inne på samma väg). Ordet Lardon skulle kunna översättas som bacon, vilket låter trevligare än späckremsa. Men ett kulinariskt stycke är det i all sin enkelhet. Så slutar sviten inte med överväldigande storslagenhet, utan tvärtom med en sats där vänsterhandens rytm antyder viss muskulär oförmåga. Det är också svitens kortaste sats. STIG JACOBSSON


CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON


25 min


NADIA BOULANGER (1887-1979) TRE STYCKEN FÖR PIANO Nadia Boulanger växte upp i en synnerligen musikalisk miljö. Hennes gamle far, Ernest (1815-1900), var sånglärare och kompositör, främst av lättsamma operor. Redan som 20-åring hade han erövrat det attraktiva Rompriset med kantaten Akilles. Vid Pariskonservatoriet hade han den 43 år yngre ryska prinsessan Raisa Mysjetskaja som sångelev, och de gifte sig 1877. 1887 fick de dottern Nadia, som tilldelades andra pris i Rompristävlingen 1908 - hon kom att bli 92 år gammal och undervisade en lång rad av 1900-talets främsta tonsättare från hela världen i komposition. 1893 blev den 77-årige Ernest far till ytterligare en dotter, Lili, som först studerade för sin syster och därefter för Gabriel Fauré, och som 1913 tilldelades det årets Rompris! Hon blev den första kvinna som franska akademin ansåg vara värdig priset. Dessvärre var hon sjuklig och svag och var bara 24 år när hon rycktes bort i Crohns sjukdom. Nadia Boulanger skrev sina tre mycket korta pianostycken 1914. De är till sin karaktär anspråkslösa men med en ironisk glimt i ögat och ett oskuldsfullt vemod som för tankarna till liknande pianostycken av Stravinsky och Satie. Musik som trots sin enkelhet har ett känslomässigt djup. Som kuriosa kan nämnas att asteoriden 1181 har uppkallats efter Lili, och en krater på Venus efter Nadia. STIG JACOBSSON


MODEST MUSORGSKIJ (1839-1881) TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING Promenad Gnomus · Promenad · Det gamla slottet · Promenad · Tuilerierna · Bydlo · Promenad · Kycklingarnas dans i sina äggskal · Samuel Goldenburg och Schmuyle · Promenad · Torget i Limoges · Katakomber, Con mortuis in lingua mortua · Baba Jags hydda · Den stora porten i Kiev 1874 kunde man i St Petersburg beskåda en stor minnesutställning över konstnären och arkitekten Victor Hartmanns arbeten. Han hade gått ur tiden året innan, endast 39 år gammal. Tonsättaren Musorgskij, som var en av hans närmaste vänner, besökte utställningen och blev så djupt gripen av de minnen tavlorna väckte att han gick hem och skrev sin pianosvit Tavlor på en utställning. Han var så inspirerad att musiken fullbordades på mycket kort tid. Dessvärre publicerades inte musiken förrän fem år efter tonsättarens död, och riktigt populär blev den inte förrän Ravel orkestrerat den 1922. Sviten består verkligen av tonsatta målningar och några av dem finns fortfarande kvar. Det hela börjar med en "promenad", en melodi som i varierad form återkommer då och då mellan satserna och som förflyttar åskådaren mellan tavlorna. Promenaden har tolkats som ett porträtt av den fyllige tonsättaren själv när han vaggar fram på utställningen. Gnomus är en teckning som föreställer en nötknäckare i form av en leksaksfigur som knäcker nötterna med käften. Nötknäckaren tillverkades för den julgran som prydde Konstnärsklubben 1869. Det gamla slottet föreställer ett medeltida italienskt slott som det står en sjungande trubadur framför. I Tuilerierna möter vi barnen och deras sköterskor när de leker i den parisiska parken. Bydlo är en gammal polsk kärra med enorma hjul, dragen av oxar. Kycklingarnas dans i sina äggskal är en liten dräktskiss till en balett, Samuel Goldenberg och Schmuyle skildrar två polska judar, den ena rik och den andra fattig. På torget i Limoges möter vi franska kvinnor som lidelsefullt försöker pruta. "Med de döda på ett dött språk" presenterar en sorgesam variant på promenadtemat som föregår Katakomber, där man ser konstnären själv med lykta i handen vid nedgången till katakomberna i Paris. Baba Jaga var en häxa i rysk folklore som bodde i en hydda med fyra kycklingben - den kunde springa lika lätt åt alla håll. Här var Baba Jagas hydda gjord i form av en bordsklocka. Slutligen Den stora porten i Kiev, ett aldrig genomfört arkitekturprojekt till en äreport som i musiken byggs upp till ett äreminne av storslagna mått över den bortgångne vännen. När man hör denna grandiosa musik, får man lätt intrycket av att också konstverken var mästerliga. De bevarade bilderna visar emellertid att så inte alls var fallet. Det är tvärtom fråga om ganska enkla skisser och små tavlor. Det var snarare minnen och känslor som inspirerade Musorgskij - sannolikt hade han själv någon av Hartmanns målningar på sin vägg. STIG JACOBSSON


Medverkande


Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.


2020-03-11 19:30 Stora salen

Program


ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) POETISKA STÄMNINGSBILDER OP 85 1. Resa i natten (Allegro moderato h-moll) 2. Skämt (Allegretto legierro G-dur) 3. Det gamla slottet (Lento Ess-dur) 4. Vårsång (Poco allegro A-dur) 5. Bondsång (Allegro giusto b-moll) 6. Minnet (Andante H-dur) 7. Furiant (Allegro feroce ass-moll) 8. Trolldans (Allegretto Ass-dur) 9. Serenad (Moderato e molto cantabile C-dur) 10. Backanal (Vivacissimo c-moll) 11. Tissel och tassel (Andante con moto F-dur) 12. Hjältens grav (Grave, tempo di marcia f-moll) 13. På det heliga berget (Poco Lento Dess-dur) Dvorák och Sibelius har en del gemensamt. De var båda nationalromantiker, violinister och blev mest kända för sina granna orkesterverk. Men båda skrev också åtskilliga pianostycken som inte alls blivit lika kända eller uppskattade. Deras verk för piano räknades mestadels in bland salongsmässiga genrebilder, skrivna för brödfödan. Men fullt så enkelt är det inte. Båda behärskade det musikaliska hantverket till fulländning och de kunde även i dessa "bagateller" bidra med mästerverk, om än i det mindre formatet. Förläggaren Simrock gnällde över Dvoráks svårsålda orkesterverk och låg på för att få fler slaviska danser, de som gett så mycket klirr i kassan. Men Dvorák följde sina egna behov och 1889 var han mogen för sina Poetiska tonbilder op 85. Till en vän skrev han: "Jag har just avslutat 13 kompositioner för solopiano. Ett olycksbådande antal, men så många var också mina Mähriska duetter, och de har tagit sig en bra bit runt jorden." Han stod nu på höjden av sin karriär. Snart växte den naturnära åttonde symfonin fram (op 88), den som skulle öppna dörren för hans amerikanska äventyr. I USA ville man anställa den främste av världens tonsättare till posten som Amerikas första professor i komposition, och valet föll på Dvorák. Simrock muttrade ändå över de nya tonbilderna. De var för dyra att trycka och för många; den sammanlagde speltiden närmar sig en timme. Men han gav ut dem med såväl engelska som tjeckiska titlar på satserna. Liksom åttonde symfonin är de 13 tonbilderna fyllda av intryck från den böhmiska kulturen som han älskade och längtade bittert efter under åren i Amerika, och här finns också skildringar av böhmiskt folkliv i Bondens ballad. Andra har en komisk underton som Lekandet, Trollets dans och Serenaden, och andra skildrar idyllen där hemma: Vårsång och den inledande Vägen vid solnedgången, eller är allvarsamma, som Backanal och Hjältens grav. Den avslutande Vid det heliga berget syftar på ett pilgrimsmål nära staden Príbram; en högtidlig hymn förenas med högerhandens klockeffekter. Bland dessa tonbilder finns många välformade pärlor, många exempel på Dvoráks underbara förmåga att hitta slående melodier, ett under av inlevelse och skicklighet. STIG JACOBSSON


25 min


BÉLA BARTÓK (1881-1945) TRE BURLESKER OP 8C Gräl (Presto) En smula berusad (Allegretto) Molto vivo, capriccioso Bartók komponerade stora mängder pianostycken, några har blivit välkända, andra borde vara mer kända! Han var själv pianist och det sägs att när han spelade sina egna verk så gjorde han stora avsteg från notbilden - som om han fortfarande komponerade. De tre små burleskerna hör till de stycken som borde spelas oftare, därför att de är lysande exempel på hur kompositionstekniska finesser kan framställas på ett sätt så de känns fullkomligt naturliga, och för en gångs skull hos Bartók så är de fulla av komiska tankar. Ordet burlesk kommer från italienskans "burla" som betyder just skämt. Var och en av de tre burleskerna är omkring två minuter långa och skrevs 1908-1911. Vad de handlar om framgår ganska tydligt av satstitlarna. Den första skildrar ett gräl, som kan kännas tämligen dissonant. Kontrahenterna kommer inte överens annat än i korta ögonblick av samförstånd. Man undrar om det skildrar vardagen hemma hos honom, eftersom stycket är dedicerat till första hustrun Márta. De levde ibland stormigt, men skildes inte förrän 1923. I det andra stycket skildras en salongsberusad mans sluddriga och instabila prat. Även om den tredje burlesken inte begåvats med någon förklarande titel så betyder ändå "capriccioso" vimsig, oförutsägbar. STIG JACOBSSON


ROBERT SCHUMANN (1810-1849) KARNEVAL OP 9, ÄLSKLIGA SCENER ÖVER FYRA NOTER 1. Förord 2. Pajazzo 3. Harlekin 4. Nobel vals 5. Eusebius 6. Florestan 7. Coquette 8. Replik 9. Fjärilar 10. A.S.C.H. S.C.H.A. (Dansanta bokstäver) 11. Chiarina 12. Chopin 13. Estelle 14. Igenkännande 15. Pantalone och Colombina 16. Tysk vals 17. Paganini 18. Bekännelse 19. Promenad 20. Paus 21. Davidsförbundets marsch mot kälkborgarna Tvåhundraåringen Schumanns Carnaval är ett glänsande pianistiskt virtuosnummer i 21 satser som alltsedan Liszts dagar (han var den förste som spelade hela verket) hört till de högst värderade konsertnumren för en pianist. Men så är det också fråga om en serie attraktiva kulörta bilder som sveper förbi utan pauser. Undertiteln Scènes mignones sur quatre notes ("Älskliga scener över fyra noter") syftar på tonerna ASCH (= A Ess C H) som också är namnet på en böhmisk by i vars närhet friherre von Frickers gods var beläget. Hans dotter Ernestine var, liksom Schumann själv, elev till Friedrich Wieck, far till Schumanns blivande hustru Clara. 1834 förlovade sig Schumann emellertid i all hemlighet just med Ernestine, och hade tänkt sig att dedicera sin Carnaval till henne. Att bokstäverna ASCH i annan ordning (SCHA) lätt kan leda tankarna till SCHumAnn själv, är bara ännu ett bevis för hur många hemliga budskap Schumann lämnade i sin musik från denna tid. Det är dessa fyra toner som genomsyrar hel verket. Det hela börjar fanfarartat med ett Prèambule och sedan porträtteras kända figurer från den antika teaterformen Commedia dell'Arte: Pierrot, Arlequin och senare även Pantalon och Colombine vilka har sina motsvarigheter i Davidsbündlerfigurerna Eusebius, den inåtvände, och Florestan, den livfulle. Davidsbund var Schumanns filosofiska fantasikrets där han diskuterade olika frågeställningar och just dessa figurer ger också ett dubbelporträtt av Schumann själv - han använde båda namnen som alias när han skrev sina musikartiklar. Enligt Clara Wieck skulle Schumann ha dansat mycket nobelt, och en Coquette smiter ur hans omfamning. Maskspelet fortsätter med Chiarina (Clara) och Estrella (Ernestine). Kollegerna Chopin och Paganini får vara med på ett hörn och till slut tonar han in Davidsbündlermarschen i vilken han samlat sina vänner för att bekämpa filistrarna, det vill säga de trångsynta kälkborgarna. STIG JACOBSSON


Medverkande


New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2020-03-06 18:00 Stora salen

Program


ANTONIO CARLOS GOMES (1836-1896) UVERYR TILL IL GUARANY I dag betraktas väl Heitor Villa-Lobos som den ende tonsättaren från Brasilien som är någorlunda känd. Men mot slutet av 1800-talet var Antonio Carlos Gomes en högt skattad mästare. Naturligtvis mest i sitt hemland och för sin nationalromantiska femte opera Il Guarany (Garantin), som i sin omtumlande handling bland annat förbereder ett bestialiskt uppkok av hjälten Pery, en ädel vilde, som kannibalerna ur en fientlig indianstam planerar att äta upp - och guvernörens stiliga palats sprängs i slutscenen i småbitar med guvernören och de elaka spanjorerna kvar bland resterna. Men naturligtvis finns här också en ömsint och gastkramande kärlekshistoria, vars kontrahenter har släktskap i de fientliga lägren. Allt utspelas på 1500-talet. Av den brasilianske kejsaren Pedro II erhöll Carlos Gomes ett stipendium som möjliggjorde studier vid konservatoriet i Milano och det var där han skrev denna opera, med ett italienskt libretto, och uruppförandet ägde rum på La Scala i mars 1870 med så stor framgång att den inom kort även sattes upp på andra håll. Verdi såg operan ett par år senare och utropade att Carlos Gomes var ett sant musikaliskt geni! Att hans namn försvunnit beror till största delen på att han i huvudsak skrev stora operor och oratorier, det största flertalet på portugisiska. Uvertyren till Il Guarany kan sägas vara av potpurrimodell. Flera av de melodier som används återkommer längre fram i operan. Den högtidliga inledningen skildrar indianstammens åkallan av solen. Därpå hör man en scen mellan hjälten och hjältinnan. Den breda, uttrycksfulla melodi som sedan följer utgör bakgrunden till spanjorernas ränksmideri. Vi får även höra en kärleksduett innan uvertyren avrundas med en förkortad version av den inledande solhymnen. Gomes har fyllt sin opera med brasiliansk folkmusik, men också med för tiden typisk italiensk operamusik. Operan har i stort sett fallit i glömska, men spelades in på CD 1959 (ny upplaga 2015) och 1996 satte självaste Werner Herzog upp den på nytt i Bonn med bland andra Placido Domingo. STIG JACOBSSON


FLORENCE PRICE (1887-1953) SYMFONI NR 1 E-MOLL Allegro ma non troppo Largo, maestoso Juba Dance Finale 40 min Sedan flera år dammsuger såväl konserthus som skivbolag arkiven på orkestermusik av kvinnliga tonsättare, och det råder inget tvivel om att man hittat åtskilliga mer eller mindre bortglömda mästerverk. En av de mest spännande och imponerande är Florence Beatrice Price - inte minst därför att hon är den första färgade kvinnan som fått sin musik spelad av en betydande amerikansk orkester - det gäller just den nu aktuella Symfoni nr 1. Hon hörde till de miljoner afroamerikaner som flyttade från sydstaterna för en drägligare tillvaro längre norrut. Tidigt gav hon bevis på musikalisk begåvning och fick sin första musikaliska utbildning av mamman. Men därefter fanns ingen lärare att hitta i Little Rock som åtog sig att undervisa en svart flicka. Hon skrevs därför in i New England Conservatory i Boston där hon tog examen 1903 och sedan fortsatte studera för dess direktör, George Chadwick. Efter att färdigutbildad ha återvänt till Little Rock och gift sig flyttade hon 1927 vidare till Chicago efter många omtumlande rasupplopp. Hon hade drivit en egen pianoskola och vann flera priser i tävlingar för färgade musiker. Detta gav henne ett betydande anseende och hon stöddes av musikpersonligheter som den välbekanta sångerskan Marian Anderson, med vilken hon ofta samarbetade. Hon komponerade sannolikt fyra symfonier, men den andra har aldrig spelats eller ens hittats. Den första symfonin tilldelades första pris ($500) i en nationell tävling och uruppfördes i Chicago under stadens Century of Progress International Exhibition i juni 1933. Under den här tiden undervisade Antonín Dvo?ák i komposition vid konservatoriet i New York och han pläderade för att amerikanska tonsättare borde ta till vara såväl ursprungsbefolkningens som den färgade befolkningens musikaliska traditioner. Detta passade Price utmärkt och hon använde sig såväl av spirituals som folkliga danser, men hon citerade aldrig utan gjorde bara ganska tydliga anspelningar. Symfonin är klassiskt upplagd med de traditionella fyra satserna. Först ett brett allegro i sonatform, därpå ett largo med ett koralaktigt tema som mestadels spelas av en väl sammanhållen kör av bleckblåsinstrument. Som scherzo har hon lagt en mer lättsam "juba", en sorts dans med ursprung från slavplantagen, då framförd med fotstamp och slag på bröstet. Finalen sveper förbi med stor energi. STIG JACOBSSON


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


2020-02-23 18:00 Stenhammarsalen

Program


AMANDA MAIER-RÖNTGEN (1853-1894) PIANOKVARTETT E-MOLL Allegro Andante. Più lento. Tempo I (Minnen från Hardanger) Presto con fuoco. Poco lento. Tempo I. Prestissimo Finale: Largo espressivo. Allegro vivace. Più lento. Presto Hade man rört sig i de rätta kulturkretsarna i Amsterdam under de sista årtiondena av 1800-talet, då hade man kanske blivit inbjuden till makarna Röntgens populära musiksalong. Väl där kunde man springa på både Edvard Grieg, Clara Schumann och Johannes Brahms om man hade tur. Alla var där! Tyvärr var chansen att få höra den begåvade Amanda Röntgen spela violin inte så stor. Som så många andra kvinnor vid den här tiden slutade hon spela officiellt efter att hon hade gift sig och blivit mamma, men hon kunde redan som 27-åring se tillbaka på en strålande karriär. 1879 förlovade hon sig med pianisten och tonsättaren Julius Röntgen. Efter att paret gift sig bosatte de sig i Amsterdam, och fick två söner. Amanda Maier-Röntgens hälsa började vackla efter andra sonens födelse men hon fortsatte ändå att komponera och undervisade också sönerna i musik. En dag i juli 1894 avled hon, 41 år gammal. En stilla död, som maken beskrev det. Bara några timmar tidigare hade hon givit pojkarna en lektion, och hon hade inte klagat över någon smärta. Pianokvartetten skrevs 1891 och blev klar julafton samma år. Vill man kunna mäta kvaliteten på Amanda Maier-Röntgens tonsättargärning kan man med fördel använda detta verk som underlag, som genom fyra satser bjuder på smäktande melodier och folkligt kryddade slingor med medryckande rytmik. Hon påbörjade arbetet med pianokvartetten under ett besök hos sin gode vän och store beundrare Edvard Grieg i Norge under sommaren. I noterna står att läsa "Minnen från Hardanger" och kanske är verket tänkt som en hyllning till Grieg. En av de första gångerna stycket verkar ha spelats var i samband med en tillställning i Hoffmans pianofabrik i Stockholm drygt två år efter tonsättarens bortgång, men det skulle dröja ända till 2006 innan kvartetten trycktes och gavs ut. Som underlag användes då det material som maken Julius Röntgen sammanställt utifrån Amanda Maier-Röntgens autograf. I slutet av partituret lade han till orden "Non omnis moriar", ett citat från den romerske poeten Horatius som kan översättas med "Hela jag ska inte dö". ANNA NYHLIN


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKVARTETT NR 2 ESS-DUR K 493 Allegro Larghetto Allegretto Wolfgang Amadeus Mozart var 30 år när han skrev sin andra pianokvartett. Vem hade inte velat möta en 30-årig Mozart? Särskilt om han verkligen var sådan som filmmakaren Milos Forman framställde honom i filmen Amadeus 1984; en skrattande, fisande, lekande man som älskade practical jokes. Innan dess hade historikerna försökt gömma undan hans brev och skabrösa texter för att hylla mästaren. Numera är det snarare den hårt arbetande tonsättaren Mozart som behöver återupprättas. Han var en av de mest produktiva tonsättarna genom tiderna. Originalmanuskripten har få korrigeringar, det verkar som om musiken rann rakt ur hjärnan ner på papperet. Hans elever, bland dem tonsättaren Johann Nepomuk Hummel som var inneboende hos familjen Mozart under den tid pianokvartett nr 2 komponerades, vittnar också om en enastående självdisciplin. Det var meningen att Mozart skulle skriva tre pianokvartetter för den kommersiella marknaden av amatörer som köpte noter för att spela hemma. Denna information kommer från Georg Nissen, den förste som skrev om Mozart. Han gifte sig med Mozarts änka Constanze och tack vare dessa två bevarades musik och information om Mozart för eftervärlden. Pianokvartett nr 1 blev dock för svår, så beställningen avbröts. Mozart fick betalt ändå, men troligen låg idéerna redan klara i huvudet färdiga att skriva ner. Melodierna rinner som bäckar, allt verkar så enkelt, det är ren glädje. Mozart hade en oerhörd förståelse för vad som låter bäst för varje instrument och röst och det är kanske en del av hemligheten med varför det alltid låter vackert. Han kunde uttrycka både smärta och humor, men aldrig utan skönhet. Framför allt är det pianot som excellerar. Långsamma melodier borde egentligen inte kunna spelas riktigt flödande av ett piano eftersom varje ton klingar av så fort den slås an. Mozarts långsamma melodier sätter pianisten på prov. Det som låter enkelt är i själva verket inget mindre än att fingertopparna vet exakt vad de ska göra för att örat ska nås av den musikaliska idén, att pianisten övervinner de 85 delar som skiljer finger från sträng i ett piano. "När tonen blir mindre, lyssna den större!", som den framlidna pianopedagogen Karin Boesen sa. KATARINA A KARLSSON


25 min



2020-02-21 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Pianisten Mari Kodama har uppmärksammats internationellt för sin naturliga musikalitet och unika förmåga att förena klanglig uttrycksfullhet med säker formkänsla. Hon har särskilt hyllats för sina insikter i Beethovens musik men också i en bred repertoar som omfattar orkester-, kammar och solomusik från skilda eror. Säsongen 2019-2020 spelar hon bland annat Bartóks andra pianokonsert med Marseillies filharmoniker och Lawrence Foster samt Takemitsus Konsert för två pianon och orkester tillsammans med sin syster Momo Kodama i Osaka, Japan. Hon ger också ett flertal kammarkonserter tillsammans med violinisten Veronika Eberle på turné i Japan. Mari Kodamas Beethoven-inspelningar är omfattande och har blivit något av ett standardverk. Hon är en av få kvinnliga pianister som har spelat in Beethovens samtliga pianosonater (en box med 9 cd på Pentatone), ett projekt som sträckt sig över 11 år och resulterat i en rad lysande recensioner. I oktober släpptes hennes inspelningar av Beethovens samtliga pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Kent Nagano, en 4-cd-box som förutom de fem ordinarie pianokonserterna också innehåller trippelkonserten samt en nästa okänd pianokonsert ("nr 0") från Beethovens ungdomsår (Berlin Classics). Bland hennes senaste inspelningar på Pentatone finns de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Martinus Konsert för två pianon och orkester samt balettsviter av Tjajkovskij, de två senare tillsammans med Momo Kodama. Tidigare har hon spelat in pianokonserter av Chopin och Loewe (Pentatone) samt Prokofjevs pianokonserter nr 1 och 3 (ASV). Efter debuten i Carnegie Hall 1995 har Mari Kodama framträtt med orkestrar som Bambergs symfoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic och NHK-orkestern i Tokyo. Hon bjuds också regelbundet in till internationella festivaler som de i Salzburg, Verbier, Aldeburgh, Schleswig-Holstein och New York (Mostly Mozart).


2020-02-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Pianisten Mari Kodama har uppmärksammats internationellt för sin naturliga musikalitet och unika förmåga att förena klanglig uttrycksfullhet med säker formkänsla. Hon har särskilt hyllats för sina insikter i Beethovens musik men också i en bred repertoar som omfattar orkester-, kammar och solomusik från skilda eror. Säsongen 2019-2020 spelar hon bland annat Bartóks andra pianokonsert med Marseillies filharmoniker och Lawrence Foster samt Takemitsus Konsert för två pianon och orkester tillsammans med sin syster Momo Kodama i Osaka, Japan. Hon ger också ett flertal kammarkonserter tillsammans med violinisten Veronika Eberle på turné i Japan. Mari Kodamas Beethoven-inspelningar är omfattande och har blivit något av ett standardverk. Hon är en av få kvinnliga pianister som har spelat in Beethovens samtliga pianosonater (en box med 9 cd på Pentatone), ett projekt som sträckt sig över 11 år och resulterat i en rad lysande recensioner. I oktober släpptes hennes inspelningar av Beethovens samtliga pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Kent Nagano, en 4-cd-box som förutom de fem ordinarie pianokonserterna också innehåller trippelkonserten samt en nästa okänd pianokonsert ("nr 0") från Beethovens ungdomsår (Berlin Classics). Bland hennes senaste inspelningar på Pentatone finns de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Martinus Konsert för två pianon och orkester samt balettsviter av Tjajkovskij, de två senare tillsammans med Momo Kodama. Tidigare har hon spelat in pianokonserter av Chopin och Loewe (Pentatone) samt Prokofjevs pianokonserter nr 1 och 3 (ASV). Efter debuten i Carnegie Hall 1995 har Mari Kodama framträtt med orkestrar som Bambergs symfoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic och NHK-orkestern i Tokyo. Hon bjuds också regelbundet in till internationella festivaler som de i Salzburg, Verbier, Aldeburgh, Schleswig-Holstein och New York (Mostly Mozart).


2020-02-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Pianisten Mari Kodama har uppmärksammats internationellt för sin naturliga musikalitet och unika förmåga att förena klanglig uttrycksfullhet med säker formkänsla. Hon har särskilt hyllats för sina insikter i Beethovens musik men också i en bred repertoar som omfattar orkester-, kammar och solomusik från skilda eror. Säsongen 2019-2020 spelar hon bland annat Bartóks andra pianokonsert med Marseillies filharmoniker och Lawrence Foster samt Takemitsus Konsert för två pianon och orkester tillsammans med sin syster Momo Kodama i Osaka, Japan. Hon ger också ett flertal kammarkonserter tillsammans med violinisten Veronika Eberle på turné i Japan. Mari Kodamas Beethoven-inspelningar är omfattande och har blivit något av ett standardverk. Hon är en av få kvinnliga pianister som har spelat in Beethovens samtliga pianosonater (en box med 9 cd på Pentatone), ett projekt som sträckt sig över 11 år och resulterat i en rad lysande recensioner. I oktober släpptes hennes inspelningar av Beethovens samtliga pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Kent Nagano, en 4-cd-box som förutom de fem ordinarie pianokonserterna också innehåller trippelkonserten samt en nästa okänd pianokonsert ("nr 0") från Beethovens ungdomsår (Berlin Classics). Bland hennes senaste inspelningar på Pentatone finns de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Martinus Konsert för två pianon och orkester samt balettsviter av Tjajkovskij, de två senare tillsammans med Momo Kodama. Tidigare har hon spelat in pianokonserter av Chopin och Loewe (Pentatone) samt Prokofjevs pianokonserter nr 1 och 3 (ASV). Efter debuten i Carnegie Hall 1995 har Mari Kodama framträtt med orkestrar som Bambergs symfoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic och NHK-orkestern i Tokyo. Hon bjuds också regelbundet in till internationella festivaler som de i Salzburg, Verbier, Aldeburgh, Schleswig-Holstein och New York (Mostly Mozart).


2020-02-16 18:00 Stenhammarsalen

Program


IANNIS XENAKIS (1922-2001) PSAPPHA (1975) FÖR SLAGVERK KOTTOS (1977) FÖR CELLO Iannis Xenakis föddes i Rumänien, växte upp i Grekland, men tillbringade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike. Att fånga Xenakis livsöde låter sig inte göras i några få rader, snarare kan man i några få meningar glänta på en livshistoria som förpliktigar till fortsatt läsning och studium: Berättelsen om hans flykt till Paris som dödsdömd i hemlandet (som följd av hans anti-fascistiska kamp), assistentperioden till arkitekten Le Courbusier, kompositionsstudierna för Olivier Messiaen och skapandet av en musik som för evigt omgestaltade det konstmusikaliska landskapet. I kvällens konsert får vi oss till dels två av hans mer kända soloverk, Kottos och Psappha, för cello respektive slagverk. I likhet med merparten av Xenakis verklista kommer titlarna från den grekiska mytologin och titlarna bär även tyngd på innehållet. Kottos, en av tre bröder som var barn till Gaia (jorden) och Ouranos (himlen). Tre bröder som närmast kan beskrivas som monster; var och en utrustad med 50 huvuden och 100 armar. Ouranos, bestört över deras ohygglighet, förpassade dem till Tartaros helveteslika avgrund. En exil som gav upphov till en av många blodiga konflikter mellan gudar och titaner. Den kampen slutade med att Hekatoncheirerna (som de tre plägar kallas) blev underjordens väktare. Kottos är om inte en direkt gestaltning av denna gudakamp ändå en passande beskrivning och i allra högsta grad en poetisk allegori över cellons obönhörliga, genomträngande klang. I Psappha åkallas den antika poeten som vi oftare ser utskriven som Sappfo. Partituret specificerar inte instrumentvalen men ber om sex grupper av instrument. Tre av trä och/eller skinn och tre av metall. Musiken är skarp, virtuost rytmisk och ofta påfallande våldsam. Sappfos poesi verkar i Xenakis som struktur snarare än estetik - det är inte hennes ord Xenakis far efter, utan deras rytm. De rytmiska cellerna i musiken är härledda från Sappfos dikter och valen av instrument är till för att utkristallisera just rytmikens transparens. Som Xenakis själv skriver: "Klangfärg verkar endast för att klargöra den rytmiska strukturen". ESAIAS JÄRNEGARD


REBECCA SAUNDERS (f 1967) AETHER (2016) FÖR TVÅ BASKLARINETTER VERMILLION (2003) FÖR CELLO, EL-GITARR OCH KLARINETT Ett återkommande inslag i Gageego!s senaste säsonger är brittiska Rebecca Saunders musik. Denna säsong är inget undantag. I kvällens konserts basklarinettduo Aether och elgitarrfärgade trio Vermillion möter vi en Saunders som på ett poetiskt vis blickar in i tystnaden och sakta drar fram, väver och nystar ut intrikata klangvärldar. Det hon själv skriver om verket Vermillion passar på många vis även in på Aether: "Det vi kallar tystnad är för mig jämförbart med en tät knut av brus, frekvenser och ljud. Ur denna skenbara tystnad försöker jag dra fram och forma ljud och färg. Jag har utforskat fenomenet med tystnad i många verk, men aldrig så noggrant som i Vermillion. Hur låter tystnad, vad är dess inre kvaliteter, vad är dess vikt och kropp, hur relaterar den till förgågnga och framtida ljud, hur ramar den in musikalisk gestik, vad är dess funktion mellan stasis och passion?" I själva verkkommentaren till Aether (eter) går Saunders blott till uppslagsboken och räknar upp dess betydelser, jag inkluderar ett par av dessa och låter hennes engelska stå kvar, för att på så vis bibehålla hennes poetiska utgångspunkt. aether: n. / 'i?.??r/ 14C ME; OF ether; L aethe¯r the upper pure bright air; L aestus heat; G aithe´r, akin to ai´thein to glow, burn; OE a¯d funeral pyre. 1. inf. the upper regions of the atmosphere or space; the clear sky; the heavens; air. 2. ancient cosmology: a) a purer form of fire or air - the fifth element that filled all space beyond the sphere of the moon, constituting the substance of the stars and planets; b) Aether - the ancient Greek personification of the clear upper air of the sky. ESAIAS JÄRNEGARD



25 min




IANNIS XENAKIS (1922-2001) PSAPPHA (1975) FÖR SLAGVERK KOTTOS (1977) FÖR CELLO Iannis Xenakis föddes i Rumänien, växte upp i Grekland, men tillbringade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike. Att fånga Xenakis livsöde låter sig inte göras i några få rader, snarare kan man i några få meningar glänta på en livshistoria som förpliktigar till fortsatt läsning och studium: Berättelsen om hans flykt till Paris som dödsdömd i hemlandet (som följd av hans anti-fascistiska kamp), assistentperioden till arkitekten Le Courbusier, kompositionsstudierna för Olivier Messiaen och skapandet av en musik som för evigt omgestaltade det konstmusikaliska landskapet. I kvällens konsert får vi oss till dels två av hans mer kända soloverk, Kottos och Psappha, för cello respektive slagverk. I likhet med merparten av Xenakis verklista kommer titlarna från den grekiska mytologin och titlarna bär även tyngd på innehållet. Kottos, en av tre bröder som var barn till Gaia (jorden) och Ouranos (himlen). Tre bröder som närmast kan beskrivas som monster; var och en utrustad med 50 huvuden och 100 armar. Ouranos, bestört över deras ohygglighet, förpassade dem till Tartaros helveteslika avgrund. En exil som gav upphov till en av många blodiga konflikter mellan gudar och titaner. Den kampen slutade med att Hekatoncheirerna (som de tre plägar kallas) blev underjordens väktare. Kottos är om inte en direkt gestaltning av denna gudakamp ändå en passande beskrivning och i allra högsta grad en poetisk allegori över cellons obönhörliga, genomträngande klang. I Psappha åkallas den antika poeten som vi oftare ser utskriven som Sappfo. Partituret specificerar inte instrumentvalen men ber om sex grupper av instrument. Tre av trä och/eller skinn och tre av metall. Musiken är skarp, virtuost rytmisk och ofta påfallande våldsam. Sappfos poesi verkar i Xenakis som struktur snarare än estetik - det är inte hennes ord Xenakis far efter, utan deras rytm. De rytmiska cellerna i musiken är härledda från Sappfos dikter och valen av instrument är till för att utkristallisera just rytmikens transparens. Som Xenakis själv skriver: "Klangfärg verkar endast för att klargöra den rytmiska strukturen". ESAIAS JÄRNEGARD


REBECCA SAUNDERS (f 1967) AETHER (2016) FÖR TVÅ BASKLARINETTER VERMILLION (2003) FÖR CELLO, EL-GITARR OCH KLARINETT Ett återkommande inslag i Gageego!s senaste säsonger är brittiska Rebecca Saunders musik. Denna säsong är inget undantag. I kvällens konserts basklarinettduo Aether och elgitarrfärgade trio Vermillion möter vi en Saunders som på ett poetiskt vis blickar in i tystnaden och sakta drar fram, väver och nystar ut intrikata klangvärldar. Det hon själv skriver om verket Vermillion passar på många vis även in på Aether: "Det vi kallar tystnad är för mig jämförbart med en tät knut av brus, frekvenser och ljud. Ur denna skenbara tystnad försöker jag dra fram och forma ljud och färg. Jag har utforskat fenomenet med tystnad i många verk, men aldrig så noggrant som i Vermillion. Hur låter tystnad, vad är dess inre kvaliteter, vad är dess vikt och kropp, hur relaterar den till förgågnga och framtida ljud, hur ramar den in musikalisk gestik, vad är dess funktion mellan stasis och passion?" I själva verkkommentaren till Aether (eter) går Saunders blott till uppslagsboken och räknar upp dess betydelser, jag inkluderar ett par av dessa och låter hennes engelska stå kvar, för att på så vis bibehålla hennes poetiska utgångspunkt. aether: n. / 'i?.??r/ 14C ME; OF ether; L aethe¯r the upper pure bright air; L aestus heat; G aithe´r, akin to ai´thein to glow, burn; OE a¯d funeral pyre. 1. inf. the upper regions of the atmosphere or space; the clear sky; the heavens; air. 2. ancient cosmology: a) a purer form of fire or air - the fifth element that filled all space beyond the sphere of the moon, constituting the substance of the stars and planets; b) Aether - the ancient Greek personification of the clear upper air of the sky. ESAIAS JÄRNEGARD


Medverkande


Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.


2020-02-09 18:00 Stenhammarsalen

Program




25 min



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Medverkande


Les Vents Français - Den här ensemblens medlemsförteckning låter som en uppräkning av "vem är vem" bland världens främsta blåsmusiker. Fem ledande experter på sina respektive instrument möts i en första klassens solistensemble. Detta "dream team" består främst av franska musiker som ofta spelar fransk musik, men gärna också klassiker som Mozart och Beethoven. Ensemblen spelar repertoar med besättning av två till fem musiker i kombination med pianisten Eric Le Sage.



Paul Meyer Klarinett





2020-02-07 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) VIOLINKONSERT NR 5 A-DUR "DEN TURKISKA" K 219 Allegro aperto Adagio Rondeau: Tempo di Menuetto Under 1700-talet och början av 1800-talet var wienarnas törst efter det exotiska osläcklig. Till paradexemplen hör den importerade giraff som präglade frisyrer, mode och smycken under flera år, samt den eskimåfamilj som med löften om guld och gröna skogar under en tid bodde intill en damm vid slottet Belvedere i Wien. Också orienten utövade sin lockelse. För kejsardömet Österrike-Ungern var Turkiet den närmsta porten mot öster. Pukor och cymbaler och andra slagverk karakteriserade den turkiska marschmusiken (Turkiet var då en fruktad krigsmakt); klangeffekter som skulle komma att påverka den västerländska konstmusiken alltmer under 1800- och 1900-talen. Redan 1772 när Mozart iscensatte operan Lucio Silla i Milano influerades han av de turkiska inslagen i den balettmusik, av okänt ursprung, som interfolierades i operan. Det är denna musik Mozart lånat till det turkiska avsnittet i a-moll i violinkonsertens final med trumeffekter col legno från stråkarna. Andra exempel på det turkiska inflytandet i Mozarts musik är operan Enleveringen ur Seraljen* samt finalsatsen i Pianosonat nr 11. Violinkonsert nr 5 var den sista violinkonsert han skrev (1775). Han verkade då som kapellmästare i furstbiskopen Colloredos kapell i Salzburg och var förmodligen själv solist vid uruppförandet. Konsertens tredelade form är typisk: ett livligt inledande allegro i sonatform, ett vilsamt adagio i E-dur samt ett avslutande rondo. Själva utförandet är dock allt annat än typiskt, konserten betraktas som Mozarts finaste i genren. STEFAN NÄVERMYR *Seralj är benämningen på sultanens palats och harem.


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 4 ESS-DUR Bewegt, nicht zu schnell Andante quasi allegretto Scherzo: Bewegt Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell 64 min Liksom så många av Bruckners symfonier har även den fjärde en brokig bakgrund. Den första versionen fullbordades 1874 men kom aldrig att uppföras under Bruckners livstid. 1876 gjorde han flera förändringar samt skrev ett nytt scherzo med trio. 1880 ersatte han finalen med en ny version. Det var i denna form symfonin fick sitt uruppförande av Hans Richter och Wienfilharmonikerna den 20 februari 1881. Ytterligare revisioner skedde under 1880-talet. Kvällens version av symfonin (1878/1880) i Nowaks utgåva från 1953 - som också innehåller ändringar från 1886 - hör till de mest spelade, även om intresset för den första versionen ökat efter den tidstrogna rörelsens intresse för och allmänna sökande efter skapande konstnärers "originalintentioner". Tidigare förklarades ofta Bruckners många varianter av symfonierna som ett tecken på bristande självförtroende och ett alltför lättpåverkat sinnelag men under senare år har forskningen snarare valt att betrakta de olika versionerna som alternativa "valmöjligheter" - exempel på hur olika tematiska lösningar kan verkställas. För Bruckner var det musikaliska materialet ständigt formbart och öppet för nya tolkningar och uttryck. Bruckner hade haft några tunga år sedan han lämnat Linz för Wien 1868 och hans lärartjänst vid konservatoriet erbjöd en lön av det magra slaget. Samtidigt hade han utan egen förskyllan blivit ett slagträ i den ideologiska fejden mellan Brahms- och Wagneranhängare, underblåst av kritikern Eduard Hanslick som snart blev hans motståndare. Den lantlige Bruckner, utan social kompetens och med enorm auktoritetsrespekt, nådde inga större framgångar i Wiens musikliv. Han hade inte råd att kopiera stämmorna till sin fjärde symfoni och hade det ett tag så dåligt ställt att han befarade fängelsestraff för obetalda skulder. Men med tiden ljusnade det och fjärde symfonin spelade sin roll i det hela. Mottagandet blev blandat vid uruppförandet med Wienfilharmonikerna och deras chef Hans Richter den 20 februari 1881 men tre år senare fick den 60-årige Bruckner sitt stora publikgenombrott när Arthur Nikisch med stor framgång dirigerade symfonin i Leipzig. Undertiteln "Den romantiska" då? Jo, den kom från Bruckners egen penna men var snarast en marknadsmässig anpassning till tidens populära programmusik med Liszts tondikter i täten (Mahler gjorde en liknande manöver med sin första symfoni som ursprungligen kallades Titan). Bruckner gav några kortare beskrivningar om riddare, stordåd och skogssus men de tillkom långt efter symfonin komponerats och tycks inte ha haft någon bäring på den musikaliska utformningen - den fjärde symfonin skapade sin helt egen värld. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Den österrikiske dirigenten firade 2015 sin 80-årsdag efter en karriär som inleddes i hemstaden Salzburg där han studerade dirigering, orgel, cembalo och komposition vid berömda Mozarteum. Han har varit chefdirigent i Freiburg/Breslau samt för Mozarteumorkestern, radio- och tv-orkestern i Luxemburg och Volksoper i Wien. Som operadirigent har han varit regelbunden gästdirigent vid statsoperorna i Wien och München, Semperoperan i Dresden, Metropolitan i New York, Covent Garden i London, Deutsche Oper Berlin och Bastiljoperan i Paris. Bland ledande orkestrar han samarbetat med finns Wiens filharmoniker, Staatskapelle Dresden, Gewandhausorkestern i Leipzig, Wiens symfoniker, Concertgebouworkestern, Tjeckiska filharmonin och National Symphony Orchestra i Washington. Hans projekt med English Chamber Orchestra finns dokumenterade i en rad inspelningar. Leopold Hager är internationellt respekterad för sina Mozart-tolkningar och sina framföranden av en rad tidiga operor av tonsättaren, bland dem rariteterna Lucio Silla och Apollo et Hyacinthus samt den första kompletta iscensättningen av Il sogno di Scipione. Hans inspelningar av dessa verk med ledande sångare betraktas fortfarande som referensutgåvor. I hans diskografi finns också Mozarts samtliga pianokonserter med pianisten Karl Engel, violinkonserterna med Jean-Jacques Kantorow och konsertarior med Edita Gruberova och Lucia Popp. Vid sitt förra besök i Göteborg hoppade Leopold Hager med kort varsel in och dirigerade Bruckners åttonde symfoni med stor framgång: "Detaljerna lyser, vindens och ljusets närvaro, och musiken blir en del av det verkliga livet." (Magnus Haglund, GP)


19-årige violinisten Johan Dalene har, som vinnare av Norska solistpriset, redan gjort sig ett namn på den internationella arenan med framträdanden i ledande konserthus och med framstående orkestrar både hemma i Sverige och internationellt. Hans uppfriskande och omedelbara musikalitet i kombination med en förmåga att engagera både medmusiker och publik har skaffat honom många beundrare, senast vid den prestigefyllda Carl Nielsen-tävlingen i Köpenhamn där han vann förstapris. Tävlingen sändes direkt över hela världen via medici.tv. De kommande säsongerna kommer Johan Dalene att framträda med de ledande nordiska orkestrarna och gör även sin debut hos Gewandhausorkestern i Leipzig och New Japan Philharmonic. I december gavs hans första cd på BIS ut med Tjajkovskijs och Barbers violinkonserter tillsammans med Norrköpings symfoniorkester - där han var Artist in Residence 2018-2019 - under ledning av Daniel Blendulf. Säsongen 2020-2021 är han Artist in Residence hos Sveriges Radios symfoniorkester.


2020-02-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) VIOLINKONSERT NR 5 A-DUR "DEN TURKISKA" K 219 Allegro aperto Adagio Rondeau: Tempo di Menuetto Under 1700-talet och början av 1800-talet var wienarnas törst efter det exotiska osläcklig. Till paradexemplen hör den importerade giraff som präglade frisyrer, mode och smycken under flera år, samt den eskimåfamilj som med löften om guld och gröna skogar under en tid bodde intill en damm vid slottet Belvedere i Wien. Också orienten utövade sin lockelse. För kejsardömet Österrike-Ungern var Turkiet den närmsta porten mot öster. Pukor och cymbaler och andra slagverk karakteriserade den turkiska marschmusiken (Turkiet var då en fruktad krigsmakt); klangeffekter som skulle komma att påverka den västerländska konstmusiken alltmer under 1800- och 1900-talen. Redan 1772 när Mozart iscensatte operan Lucio Silla i Milano influerades han av de turkiska inslagen i den balettmusik, av okänt ursprung, som interfolierades i operan. Det är denna musik Mozart lånat till det turkiska avsnittet i a-moll i violinkonsertens final med trumeffekter col legno från stråkarna. Andra exempel på det turkiska inflytandet i Mozarts musik är operan Enleveringen ur Seraljen* samt finalsatsen i Pianosonat nr 11. Violinkonsert nr 5 var den sista violinkonsert han skrev (1775). Han verkade då som kapellmästare i furstbiskopen Colloredos kapell i Salzburg och var förmodligen själv solist vid uruppförandet. Konsertens tredelade form är typisk: ett livligt inledande allegro i sonatform, ett vilsamt adagio i E-dur samt ett avslutande rondo. Själva utförandet är dock allt annat än typiskt, konserten betraktas som Mozarts finaste i genren. STEFAN NÄVERMYR *Seralj är benämningen på sultanens palats och harem.


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 4 ESS-DUR Bewegt, nicht zu schnell Andante quasi allegretto Scherzo: Bewegt Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell 64 min Liksom så många av Bruckners symfonier har även den fjärde en brokig bakgrund. Den första versionen fullbordades 1874 men kom aldrig att uppföras under Bruckners livstid. 1876 gjorde han flera förändringar samt skrev ett nytt scherzo med trio. 1880 ersatte han finalen med en ny version. Det var i denna form symfonin fick sitt uruppförande av Hans Richter och Wienfilharmonikerna den 20 februari 1881. Ytterligare revisioner skedde under 1880-talet. Kvällens version av symfonin (1878/1880) i Nowaks utgåva från 1953 - som också innehåller ändringar från 1886 - hör till de mest spelade, även om intresset för den första versionen ökat efter den tidstrogna rörelsens intresse för och allmänna sökande efter skapande konstnärers "originalintentioner". Tidigare förklarades ofta Bruckners många varianter av symfonierna som ett tecken på bristande självförtroende och ett alltför lättpåverkat sinnelag men under senare år har forskningen snarare valt att betrakta de olika versionerna som alternativa "valmöjligheter" - exempel på hur olika tematiska lösningar kan verkställas. För Bruckner var det musikaliska materialet ständigt formbart och öppet för nya tolkningar och uttryck. Bruckner hade haft några tunga år sedan han lämnat Linz för Wien 1868 och hans lärartjänst vid konservatoriet erbjöd en lön av det magra slaget. Samtidigt hade han utan egen förskyllan blivit ett slagträ i den ideologiska fejden mellan Brahms- och Wagneranhängare, underblåst av kritikern Eduard Hanslick som snart blev hans motståndare. Den lantlige Bruckner, utan social kompetens och med enorm auktoritetsrespekt, nådde inga större framgångar i Wiens musikliv. Han hade inte råd att kopiera stämmorna till sin fjärde symfoni och hade det ett tag så dåligt ställt att han befarade fängelsestraff för obetalda skulder. Men med tiden ljusnade det och fjärde symfonin spelade sin roll i det hela. Mottagandet blev blandat vid uruppförandet med Wienfilharmonikerna och deras chef Hans Richter den 20 februari 1881 men tre år senare fick den 60-årige Bruckner sitt stora publikgenombrott när Arthur Nikisch med stor framgång dirigerade symfonin i Leipzig. Undertiteln "Den romantiska" då? Jo, den kom från Bruckners egen penna men var snarast en marknadsmässig anpassning till tidens populära programmusik med Liszts tondikter i täten (Mahler gjorde en liknande manöver med sin första symfoni som ursprungligen kallades Titan). Bruckner gav några kortare beskrivningar om riddare, stordåd och skogssus men de tillkom långt efter symfonin komponerats och tycks inte ha haft någon bäring på den musikaliska utformningen - den fjärde symfonin skapade sin helt egen värld. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Den österrikiske dirigenten firade 2015 sin 80-årsdag efter en karriär som inleddes i hemstaden Salzburg där han studerade dirigering, orgel, cembalo och komposition vid berömda Mozarteum. Han har varit chefdirigent i Freiburg/Breslau samt för Mozarteumorkestern, radio- och tv-orkestern i Luxemburg och Volksoper i Wien. Som operadirigent har han varit regelbunden gästdirigent vid statsoperorna i Wien och München, Semperoperan i Dresden, Metropolitan i New York, Covent Garden i London, Deutsche Oper Berlin och Bastiljoperan i Paris. Bland ledande orkestrar han samarbetat med finns Wiens filharmoniker, Staatskapelle Dresden, Gewandhausorkestern i Leipzig, Wiens symfoniker, Concertgebouworkestern, Tjeckiska filharmonin och National Symphony Orchestra i Washington. Hans projekt med English Chamber Orchestra finns dokumenterade i en rad inspelningar. Leopold Hager är internationellt respekterad för sina Mozart-tolkningar och sina framföranden av en rad tidiga operor av tonsättaren, bland dem rariteterna Lucio Silla och Apollo et Hyacinthus samt den första kompletta iscensättningen av Il sogno di Scipione. Hans inspelningar av dessa verk med ledande sångare betraktas fortfarande som referensutgåvor. I hans diskografi finns också Mozarts samtliga pianokonserter med pianisten Karl Engel, violinkonserterna med Jean-Jacques Kantorow och konsertarior med Edita Gruberova och Lucia Popp. Vid sitt förra besök i Göteborg hoppade Leopold Hager med kort varsel in och dirigerade Bruckners åttonde symfoni med stor framgång: "Detaljerna lyser, vindens och ljusets närvaro, och musiken blir en del av det verkliga livet." (Magnus Haglund, GP)


19-årige violinisten Johan Dalene har, som vinnare av Norska solistpriset, redan gjort sig ett namn på den internationella arenan med framträdanden i ledande konserthus och med framstående orkestrar både hemma i Sverige och internationellt. Hans uppfriskande och omedelbara musikalitet i kombination med en förmåga att engagera både medmusiker och publik har skaffat honom många beundrare, senast vid den prestigefyllda Carl Nielsen-tävlingen i Köpenhamn där han vann förstapris. Tävlingen sändes direkt över hela världen via medici.tv. De kommande säsongerna kommer Johan Dalene att framträda med de ledande nordiska orkestrarna och gör även sin debut hos Gewandhausorkestern i Leipzig och New Japan Philharmonic. I december gavs hans första cd på BIS ut med Tjajkovskijs och Barbers violinkonserter tillsammans med Norrköpings symfoniorkester - där han var Artist in Residence 2018-2019 - under ledning av Daniel Blendulf. Säsongen 2020-2021 är han Artist in Residence hos Sveriges Radios symfoniorkester.



2020-02-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) VIOLINKONSERT NR 5 A-DUR "DEN TURKISKA" K 219 Allegro aperto Adagio Rondeau: Tempo di Menuetto Under 1700-talet och början av 1800-talet var wienarnas törst efter det exotiska osläcklig. Till paradexemplen hör den importerade giraff som präglade frisyrer, mode och smycken under flera år, samt den eskimåfamilj som med löften om guld och gröna skogar under en tid bodde intill en damm vid slottet Belvedere i Wien. Också orienten utövade sin lockelse. För kejsardömet Österrike-Ungern var Turkiet den närmsta porten mot öster. Pukor och cymbaler och andra slagverk karakteriserade den turkiska marschmusiken (Turkiet var då en fruktad krigsmakt); klangeffekter som skulle komma att påverka den västerländska konstmusiken alltmer under 1800- och 1900-talen. Redan 1772 när Mozart iscensatte operan Lucio Silla i Milano influerades han av de turkiska inslagen i den balettmusik, av okänt ursprung, som interfolierades i operan. Det är denna musik Mozart lånat till det turkiska avsnittet i a-moll i violinkonsertens final med trumeffekter col legno från stråkarna. Andra exempel på det turkiska inflytandet i Mozarts musik är operan Enleveringen ur Seraljen* samt finalsatsen i Pianosonat nr 11. Violinkonsert nr 5 var den sista violinkonsert han skrev (1775). Han verkade då som kapellmästare i furstbiskopen Colloredos kapell i Salzburg och var förmodligen själv solist vid uruppförandet. Konsertens tredelade form är typisk: ett livligt inledande allegro i sonatform, ett vilsamt adagio i E-dur samt ett avslutande rondo. Själva utförandet är dock allt annat än typiskt, konserten betraktas som Mozarts finaste i genren. STEFAN NÄVERMYR *Seralj är benämningen på sultanens palats och harem.


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 4 ESS-DUR Bewegt, nicht zu schnell Andante quasi allegretto Scherzo: Bewegt Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell 64 min Liksom så många av Bruckners symfonier har även den fjärde en brokig bakgrund. Den första versionen fullbordades 1874 men kom aldrig att uppföras under Bruckners livstid. 1876 gjorde han flera förändringar samt skrev ett nytt scherzo med trio. 1880 ersatte han finalen med en ny version. Det var i denna form symfonin fick sitt uruppförande av Hans Richter och Wienfilharmonikerna den 20 februari 1881. Ytterligare revisioner skedde under 1880-talet. Kvällens version av symfonin (1878/1880) i Nowaks utgåva från 1953 - som också innehåller ändringar från 1886 - hör till de mest spelade, även om intresset för den första versionen ökat efter den tidstrogna rörelsens intresse för och allmänna sökande efter skapande konstnärers "originalintentioner". Tidigare förklarades ofta Bruckners många varianter av symfonierna som ett tecken på bristande självförtroende och ett alltför lättpåverkat sinnelag men under senare år har forskningen snarare valt att betrakta de olika versionerna som alternativa "valmöjligheter" - exempel på hur olika tematiska lösningar kan verkställas. För Bruckner var det musikaliska materialet ständigt formbart och öppet för nya tolkningar och uttryck. Bruckner hade haft några tunga år sedan han lämnat Linz för Wien 1868 och hans lärartjänst vid konservatoriet erbjöd en lön av det magra slaget. Samtidigt hade han utan egen förskyllan blivit ett slagträ i den ideologiska fejden mellan Brahms- och Wagneranhängare, underblåst av kritikern Eduard Hanslick som snart blev hans motståndare. Den lantlige Bruckner, utan social kompetens och med enorm auktoritetsrespekt, nådde inga större framgångar i Wiens musikliv. Han hade inte råd att kopiera stämmorna till sin fjärde symfoni och hade det ett tag så dåligt ställt att han befarade fängelsestraff för obetalda skulder. Men med tiden ljusnade det och fjärde symfonin spelade sin roll i det hela. Mottagandet blev blandat vid uruppförandet med Wienfilharmonikerna och deras chef Hans Richter den 20 februari 1881 men tre år senare fick den 60-årige Bruckner sitt stora publikgenombrott när Arthur Nikisch med stor framgång dirigerade symfonin i Leipzig. Undertiteln "Den romantiska" då? Jo, den kom från Bruckners egen penna men var snarast en marknadsmässig anpassning till tidens populära programmusik med Liszts tondikter i täten (Mahler gjorde en liknande manöver med sin första symfoni som ursprungligen kallades Titan). Bruckner gav några kortare beskrivningar om riddare, stordåd och skogssus men de tillkom långt efter symfonin komponerats och tycks inte ha haft någon bäring på den musikaliska utformningen - den fjärde symfonin skapade sin helt egen värld. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Den österrikiske dirigenten firade 2015 sin 80-årsdag efter en karriär som inleddes i hemstaden Salzburg där han studerade dirigering, orgel, cembalo och komposition vid berömda Mozarteum. Han har varit chefdirigent i Freiburg/Breslau samt för Mozarteumorkestern, radio- och tv-orkestern i Luxemburg och Volksoper i Wien. Som operadirigent har han varit regelbunden gästdirigent vid statsoperorna i Wien och München, Semperoperan i Dresden, Metropolitan i New York, Covent Garden i London, Deutsche Oper Berlin och Bastiljoperan i Paris. Bland ledande orkestrar han samarbetat med finns Wiens filharmoniker, Staatskapelle Dresden, Gewandhausorkestern i Leipzig, Wiens symfoniker, Concertgebouworkestern, Tjeckiska filharmonin och National Symphony Orchestra i Washington. Hans projekt med English Chamber Orchestra finns dokumenterade i en rad inspelningar. Leopold Hager är internationellt respekterad för sina Mozart-tolkningar och sina framföranden av en rad tidiga operor av tonsättaren, bland dem rariteterna Lucio Silla och Apollo et Hyacinthus samt den första kompletta iscensättningen av Il sogno di Scipione. Hans inspelningar av dessa verk med ledande sångare betraktas fortfarande som referensutgåvor. I hans diskografi finns också Mozarts samtliga pianokonserter med pianisten Karl Engel, violinkonserterna med Jean-Jacques Kantorow och konsertarior med Edita Gruberova och Lucia Popp. Vid sitt förra besök i Göteborg hoppade Leopold Hager med kort varsel in och dirigerade Bruckners åttonde symfoni med stor framgång: "Detaljerna lyser, vindens och ljusets närvaro, och musiken blir en del av det verkliga livet." (Magnus Haglund, GP)


19-årige violinisten Johan Dalene har, som vinnare av Norska solistpriset, redan gjort sig ett namn på den internationella arenan med framträdanden i ledande konserthus och med framstående orkestrar både hemma i Sverige och internationellt. Hans uppfriskande och omedelbara musikalitet i kombination med en förmåga att engagera både medmusiker och publik har skaffat honom många beundrare, senast vid den prestigefyllda Carl Nielsen-tävlingen i Köpenhamn där han vann förstapris. Tävlingen sändes direkt över hela världen via medici.tv. De kommande säsongerna kommer Johan Dalene att framträda med de ledande nordiska orkestrarna och gör även sin debut hos Gewandhausorkestern i Leipzig och New Japan Philharmonic. I december gavs hans första cd på BIS ut med Tjajkovskijs och Barbers violinkonserter tillsammans med Norrköpings symfoniorkester - där han var Artist in Residence 2018-2019 - under ledning av Daniel Blendulf. Säsongen 2020-2021 är han Artist in Residence hos Sveriges Radios symfoniorkester.


2020-01-29 19:30 Stora salen

Program


Före paus berättar VÄGUS om den stora ryska kompositören Dmitrij Sjostakovitj och hans kamp att överleva både som konstnär och människa under Stalins terror. 1925, när den ryska revolutionen fortfarande lovar frihet på alla fronter blir den 19-årige Sjostakovitj världsberömd med sin första symfoni. En lysande karriär förutspås, men när Stalin tar över makten förändras frihet till förtryck, inte bara politiskt men även konstnärligt. Sjostakovitjs musik - stora symfonier och solokonserter, kammarmusik och sånger - blir till ett omskakande och berörande uttryck av livet under Stalins terror och Hitlers invasion. När Stalin till slut dör kan Sjostakovitjs släppa sitt största mästerverk, den tionde symfonin, som är kompositörens skoningslösa porträtt av den fruktade diktatorn.


25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN


RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka



2020-01-11 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande




New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2020-01-10 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande




New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2020-01-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2019-12-13 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) JULORATORIET (BVW 248) KANTATER NR 4-6 4. Fallt mit Danken, fallt mit Loben 5. Ehre sei dir, Gott, gesungen 6. Herr, wenn die stolzen Feinde schnauben Bachs omfattande Juloratorium består av sex fristående kantater avsedda att framföras på juldagen, annandag jul, tredjedag jul, nyårsdagen, söndagen efter nyår, respektive trettondagen. Sedan första framförandet i Thomaskyrkan i Leipzig julen och nyåret 1734-1735 har Juloratoriet blivit ett av de mest älskade kyrkomusikaliska verken från barocken. Som alltid hade han säkert bråttom med att få fram musiken i tid och därför lånade han från verk han redan komponerat, men en hel del av dessa har idag försvunnit. Texten var han naturligtvis tvungen att anpassa till de nya omständigheterna, och de hämtades från Lukas 2, vers 1, 3-21, Matteus 2 vers 1-12, kyrkosånger och madrigaler. De tre avslutande kantaterna bildar tillsammans närmare 80 minuter av lika högkvalitativ musik som de tre första delarna, så det är egentligen bara Juloratoriets totala längd som gör att vi så sällan får höra hela på en gång. Fjärde kantaten är skriven för nyårsdagen och börjar med en tryggt vaggande körsats. Efter Evangelistens budskap delar basen och sopranen på ett finurligt stämfört arioso. Den följande ekoarian är ett unikt inslag där inte bara en extra sopran (som från fjärran svarar "ja") utan även en oboe får ekoeffekter. En lovsjungande koral med fina hornstämmor avslutar kantaten. En jublande körsats inleder den femte kantaten - avsedd till söndagen efter nyår - med härligt barockgung. En altsolist besvarar körens frågor där menigheten förundras över det himmelska ljus som förtär allt mörker. Ljuset som lyser upp den mörkaste tiden på året, men också mörkret i själen, är också ämnet för basens aria, för fader Bach har inte glömt den nordeuropeiska adventstidens mörker och kyla. Ljuset oroar naturligtvis Herodes. I trion för sopran, tenor och alt får även en soloviolin till slut en allt viktigare roll. Den sjätte och avslutande kantaten i Bachs Juloratorium är avsedd för trettondagen. Den inleds med en kör där striden är nära och "de stolta fienderna frustar", och visst anar man Herodes falska intresse. Men de trosvissa står starka i kampen och går segrande fram med budskapet om att ondskan är krossad - trumpeterna jublar, precis som i hela verkets början! Johann Sebastian Bach stod nu på höjden av sin karriär och hade varit kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig i elva år, när Juloratoriet framfördes för första gången julen/nyåret 1734-35, och delarna framfördes omväxlade mellan de båda kyrkor han hade ansvar för: Thomaskyrkan och Nikolaikyrkan. STIG JACOBSSON



25 min



Medverkande



Dirigenten Andreas Spering är en av Europas ledande specialister inom tidig musik och efterfrågad för sin expertis när det gäller tidstrogna tolkningar. Bland höjdpunkterna 2019-2020 finns Beethoven-symfonier med Mozarteumorkestern i Salzburg, Bruckners andra symfoni och Beethovens trippelkonsert med Åbo stadsorkester, en ny produktion av Mozarts Figaros bröllop på Nationaloperan i Lorraine liksom konserter med Poznans filharmoniker och Beethovenorkestern i Bonn. Andreas Spering har samarbetat med orkestrar som Bambergs symfoniker, Staatskapelle Weimar, Gewandhausorkestern i Leipzig, New Japan Philharmonic, Scottish Chamber Orchestra, Spanska Nationalorkestern, Nice filharmoniska orkester, Lahtis symfoniorkester samt radioorkestrarna i Köln, Hanover, Leipzig, Saarbrücken och München. Som operadirigent har han dirigerat Mozarts stora operor samt verk av bland andra Händel, Beethoven och Weber i stora delar av Europa, inklusive Händelfestivalen i Halle och Karlsruhe, Kulturwald-festivalen i Bayern samt festivalen i Aix-en-Provence. Andreas Spering var under många år cembalist i Musica Antiqua Köln under ledning av Reinhard Goebel. Sedan mer än ett decennium är Andreas Spering konstnärlig chef för Brühls slottskonserter i Augustusborg slott utanför Bonn där han startade Tysklands första och enda Haydn-festival. Bland hans många prisbelönta inspelningar finns tidiga kantater av Haydn på Harmonia Mundi ("Choc du monde de la musique") och Haydns oratorium Il ritorno di Tobia på Naxos ("Preis der deutschen Schallplattenkritik"). Inspelningen av Mozart-arior med Sabine Myer och Basels Kammarorkester på Sony har fått särskilt fint mottagande av den internationella kritikerkåren.


Sopranen Sophie Karthäuser har hyllats internationellt som en av vår tids finaste Mozart-tolkare, bland annat efter rollgestaltningar som Pamina (Trollflöjten) med René Jacobs på La Monnaie-operan i Bryssel och Susanna (Figaros bröllop) med William Christie på Lyonoperan. Hon har även sjungit ett flertal andra Mozart-roller på Theater an der Wien, Berlins konserthus samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg Mozartwoche. Som solist har hon framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, Gewandhausorkestern i Leipzig, Freiburgs barockorkester och Akademie für alte Musik Berlin. Bland dirigenter hon samarbetat med finns Riccardo Chailly, Myung-Whun Chung, Ingo Metzmacher, Nikolaus Harnoncourt, Philippe Herreweghe, Louis Langrée, Pablo Heras-Casado, Kent Nagano, Marc Minkowski och Christophe Rousset. Säsongen 2019-2020 kommer hon bland annat att turnera i Asien med Händels Delirio Amoroso, sjunga franska operaarior i Paris och Beethovens Ah! Pefido i Palermo samt framträda som solist i Beethovens nionde symfoni i Helsingfors och Pergolesis Stabat mater i österrikiska Grafenegg. En turné med Les Arts Florrisants och musik av Vivaldi genomförs i Frankrike och Tyskland och tillsammans med kören Accentus och Insula-orkestern under ledning av Laurence Equilbey sjunger hon sällsynta verk av Mendelssohn och Weber i Aix-en-Provence, Paris, Dortmund samt på turné i Asien.


Den österrikiska mezzosopranen Sophie Rennert påbörjade, vid sidan av violin- och pianoundervisning, sångutbildningen hos sin mor, sopranen och sångpedagogen Sigrid Rennert. Därefter följde studier vid universitetet i Wien och mästarkurser för sångare som Brigitte Fassbaender, Ann Murray och Helmut Deutsch. Hon har erhållit priser vid Cesti-tävlingen för barocksång i Innsbruck och Mozart-tävlingen i Salzburg. Sophie Rennert har bland annat sjungit med Mozarteumorkestern i Salzburg, Bruckner-orkestern i Linz och Wiens filharmoniker och samarbetat med dirigenter som Philippe Jordan, Adam Fischer, Ivor Bolton, Mirga Gražinyte-Tyla och Semyon Bychkov. På konsertscenen ger hon regelbundet sångaftnar i konserthus som Wigmore Hall, Concertgebouw och Elbfilharmonin samt vid festivaler som Festwochen der Alten Musik Innsbruck och Belfast International Festival. Som operasångerska har Sophie Rennert framträtt på en långa rad operahus i Europa, i städer som Salzburg, Göttingen, Bern, Dortmund, Warszawa, Barcelona, London och Bayreuth. Hennes repertoar sträcker sig från Bach, Händel och Vivaldi till Schubert, Rossini, Wagner samt nutida tonsättare som Mark Anthony Turnage och Peter Eötvös. 2014-2016 var hon medlem i Bernoperans ensemble. Aktuella engagemang inkluderar Bach-kantater i Wiens konserthus, Mozarts Requiem med Spanska Nationalorkestern och David Afkham i Madrid, Missa solemnis i Birmingham och Rameaus Hippolyte et Aricie vid Nationalteatern i Mannheim.


Den brittiske tenoren Hugo Hymas har framträtt som solist på Europas stora scener, alltmer efterfrågad i internationella projekt och särskild uppmärksammad som evangelisten i Bachs passioner. Han har turnerat som solist i Matteuspassionen med Orchestra of the Age of Enligthenment och i Händels opera Acis och Galatea med Les Arts Florrisants. Nyligen har han framträtt som Bach-sångare i Trondheim, Kroatien, München och Boston och han har också turnerat i Australien med Gabrieli Consort och dirigenten Paul McCreesh i Purcells King Arthur. Hugo Hymas framträder regelbundet med barockensemblen Dunedin (med hemvist i Skottland) under ledning av John Butt. 2019-2021 är Hugo Hymas Artist in Residence hos Orchestra of the Age of Enlightenment. På operascenen har han bland annat sjungit operor av Purcell (Dido och Aeneas), Händel (Semele) och Mozart (Trollflöjten och Figaros bröllop). Tidigare i år turnerade han i Europa med English Baroque Soloists i rollen som Jupiter i Händels Semele.


Den schweiziske bas- och barytonsångaren Manuel Walser har bland annat vunnit förstapris i den internationella Das Lied-tävlingen i Berlin och är tvåfaldig pristagare i Stella Maris-tävlingen för sångare. Han var fram till 2019 fast ensemblemedlem vid Wiener Staatsoper där han medverkat i en rad uppsättningar, bland dem Ariadne på Naxos (R Strauss), La Bohème (Puccini), Otello (Verdi) och Don Giovanni (Mozart) under dirigenter som Myung-Whun Chung och Adam Fischer. Han har också framträtt på festspelen i Salzburg och vid Berliner Staatsoper. Som konsertsångare har han bland annat sjungit Bachs Matteuspassion med Concertgebouworkestern och Ton Koopman samt Verbiers festivalorkester och Thomas Quasthoff. Med Israels filharmoniker och Manfred Honeck har han sjungit Bach-kantaten Ich habe genug och Mahlers Kindertotenlieder. Denna säsong lanseras Manuel Walser i Wiens Konserthus som Great Talent vid flera konserter: han sjunger Schuberts Ess-durmässa, Beethovens Skotska sånger med Jess-Trio-Wien samt Schubert, Vaughan Williams och Ravel tillsammans med harpisten Elisabeth Plank. Det blir också Bach-kantater med J. S. Bach Stiftung under ledning av Rudolf Lutz. Andra höjdpunkter under säsongen innefattar konserter med Staatskapelle Dresden och Ton Koopman, Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen vid Allegro Vivo-festivalen, Schuberts Schwanengesang vid Schubertiaden i Hohenems och ett flertal framföranden av Brahms Ein deutsches Requiem i Schweiz och Italien.



2019-12-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) JULORATORIET (BWV 248) KANTATER NR 1-3 1. Jauchzet, frohlocket! 2. Und es waren Hirten in der selben Gegend 3. Herrscher des Himmels Det börjar med pukor och trumpeter! Men så ska det ju också vara glädje och fest i musik avsedd för julen. "Jublen, lovsjungen, giv ära åt Herran!" Jubelkören försätter genast åhöraren i den rätta stämningen. Men fader Bach har inte glömt den nordeuropeiska adventstidens mörker och kyla och han skapar därför en vinterstämning vi kan identifiera oss med genom ensamma slag på pukan. Sedan kommer snabba löpningar i stråkarna: det är brådskan att komma fram till Betlehem i tid som illustreras så påtagligt! I den tredelade körsatsens andra avsnitt blir orkestern mindre, musiken mer lyrisk och stämningen kontemplativ. Evangelisten presenterar sig med de kända orden: "Och vid denna tid begav det sig, att ifrån kejsar Augustus ett påbud utgick, att hela världen skulle beskattas… Och när de voro där, så kom den tiden, att hon skulle föda." Texterna till Bachs juloratorium är, som man kan förstå, till största delen hämtade från Lukas 2:1-21 och Matteus 2:1-12, men sammanställda av Christian Friedrich Henrici, känd som Picander, vilken också bidragit med nya texter. Han skrev också texten till några andra av Bachs kantater och till Matteus-passionen. Vi behöver inte bekymra oss om olika översättningar för verket framförs på originalspråket, tyska. Härpå kommer ett recitativ och en altaria som stannar upp för att betrakta det under som ska ske, och sångerskan ackompanjeras av en oboe d'amore. "Bered Dig, o Sion, med kärlekens längtan…" uppmanar hon, och kören (folket) svarar undrande "Hur skall mitt hjärtas längtan väl rätt välkomna dig?", och det märkliga är att de gör det till den kända koralmelodi vi oftare förknippar med texten "O huvud blodigt sårat". Naturligtvis var detta ett mycket medvetet melodival och Bach visste att hans åhörare mycket väl kände till denna originaltext. På detta vis gav han redan nu, när Jesusbarnet ännu låg i krubban, en liten antydan om hans kommande öde - törnekronan han fick bära på korset. I barockens stora verk hittar man ofta sådana finurliga, dolda budskap, inte alltid så lätta att klura ut. Redan av detta kan man i alla fall förstå att Bachs juloratorium egentligen är ett mycket lärt verk. Men Bach delade, med bland andra Shakespeare, det ovanliga genidrag som innebar att han kunde uttrycka det djupt tänkta på ett både folkligt och enkelt sätt. Här kunde såväl menigheten som akademikerna hitta något värdefullt. Detta har bidragit till att Juloratoriet blivit ett av de mest älskade kyrkomusikaliska verken från barocken. Till skillnad från Bachs Johannes- och Matteus-passioner är Juloratoriet däremot inte ett speciellt enhetligt verk. I själva verket består detta omfattande oratorium i sin fullständiga form av sex fristående kantater avsedda att framföras på juldagen, annandag jul, tredjedag jul, nyårsdagen, söndagen efter nyår respektive trettondagen. I dag är det emellertid praxis att man framför de tre första kantaterna vid ett och samma tillfälle. De tre avslutande kantaterna bildar tillsammans cirka sjuttio minuter av lika högkvalitativ musik som de tre första delarna, men gör detta mästerverk till en alltför omfattande manifestation för jäktade nutidsmänniskor, i synnerhet i juletid. Varje kantat står på egna ben och kan framföras separat, men de har en "handling" som löper genom alla sex kantater. Det är också intressant att notera att Bach inte gjorde någon skillnad mellan profan och sakral musik, och att han inte alls drog sig för att använda ursprungligen världsligt tänkt musik ens i sitt juloratorium. Redan den inledande jubelkören är exempel på detta. Bach lånade nämligen denna festligt majestätiska musik ur ett verk med världslig text: "Tönet ihr Pauken! Erschallet Trompeten!" avsett att hylla drottning Maria Josefa av Polen-Sachsen på hennes födelsedag. "Bered dig, o Sion …" hämtade Bach ur sin världsliga kantat Herkules vid Skiljevägen. Den första avdelningen (kantaten) avslutas med den ståtliga basarian Konung, Herre i det höga och en riktigt älsklig julkoral i vars tyska originaltext några diminutiver (Jesulein, Bettlein…) används för att visa hur obetydligt ett barns födelse kan vara ur jordiskt perspektiv - men i orkestermellanspelet är synsättet ett helt annat: där blir det åter pukor och trumpeter som får frammana bilden av en konung i krubban. I den andra kantaten är orkesterklangen annorlunda, här framhålls träblåsarna medan pukor och trumpeter får vila. Den inledande orkestersinfonian anger stämningen: "Och där voro några herdar i den samma ängden …" Flöjt och violiner spelar ett "änglamotiv", medan oboe d'amore och engelskt horn frammanar herdarnas musik. Tenorarian "Fromma herdar, skynden snarligt" är nästan extatisk i sin iver att egga herdarna att snabbt ta sig fram till Betlehem, och i koralen "Så märken nu det tecknet rätt!" betraktar de med häpenhet underverket i skyn. Den stora körsatsen "Ära ske Gud uti höjden" symboliserar den jublande änglakören, och i den avslutande koralen "Vi sjunger för dig i din här av all kraft lov, pris och ära" anslöt sig på Bachs tid hela församlingen i lovsången. Den tredje kantaten inleds på nytt festligt med körsatsen "Himlens härskare, hör mumlet", och i den glatt upprymda körsatsen "Låtom oss nu vandra till Betlehem" uppbådar Bach entusiastiskt all sin kompositionsfantasi för att illustrera allas vilja att skynda fram till krubban: ett målande tema dyker ständigt upp i alla stämmor, det kan spelas rättvänt eller spegelvänt, bara för att visa den förvirrade ivern och brådskan. I basen finns ett typiskt promenadmotiv, medan violiner och flöjter bidrar med snabbare löpningar. Till slut kommer de fram till målet och Evangelisten berättar kantatens innerligaste ingivelse: "Och de gingo hastigt och funno båda, Maria och Josef, och barnet nederlagt i krubban". Den följande altarian "Slut, o mitt hjärta, det saliga undret uti tro och kärlek in!" är naturligtvis också en underbar melodisk skapelse. Så slutar tredje delen med att dess inledande körsats tas om på nytt. STIG JACOBSSON



25 min



Medverkande



Dirigenten Andreas Spering är en av Europas ledande specialister inom tidig musik och efterfrågad för sin expertis när det gäller tidstrogna tolkningar. Bland höjdpunkterna 2019-2020 finns Beethoven-symfonier med Mozarteumorkestern i Salzburg, Bruckners andra symfoni och Beethovens trippelkonsert med Åbo stadsorkester, en ny produktion av Mozarts Figaros bröllop på Nationaloperan i Lorraine liksom konserter med Poznans filharmoniker och Beethovenorkestern i Bonn. Andreas Spering har samarbetat med orkestrar som Bambergs symfoniker, Staatskapelle Weimar, Gewandhausorkestern i Leipzig, New Japan Philharmonic, Scottish Chamber Orchestra, Spanska Nationalorkestern, Nice filharmoniska orkester, Lahtis symfoniorkester samt radioorkestrarna i Köln, Hanover, Leipzig, Saarbrücken och München. Som operadirigent har han dirigerat Mozarts stora operor samt verk av bland andra Händel, Beethoven och Weber i stora delar av Europa, inklusive Händelfestivalen i Halle och Karlsruhe, Kulturwald-festivalen i Bayern samt festivalen i Aix-en-Provence. Andreas Spering var under många år cembalist i Musica Antiqua Köln under ledning av Reinhard Goebel. Sedan mer än ett decennium är Andreas Spering konstnärlig chef för Brühls slottskonserter i Augustusborg slott utanför Bonn där han startade Tysklands första och enda Haydn-festival. Bland hans många prisbelönta inspelningar finns tidiga kantater av Haydn på Harmonia Mundi ("Choc du monde de la musique") och Haydns oratorium Il ritorno di Tobia på Naxos ("Preis der deutschen Schallplattenkritik"). Inspelningen av Mozart-arior med Sabine Myer och Basels Kammarorkester på Sony har fått särskilt fint mottagande av den internationella kritikerkåren.


Sopranen Sophie Karthäuser har hyllats internationellt som en av vår tids finaste Mozart-tolkare, bland annat efter rollgestaltningar som Pamina (Trollflöjten) med René Jacobs på La Monnaie-operan i Bryssel och Susanna (Figaros bröllop) med William Christie på Lyonoperan. Hon har även sjungit ett flertal andra Mozart-roller på Theater an der Wien, Berlins konserthus samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg Mozartwoche. Som solist har hon framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, Gewandhausorkestern i Leipzig, Freiburgs barockorkester och Akademie für alte Musik Berlin. Bland dirigenter hon samarbetat med finns Riccardo Chailly, Myung-Whun Chung, Ingo Metzmacher, Nikolaus Harnoncourt, Philippe Herreweghe, Louis Langrée, Pablo Heras-Casado, Kent Nagano, Marc Minkowski och Christophe Rousset. Säsongen 2019-2020 kommer hon bland annat att turnera i Asien med Händels Delirio Amoroso, sjunga franska operaarior i Paris och Beethovens Ah! Pefido i Palermo samt framträda som solist i Beethovens nionde symfoni i Helsingfors och Pergolesis Stabat mater i österrikiska Grafenegg. En turné med Les Arts Florrisants och musik av Vivaldi genomförs i Frankrike och Tyskland och tillsammans med kören Accentus och Insula-orkestern under ledning av Laurence Equilbey sjunger hon sällsynta verk av Mendelssohn och Weber i Aix-en-Provence, Paris, Dortmund samt på turné i Asien.


Den österrikiska mezzosopranen Sophie Rennert påbörjade, vid sidan av violin- och pianoundervisning, sångutbildningen hos sin mor, sopranen och sångpedagogen Sigrid Rennert. Därefter följde studier vid universitetet i Wien och mästarkurser för sångare som Brigitte Fassbaender, Ann Murray och Helmut Deutsch. Hon har erhållit priser vid Cesti-tävlingen för barocksång i Innsbruck och Mozart-tävlingen i Salzburg. Sophie Rennert har bland annat sjungit med Mozarteumorkestern i Salzburg, Bruckner-orkestern i Linz och Wiens filharmoniker och samarbetat med dirigenter som Philippe Jordan, Adam Fischer, Ivor Bolton, Mirga Gražinyte-Tyla och Semyon Bychkov. På konsertscenen ger hon regelbundet sångaftnar i konserthus som Wigmore Hall, Concertgebouw och Elbfilharmonin samt vid festivaler som Festwochen der Alten Musik Innsbruck och Belfast International Festival. Som operasångerska har Sophie Rennert framträtt på en långa rad operahus i Europa, i städer som Salzburg, Göttingen, Bern, Dortmund, Warszawa, Barcelona, London och Bayreuth. Hennes repertoar sträcker sig från Bach, Händel och Vivaldi till Schubert, Rossini, Wagner samt nutida tonsättare som Mark Anthony Turnage och Peter Eötvös. 2014-2016 var hon medlem i Bernoperans ensemble. Aktuella engagemang inkluderar Bach-kantater i Wiens konserthus, Mozarts Requiem med Spanska Nationalorkestern och David Afkham i Madrid, Missa solemnis i Birmingham och Rameaus Hippolyte et Aricie vid Nationalteatern i Mannheim.


Den brittiske tenoren Hugo Hymas har framträtt som solist på Europas stora scener, alltmer efterfrågad i internationella projekt och särskild uppmärksammad som evangelisten i Bachs passioner. Han har turnerat som solist i Matteuspassionen med Orchestra of the Age of Enligthenment och i Händels opera Acis och Galatea med Les Arts Florrisants. Nyligen har han framträtt som Bach-sångare i Trondheim, Kroatien, München och Boston och han har också turnerat i Australien med Gabrieli Consort och dirigenten Paul McCreesh i Purcells King Arthur. Hugo Hymas framträder regelbundet med barockensemblen Dunedin (med hemvist i Skottland) under ledning av John Butt. 2019-2021 är Hugo Hymas Artist in Residence hos Orchestra of the Age of Enlightenment. På operascenen har han bland annat sjungit operor av Purcell (Dido och Aeneas), Händel (Semele) och Mozart (Trollflöjten och Figaros bröllop). Tidigare i år turnerade han i Europa med English Baroque Soloists i rollen som Jupiter i Händels Semele.


Den schweiziske bas- och barytonsångaren Manuel Walser har bland annat vunnit förstapris i den internationella Das Lied-tävlingen i Berlin och är tvåfaldig pristagare i Stella Maris-tävlingen för sångare. Han var fram till 2019 fast ensemblemedlem vid Wiener Staatsoper där han medverkat i en rad uppsättningar, bland dem Ariadne på Naxos (R Strauss), La Bohème (Puccini), Otello (Verdi) och Don Giovanni (Mozart) under dirigenter som Myung-Whun Chung och Adam Fischer. Han har också framträtt på festspelen i Salzburg och vid Berliner Staatsoper. Som konsertsångare har han bland annat sjungit Bachs Matteuspassion med Concertgebouworkestern och Ton Koopman samt Verbiers festivalorkester och Thomas Quasthoff. Med Israels filharmoniker och Manfred Honeck har han sjungit Bach-kantaten Ich habe genug och Mahlers Kindertotenlieder. Denna säsong lanseras Manuel Walser i Wiens Konserthus som Great Talent vid flera konserter: han sjunger Schuberts Ess-durmässa, Beethovens Skotska sånger med Jess-Trio-Wien samt Schubert, Vaughan Williams och Ravel tillsammans med harpisten Elisabeth Plank. Det blir också Bach-kantater med J. S. Bach Stiftung under ledning av Rudolf Lutz. Andra höjdpunkter under säsongen innefattar konserter med Staatskapelle Dresden och Ton Koopman, Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen vid Allegro Vivo-festivalen, Schuberts Schwanengesang vid Schubertiaden i Hohenems och ett flertal framföranden av Brahms Ein deutsches Requiem i Schweiz och Italien.



2019-12-08 18:00 Stenhammarsalen

Medverkande



Lina Nyberg är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm. Hon är utbildad på Kungliga Musikhögskolan. Hon har under 25 års tid verkat som jazzsångerska och kompositör i Sverige men också turnerat mycket utomlands. Lina Nyberg har gjort 17 skivor som solist/producent/arrangör, allt från debuten med duoskivan Close (1994) med Esbjörn Svensson till senaste skivan Terrestrial (2017) med Norrlandsoperans symfoniorkester. Lina Nyberg har fått ett antal utmärkelser: Grammis för årets jazz 1995, Jazzkannan 2002, Sveriges Radio Jazzkatten 2011 (Årets jazzmusiker), Lars Gullin-stipendiet 2014 och Bert Levins stipendium 2014. Hon nominerades till Grammis 2017 och erhöll Gyllene skivan samma år. 2016 blev hon tilldelad Kungliga musikaliska akademins stora Jazzpris. Lina Nyberg är medlem i Föreningen Sveriges Tonsättare (FST) och även i SKAP.


Uppsala Kammarsolister består av Nils-Erik Sparf, violin/viola, Klara Hellgren, violin/viola, Bernt Lysell, violin/viola och Per Nyström, cello. Ensemblen förfogar över en gedigen repertoar som sträcker sig från barock till nutida musik och hyllas ofta för sina fantasifulla och personliga tolkningar. Uppsala Kammarsolister spelas även flitigt i Sveriges Radio P2. Ensemblens sammansättning av fyra likvärdiga stråksolister skapar en särskild flexibilitet och dynamik i det musikaliska uttrycket. Genom sin populära kammarmusikserie i Uppsala Konsert & Kongress intar ensemblen en särställning i Uppsalas musikliv.


Pianisten Johan Graden är en ny stjärna på den svenska jazzpianohimlen. I detta projekt passar han mycket väl då hans genrebredd är stor. De senaste åren har man kunnat höra honom i flera teatersammanhang, bland annat på Stockholms stadsteater och som ackompanjatör till så väl Rikard Wolff som Anne Sofie von Otter.


2019-12-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) FAGOTTKONSERT B-DUR (K 191) Allegro Andante ma adagio Rondo. Tempo di minuetto Wolfgang Amadeus Mozart skrev många konserter för blåsinstrument, och ofta var det då fråga om beställningar från förmögna amatörer. Det sägs att han ogärna skrev för flöjt, men att han ändå komponerade både konserter och kvartetter för detta instrument eftersom han inte kunde undvara den förmögne holländaren de Jeans pengar. Inte heller kunde han säga nej när den wienske osthandlaren Ignaz Leutgeb bad om en hornkvintett - även om Mozart i sina brev hånfullt kallat honom en åsna. Sådana omständigheter skulle ju lätt kunna resultera i att han skrev med vänster hand men i Mozarts fall dominerar alltid en flödande generös genialitet och hans blåsarmusik blev i regel mästerlig. Lika ofta inspirerades Mozart av skickliga vänner och kolleger. För Giuseppe Ferlendis, oboist i biskopens hovkapell i Salzburg, komponerade han en oboekonsert medan oboekvartetten skrevs för Friedrich Ramm i München. All ljuvlig klarinettmusik skrev han för Anton Stadler i Wien. Men den nu aktuella Fagottkonserten då? Jo, den daterades i Salzburg den 4 juni 1774 under den period då den ännu inte 20-årige mästaren också skrev sina fem violinkonserter - troligen för att han själv skulle framföra dem som solist. Enligt bevarade brev komponerade Mozart senare ytterligare tre fagottkonserter och en fagottsonat, allt för mecenaten och amatörfagottisten Thaddäus von Dürnitz i München. Dessvärre finns inga som helst spår bevarade av de sistnämnda verken varför kvällens konsert är det enda bevarade stycket för solofagott som Mozart skrev. Solostämman rymmer alla de virtuosa språng och löpningar som bara en fagott kan briljera med, men här finns också kantabla avsnitt som andra satsens stora idylliska sångtema, en melodi som Mozart åtta år senare tog upp på nytt i grevinnans aria Porgi amor ur Figaros bröllop. Finalens rondo är lekfullt och okomplicerat. I sin helhet är det fråga om en levnadsglad och elegant konsert med mycken humor och stor musikalitet. STIG JACOBSSON


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).


Fagottisten Ole Kristian Dahl från Trondheim är sedan 2016 stämledare för fagotterna i Göteborgs Symfoniker. Han har tidigare varit solofagottist i Danska Radions symfoniorkester och WDR-orkestern i Köln. Han har även varit gäst som solofagottist hos orkestrar som Berlins filharmoniker, European Chamber Orchestra, Münchens filharmoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Oslofilharmonin. Ole Kristian Dahl är en hängiven pedagog och professor vid musikhögskolan i Mannheim samt gästprofessor vid Royal College of Music i London. Ett 50-tal av hans studenter finns numera i välrenommerade orkestrar i flertalet europeiska länder.


2019-12-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) FAGOTTKONSERT B-DUR (K 191) Allegro Andante ma adagio Rondo. Tempo di minuetto Wolfgang Amadeus Mozart skrev många konserter för blåsinstrument, och ofta var det då fråga om beställningar från förmögna amatörer. Det sägs att han ogärna skrev för flöjt, men att han ändå komponerade både konserter och kvartetter för detta instrument eftersom han inte kunde undvara den förmögne holländaren de Jeans pengar. Inte heller kunde han säga nej när den wienske osthandlaren Ignaz Leutgeb bad om en hornkvintett - även om Mozart i sina brev hånfullt kallat honom en åsna. Sådana omständigheter skulle ju lätt kunna resultera i att han skrev med vänster hand men i Mozarts fall dominerar alltid en flödande generös genialitet och hans blåsarmusik blev i regel mästerlig. Lika ofta inspirerades Mozart av skickliga vänner och kolleger. För Giuseppe Ferlendis, oboist i biskopens hovkapell i Salzburg, komponerade han en oboekonsert medan oboekvartetten skrevs för Friedrich Ramm i München. All ljuvlig klarinettmusik skrev han för Anton Stadler i Wien. Men den nu aktuella Fagottkonserten då? Jo, den daterades i Salzburg den 4 juni 1774 under den period då den ännu inte 20-årige mästaren också skrev sina fem violinkonserter - troligen för att han själv skulle framföra dem som solist. Enligt bevarade brev komponerade Mozart senare ytterligare tre fagottkonserter och en fagottsonat, allt för mecenaten och amatörfagottisten Thaddäus von Dürnitz i München. Dessvärre finns inga som helst spår bevarade av de sistnämnda verken varför kvällens konsert är det enda bevarade stycket för solofagott som Mozart skrev. Solostämman rymmer alla de virtuosa språng och löpningar som bara en fagott kan briljera med, men här finns också kantabla avsnitt som andra satsens stora idylliska sångtema, en melodi som Mozart åtta år senare tog upp på nytt i grevinnans aria Porgi amor ur Figaros bröllop. Finalens rondo är lekfullt och okomplicerat. I sin helhet är det fråga om en levnadsglad och elegant konsert med mycken humor och stor musikalitet. STIG JACOBSSON


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).


Fagottisten Ole Kristian Dahl från Trondheim är sedan 2016 stämledare för fagotterna i Göteborgs Symfoniker. Han har tidigare varit solofagottist i Danska Radions symfoniorkester och WDR-orkestern i Köln. Han har även varit gäst som solofagottist hos orkestrar som Berlins filharmoniker, European Chamber Orchestra, Münchens filharmoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Oslofilharmonin. Ole Kristian Dahl är en hängiven pedagog och professor vid musikhögskolan i Mannheim samt gästprofessor vid Royal College of Music i London. Ett 50-tal av hans studenter finns numera i välrenommerade orkestrar i flertalet europeiska länder.


2019-11-29 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR


CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) PIANOKONSERT NR 2 G-MOLL OP 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Ingen tonsättare har varit så överväldigande mångsidig som Saint-Saëns: han författade dramer och gav ut en diktsamling, han skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var en passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla områden. Han debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Det har också visat sig att konserten lätt försvarat sin plats på repertoaren. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON


25 min


BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON


Medverkande



Elim Chan Dirigent

Internationellt uppmärksammade Elim Chan, tidigare chef för Norrlandsoperans orkester och från denna säsong ny chefdirigent i Antwerpen, beundras för sin unika kombination av "drama och ömhet, kraft och känslighet" (Heresford Times). Hon är förste gästdirigent för The Royal Scottish National Orchestra och har samarbetat med orkestrar som Chicago Symphony, Concertgebouworkestern, Rotterdams filharmoniker, Philharmonia Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Luzerns festivalorkester och Mariinskijteaterns orkester. Förra säsongen gjorde hon sina första konserter med BBC National Orchestra of Wales, Sydney Symphony, Kungliga Filharmonikerna, City of Birmingham Symphony Orchestras och Tyska Kammarfilharmonin i Bremen. Elim Chan föddes i Hongkong och utbildades vid Smith College i Massachusetts och University of Michigan. 2014 vann hon - som första kvinna någonsin - Donatella Flick Conducting Competition, en tävling arrangerad av London Symphony Orchestra. Framgången ledde till att hon säsongen 2015-2016 var biträdande dirigent för orkestern.


Den franske pianisten Bertrand Chamayou har uppmärksammats för sina självsäkra framföranden av en omfattande repertoar. Han spelar regelbundet i konserthus som Théâtre des Champs Elysées i Paris, Lincoln Center i New York, Herkulessalen i München och Londons Wigmore Hall och på ledande festivaler som New Yorks Mostly Mozart-festival, festspelen i Luzern, festivalerna i Salzburg, Edinburgh och Rheingau samt Beethoven-fest i Bonn. Denna säsong debuterar han med Münchens filharmoniker och Karina Canellakis, Chicago Symphony Orchestra och Herbert Blomstedt samt Dresdens filharmoniker och Louis Langrée. Bland andra höjdpunkter finns återkommande konserter med Detroit Symphony Orchestra, Tonhalleorkestern i Zürich och Orchestre de Paris. Tidigare har han framträtt med en lång rad etablerade orkestrar i Europa, Amerika och Asien samt samarbetat med dirigenter som Pierre Boulez, Leonard Slatkin, Sir Neville Marriner, Semyon Bychkov, Michel Plasson, Stéphane Denève, Emmanuel Krivine och Andris Nelsons. Bertrand Chamayou är också en flitig kammarmusiker som samarbetar med ledande instrumentalister och ensembler, denna säsong i Paris, London, München och andra musikmetropoler i Europa. Han har ett exklusivt kontrakt med Warner Classics och bland hans många inspelningar finns ett album med musik av César Franck som vunnit ett flertal internationella priser, inklusive Gramophone Editor's Choice. Den kompletta solomusiken för piano av Ravel erhöll Echo Klassik-priset 2016 och Saint-Saëns pianokonserter nr 2 & 5 med Orchestre National de France och Emmanuel Krivine har hyllats enhälligt av publik och kritiker.


2019-11-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR


CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) PIANOKONSERT NR 2 G-MOLL OP 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Ingen tonsättare har varit så överväldigande mångsidig som Saint-Saëns: han författade dramer och gav ut en diktsamling, han skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var en passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla områden. Han debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Det har också visat sig att konserten lätt försvarat sin plats på repertoaren. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON


25 min


BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON


Medverkande



Elim Chan Dirigent

Internationellt uppmärksammade Elim Chan, tidigare chef för Norrlandsoperans orkester och från denna säsong ny chefdirigent i Antwerpen, beundras för sin unika kombination av "drama och ömhet, kraft och känslighet" (Heresford Times). Hon är förste gästdirigent för The Royal Scottish National Orchestra och har samarbetat med orkestrar som Chicago Symphony, Concertgebouworkestern, Rotterdams filharmoniker, Philharmonia Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Luzerns festivalorkester och Mariinskijteaterns orkester. Förra säsongen gjorde hon sina första konserter med BBC National Orchestra of Wales, Sydney Symphony, Kungliga Filharmonikerna, City of Birmingham Symphony Orchestras och Tyska Kammarfilharmonin i Bremen. Elim Chan föddes i Hongkong och utbildades vid Smith College i Massachusetts och University of Michigan. 2014 vann hon - som första kvinna någonsin - Donatella Flick Conducting Competition, en tävling arrangerad av London Symphony Orchestra. Framgången ledde till att hon säsongen 2015-2016 var biträdande dirigent för orkestern.


Den franske pianisten Bertrand Chamayou har uppmärksammats för sina självsäkra framföranden av en omfattande repertoar. Han spelar regelbundet i konserthus som Théâtre des Champs Elysées i Paris, Lincoln Center i New York, Herkulessalen i München och Londons Wigmore Hall och på ledande festivaler som New Yorks Mostly Mozart-festival, festspelen i Luzern, festivalerna i Salzburg, Edinburgh och Rheingau samt Beethoven-fest i Bonn. Denna säsong debuterar han med Münchens filharmoniker och Karina Canellakis, Chicago Symphony Orchestra och Herbert Blomstedt samt Dresdens filharmoniker och Louis Langrée. Bland andra höjdpunkter finns återkommande konserter med Detroit Symphony Orchestra, Tonhalleorkestern i Zürich och Orchestre de Paris. Tidigare har han framträtt med en lång rad etablerade orkestrar i Europa, Amerika och Asien samt samarbetat med dirigenter som Pierre Boulez, Leonard Slatkin, Sir Neville Marriner, Semyon Bychkov, Michel Plasson, Stéphane Denève, Emmanuel Krivine och Andris Nelsons. Bertrand Chamayou är också en flitig kammarmusiker som samarbetar med ledande instrumentalister och ensembler, denna säsong i Paris, London, München och andra musikmetropoler i Europa. Han har ett exklusivt kontrakt med Warner Classics och bland hans många inspelningar finns ett album med musik av César Franck som vunnit ett flertal internationella priser, inklusive Gramophone Editor's Choice. Den kompletta solomusiken för piano av Ravel erhöll Echo Klassik-priset 2016 och Saint-Saëns pianokonserter nr 2 & 5 med Orchestre National de France och Emmanuel Krivine har hyllats enhälligt av publik och kritiker.


2019-11-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR


CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) PIANOKONSERT NR 2 G-MOLL OP 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Ingen tonsättare har varit så överväldigande mångsidig som Saint-Saëns: han författade dramer och gav ut en diktsamling, han skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var en passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla områden. Han debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Det har också visat sig att konserten lätt försvarat sin plats på repertoaren. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON


25 min


BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON


Medverkande



Elim Chan Dirigent

Internationellt uppmärksammade Elim Chan, tidigare chef för Norrlandsoperans orkester och från denna säsong ny chefdirigent i Antwerpen, beundras för sin unika kombination av "drama och ömhet, kraft och känslighet" (Heresford Times). Hon är förste gästdirigent för The Royal Scottish National Orchestra och har samarbetat med orkestrar som Chicago Symphony, Concertgebouworkestern, Rotterdams filharmoniker, Philharmonia Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Luzerns festivalorkester och Mariinskijteaterns orkester. Förra säsongen gjorde hon sina första konserter med BBC National Orchestra of Wales, Sydney Symphony, Kungliga Filharmonikerna, City of Birmingham Symphony Orchestras och Tyska Kammarfilharmonin i Bremen. Elim Chan föddes i Hongkong och utbildades vid Smith College i Massachusetts och University of Michigan. 2014 vann hon - som första kvinna någonsin - Donatella Flick Conducting Competition, en tävling arrangerad av London Symphony Orchestra. Framgången ledde till att hon säsongen 2015-2016 var biträdande dirigent för orkestern.


Den franske pianisten Bertrand Chamayou har uppmärksammats för sina självsäkra framföranden av en omfattande repertoar. Han spelar regelbundet i konserthus som Théâtre des Champs Elysées i Paris, Lincoln Center i New York, Herkulessalen i München och Londons Wigmore Hall och på ledande festivaler som New Yorks Mostly Mozart-festival, festspelen i Luzern, festivalerna i Salzburg, Edinburgh och Rheingau samt Beethoven-fest i Bonn. Denna säsong debuterar han med Münchens filharmoniker och Karina Canellakis, Chicago Symphony Orchestra och Herbert Blomstedt samt Dresdens filharmoniker och Louis Langrée. Bland andra höjdpunkter finns återkommande konserter med Detroit Symphony Orchestra, Tonhalleorkestern i Zürich och Orchestre de Paris. Tidigare har han framträtt med en lång rad etablerade orkestrar i Europa, Amerika och Asien samt samarbetat med dirigenter som Pierre Boulez, Leonard Slatkin, Sir Neville Marriner, Semyon Bychkov, Michel Plasson, Stéphane Denève, Emmanuel Krivine och Andris Nelsons. Bertrand Chamayou är också en flitig kammarmusiker som samarbetar med ledande instrumentalister och ensembler, denna säsong i Paris, London, München och andra musikmetropoler i Europa. Han har ett exklusivt kontrakt med Warner Classics och bland hans många inspelningar finns ett album med musik av César Franck som vunnit ett flertal internationella priser, inklusive Gramophone Editor's Choice. Den kompletta solomusiken för piano av Ravel erhöll Echo Klassik-priset 2016 och Saint-Saëns pianokonserter nr 2 & 5 med Orchestre National de France och Emmanuel Krivine har hyllats enhälligt av publik och kritiker.


2019-11-23 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ARAM CHATJATURJAN (1903-1978) MASKERAD, SVIT UR MUSIKEN TILL LERMONTOVS DRAMA Vals Nocturne Mazurka Romans Galopp Aram Chatjaturjans föräldrar var armenier, men när han föddes bodde de några mil in i Georgien, och han kom till världen i Tbilisi. Men liksom pappa bokbindaren kände han sig som en äkta armenier. Han hade redan hunnit bli 19 år när han lämnade hemmet för att till fots ta sig till Moskva, där hans bror redan fanns, för att studera biologi. Som ung hade han spelat lite amatörkårer och musiken lockade honom så mycket att han trots nästan obefintliga insikter i ämnet kom in i Gnessins välrenommerade musikskola där man bestämde att cello skulle bli hans instrument. Sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren - han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1936 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen, en världssuccé. 1940, ett år efter violinkonserten komponerade Chatjaturjan scenmusik till Maskerad, en pjäs som skrivits 1835 av en 21-årig Mikhail Lermontov, men som genast förbjöds av censuren. Den sattes först upp 1917 i en omtumlande föreställning med 200 skådespelare och statister, precis när revolutionen bröt ut. Pjäsen handlar om den uttråkade Evgenij Arbenin som framlever sina dagar bland spelbord och baler, hårt bunden av de lagar som styr St Petersburgs societet. Han längtar efter frihet, men är förblindad av den svartsjuka som tvingar honom att förgifta sin helt oskyldiga fru Nina. Ämnet passade revolutionärerna som hand i handske. Ur skådespelsmusiken sammanställde Chatjaturjan ett par år senare en svit på fem korta satser, glad, nästan sprallig musik, som i den tidens uppsättning (man kan jämföra med Sjostakovitjs glada musik till Hamlet från 1932) passade perfekt in i sammanhanget. I synnerhet har den inledande valsen blivit ett mycket populärt och ofta spelat nummer. STIG JACOBSSON


ARAM CHATJATURJAN VIOLINKONSERT D-MOLL Allegro con fermezza Andante sostenuto Allegro vivace Efter framgångarna med pianokonserten och baletten Gayane red Chatjaturjan på en konstnärlig våg när han 1940 skrev sin violinkonsert, så typisk för sin upphovsman med sina vackra melodier, sin färggranna orkestersats och vitala rytmik. Här finns drag av armenisk folkmusik, virtuosa figurer och romantiskt välljud med en doft av orientalisk mystik. Konserten hade kommit till i nära samarbete med den främste av alla sovjetiska violinister, David Ojstrach, och det mesta skrevs på hans datja nordost om Moskva. "Jag arbetade utan ansträngning. I bland tävlade mina tankar och fantasi med handen som fick det svårt att få ihop allt i någon ordning. När jag skrev konserten hade jag mästerverk som konserter av Mendelssohn, Brahms, Tjajkovskij och Glazunov som modell. Jag ville skapa ett virtuost stycke och använda de symfoniska principerna om utveckling, men som ändå skulle förstås av åhörarna". Han lyckades till fullo! De synkoperade rytmerna i armenisk folkmusik sätter in redan från början och skiljer sig markant från den musik solisten gör entré med. Här finns emellertid inga autentiska folkmelodier och trots alla härliga kontraster känns konserten sällsynt enhetlig - den lär ha komponerats i ett enda inspirerat skaparrus. Trots att han noga följer ett strängt klassiskt mönster är musiken full av värme och generositet. Uruppförandet ägde rum den 16 november 1940, naturligtvis med Ojstrach som solist. Mottagandet var succéartat och konserten tilldelades Stalinpriset 1941. STIG JACOBSSON


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN


Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Fransk-serbiske violinisten Nemanja Radulovic har med sin halsbrytande virtuositet, djuplodande uttrycksfullhet och sitt äventyrliga repertoarval tagit den klassiska världen med storm, både på scen och i inspelningsstudion. Han har ett exklusivt skivkontrakt med Deutsche Grammophon och på senaste albumet Baïka finns hans stämningsmättade tolkningar av Chatjaturians violinkonsert och Rimskij-Korsakovs Scheherazade. Nemanja Radulovic gjorde nyligen ett bejublat framträdande på BBC Proms och säsongen 2019-2020 innefattar en Europa-turné med Ryska statliga akademins symfoniorkester samt framträdanden med Sydney Symphony, Philharmonia Orchestra, MDR-orkestern i Leipzig och Düsseldorfs symfoniorkester. I Wiens konserthus leder han Münchens kammarorkester i Beethovens violinkonsert och tillsammans med klarinettisten Andreas Ottensamer, acckordeonisten Ksenija Siderova och pianisten Laure Favre-Kahn ses han på festivalframträdanden i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Med sin energi och öppenhet är hans mål att utvidga ramarna för den klassiska musiken och att låta dess kraft förena människor. Han har samlat en stor grupp lojala anhängare som följer hans framträdanden med ledande orkestrar som Münchens filharmoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Staatskapelle Dresden, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Tokyos symfoniorkester, Montreals symfoniorkester, Spaniens Nationalorkester, WDR-orkestern i Köln, Franska Radions filharmoniker och Royal Philharmonic Orchestra. Som kammarmusiker har han givit konserter i Carnegie Hall, Concertgebouw, Berlinfilharmonin och Salle Pleyel. Nemanja Radulovic leder regelbundet sin egen ensemble The Devil's Trills från violinen vilket "fått publiken att fullständigt häpna" (Augsburger Allgemeine). Tillsammans med sin kammarorkester Double Sens har han givit ut kritikerrosade album som The Five Seasons (2011) Paganini Fantasy (2013) Journey East (2014), Bach (2017) samt Baïka (2018).


2019-11-22 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ARAM CHATJATURJAN (1903-1978) MASKERAD, SVIT UR MUSIKEN TILL LERMONTOVS DRAMA Vals Nocturne Mazurka Romans Galopp Aram Chatjaturjans föräldrar var armenier, men när han föddes bodde de några mil in i Georgien, och han kom till världen i Tbilisi. Men liksom pappa bokbindaren kände han sig som en äkta armenier. Han hade redan hunnit bli 19 år när han lämnade hemmet för att till fots ta sig till Moskva, där hans bror redan fanns, för att studera biologi. Som ung hade han spelat lite amatörkårer och musiken lockade honom så mycket att han trots nästan obefintliga insikter i ämnet kom in i Gnessins välrenommerade musikskola där man bestämde att cello skulle bli hans instrument. Sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren - han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1936 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen, en världssuccé. 1940, ett år efter violinkonserten komponerade Chatjaturjan scenmusik till Maskerad, en pjäs som skrivits 1835 av en 21-årig Mikhail Lermontov, men som genast förbjöds av censuren. Den sattes först upp 1917 i en omtumlande föreställning med 200 skådespelare och statister, precis när revolutionen bröt ut. Pjäsen handlar om den uttråkade Evgenij Arbenin som framlever sina dagar bland spelbord och baler, hårt bunden av de lagar som styr St Petersburgs societet. Han längtar efter frihet, men är förblindad av den svartsjuka som tvingar honom att förgifta sin helt oskyldiga fru Nina. Ämnet passade revolutionärerna som hand i handske. Ur skådespelsmusiken sammanställde Chatjaturjan ett par år senare en svit på fem korta satser, glad, nästan sprallig musik, som i den tidens uppsättning (man kan jämföra med Sjostakovitjs glada musik till Hamlet från 1932) passade perfekt in i sammanhanget. I synnerhet har den inledande valsen blivit ett mycket populärt och ofta spelat nummer. STIG JACOBSSON


ARAM CHATJATURJAN VIOLINKONSERT D-MOLL Allegro con fermezza Andante sostenuto Allegro vivace Efter framgångarna med pianokonserten och baletten Gayane red Chatjaturjan på en konstnärlig våg när han 1940 skrev sin violinkonsert, så typisk för sin upphovsman med sina vackra melodier, sin färggranna orkestersats och vitala rytmik. Här finns drag av armenisk folkmusik, virtuosa figurer och romantiskt välljud med en doft av orientalisk mystik. Konserten hade kommit till i nära samarbete med den främste av alla sovjetiska violinister, David Ojstrach, och det mesta skrevs på hans datja nordost om Moskva. "Jag arbetade utan ansträngning. I bland tävlade mina tankar och fantasi med handen som fick det svårt att få ihop allt i någon ordning. När jag skrev konserten hade jag mästerverk som konserter av Mendelssohn, Brahms, Tjajkovskij och Glazunov som modell. Jag ville skapa ett virtuost stycke och använda de symfoniska principerna om utveckling, men som ändå skulle förstås av åhörarna". Han lyckades till fullo! De synkoperade rytmerna i armenisk folkmusik sätter in redan från början och skiljer sig markant från den musik solisten gör entré med. Här finns emellertid inga autentiska folkmelodier och trots alla härliga kontraster känns konserten sällsynt enhetlig - den lär ha komponerats i ett enda inspirerat skaparrus. Trots att han noga följer ett strängt klassiskt mönster är musiken full av värme och generositet. Uruppförandet ägde rum den 16 november 1940, naturligtvis med Ojstrach som solist. Mottagandet var succéartat och konserten tilldelades Stalinpriset 1941. STIG JACOBSSON


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN


Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Fransk-serbiske violinisten Nemanja Radulovic har med sin halsbrytande virtuositet, djuplodande uttrycksfullhet och sitt äventyrliga repertoarval tagit den klassiska världen med storm, både på scen och i inspelningsstudion. Han har ett exklusivt skivkontrakt med Deutsche Grammophon och på senaste albumet Baïka finns hans stämningsmättade tolkningar av Chatjaturians violinkonsert och Rimskij-Korsakovs Scheherazade. Nemanja Radulovic gjorde nyligen ett bejublat framträdande på BBC Proms och säsongen 2019-2020 innefattar en Europa-turné med Ryska statliga akademins symfoniorkester samt framträdanden med Sydney Symphony, Philharmonia Orchestra, MDR-orkestern i Leipzig och Düsseldorfs symfoniorkester. I Wiens konserthus leder han Münchens kammarorkester i Beethovens violinkonsert och tillsammans med klarinettisten Andreas Ottensamer, acckordeonisten Ksenija Siderova och pianisten Laure Favre-Kahn ses han på festivalframträdanden i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Med sin energi och öppenhet är hans mål att utvidga ramarna för den klassiska musiken och att låta dess kraft förena människor. Han har samlat en stor grupp lojala anhängare som följer hans framträdanden med ledande orkestrar som Münchens filharmoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Staatskapelle Dresden, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Tokyos symfoniorkester, Montreals symfoniorkester, Spaniens Nationalorkester, WDR-orkestern i Köln, Franska Radions filharmoniker och Royal Philharmonic Orchestra. Som kammarmusiker har han givit konserter i Carnegie Hall, Concertgebouw, Berlinfilharmonin och Salle Pleyel. Nemanja Radulovic leder regelbundet sin egen ensemble The Devil's Trills från violinen vilket "fått publiken att fullständigt häpna" (Augsburger Allgemeine). Tillsammans med sin kammarorkester Double Sens har han givit ut kritikerrosade album som The Five Seasons (2011) Paganini Fantasy (2013) Journey East (2014), Bach (2017) samt Baïka (2018).


2019-11-17 18:00 Stenhammarsalen

Program


FANNY MENDELSSOHN HENSEL (1805-1847) STRÅKKVARTETT ESS-DUR Adagio ma non troppo Allegretto: Scherzo Romanze Allegro molto vivace "Bara det som är verkligt kvinnligt är en prydnad för ditt kön." Abraham Mendelssohn till dottern Fanny Fanny Mendelssohn var storasyster till Felix Mendelssohn, den framgångsrike tonsättaren och dirigenten. Mannen som återupptäckte Bach, och som till och med drottning Victoria tyckte var snygg. Var befann sig Fanny när Felix besökte kungligheter och såg sig om i världen, skrev musik inspirerad av Italien och blev sjösjuk utanför Hebriderna? Jo, hon var hemma, på sin fars befallning, som inte var ytterlig utan helt i linje med sin tid. 1800-talets kvinna skulle vara hemmets ängel, inte ha egna önskningar, inte ens inom hemmets väggar; "De flesta kvinnor, som tur är för dem, besväras inte av några som helst sexuella känslor." (Dr William Acton, 1813-1875) Skammen att få dottern/systerns femininitet hotad eller ifrågasatt skulle undvikas till varje pris. Så det handlade alltså inte om att någon misstrodde Fanny Mendelssohns begåvning. Både pappa och bror var införstådda med hur begåvad hon var. Till en början fick syskonen samma undervisning. Deras pianolärare Carl Friedrich Zelter menade att han såg något av Bach i henne, han verkar rentav ha sett henne som den mest begåvade av syskonen. Trots att pappan och brodern avrådde henne, komponerade Fanny fler än 400 verk. De flesta fick hon inte se i tryck, utom några få som gavs ut i brodern Felix namn. Fanny Mendelssohn var en enastående pianist och framträdde ofta i familjens salong. Den borgerliga salongen var en sorts halvoffentlig scen och många kvinnliga tonsättares enda möjlighet att bli framförda och själva utöva musik under 1800-talet. Stråkkvartetten i ess-dur är en romantisk pärla. Ömsom halsbrytande i sina tempon, ömsom böljande med storslagen gestik som passar utmärkt även för en större orkester. Inspelningen med Malin Broman och Musica Vitae rekommenderas. KATARINA A KARLSSON


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) STRÅKKVARTETT 5 B-DUR OP 92 Allegro non troppo Andante Moderato. Allegretto Bach skrev sin 24 fugor och preludier, Das Wohltemperierte Klavier, på 1700-talet, nästan 100 år senare spelade Fanny Mendelssohn dem för sin pappa och ytterligare drygt 100 år senare skrev Sjostakovitj sin egen version. Det var strax efter det som hans femte stråkkvartett kom till. Det finns de som påstår att han hade tänkt skriva 24 såna också, men det fick stanna vid 15. Just den femte stråkkvartetten fick vänta på att uruppföras eftersom Stalin var sjuk. Detta är inte Sjostakovtjs mest spelade kvartett och det är synd för den andra satsen är smått unik. När Sjostakovitj någon gång leder in oss i en romantisk eller melodisk värld brukar han ofta kontrastera strax därefter med hårda och våldsamma klanger. Men i kvartettens andra sats avhåller han sig från detta. Vi får vistas i ett landskap i hela nio minuter som präglas av stillhet, eller en avklarnad sorg. Själva längden gör något med lyssnaren. I kvartettens första sats använder Sjostakovitj ett tema ur kollegan och före detta eleven Galina Ustvolskajas klarinett-trio tillsammans med symbolen för hans eget namn; D. SCH = tonerna D, Eb, C, H. Detta kan säga något om de känslor han hyste för henne, han friade senare. I musiken dansar de båda temana tillsammans, samtalar, kanske rentav flörtar, men i verkligheten blev Ustvolskajas svar på hans frieri nej och början på en livslång ovänskap. I tredje satsen kommer ironin tillbaka med en vals lika uppsluppen som vore den av Prokofjev, men i vanlig Sjostakovitj-stil kan oron och rastlösheten inte hållas tillbaka. Ilskan orkestreras på det sätt som bara han kan, även om än instrumenten bara är fyra stycken. Stråkarna piskar strängarna så taglet yr medan tonaliteten meandrar. I slutet kommer valsen tillbaka för ett kort besök innan den nostalgiska platsen från sats två visar sig vara själva himmelen. KATARINA A KARLSSON


25 min


ANTONIN DVORÁK (1841-1904) STRÅKKVARTETT NR 10 ESS-DUR OP 51 "DEN SLAVISKA" Allegro ma non troppo Dumka (Elegia): Andante con moto. Vivace Romanza: Andante con moto Finale: Allegro assai Emersonkvartetten har tagit tjecken Antonin Dvorák till sina hjärtan. De har gjort flera fina inspelningar. Dvorák bodde ju under en tid i deras hemstad New York. Det var visserligen bara tre år, men viktiga eftersom det var då han skrev och uruppförde sin symfoni "Från nya världen" som blev hans största succé och gav honom stor framgång. Symfonin räknas fortfarande som hans mest populära verk. Men detta visste han inget om när han skrev sin tionde kvartett 15 år tidigare. Som många tonsättare hade han en tid en olycklig förälskelse i opera. Under repetitionerna av hans första opera visade den sig vara helt omöjlig att sjunga. Detta fick Dvorák att omvärdera hela sitt konstnärskap och slänga mycket av vad han skrivit. Tidigare hade han beundrat Wagner men från och med nu kom den slaviska folkmusiken att bli hans inspiration. Vid tiden för Stråkkvartett nr 10 hade Antonin Dvorák hämtat sig från detta bakslag och hans karriär hade vänt uppåt. Han började bli mer känd utanför sitt hemland, fick fina stipendier och stöttades av Johannes Brahms. Som stråkmusiker - han spelade viola - återvände han ofta till stråkkvartetten. Stråkkvartett nr 1 är hans första officiella opus och den fjortonde och sista skrev han 1896. De slaviska influenserna visar sig i första satsen som en polka, sats två är en dumka, vars kännetecken är kontrasterna mellan melankoli och glädje, sats fyra är den snabba, slaviska dansen skocná. KATARINA A KARLSSON


Medverkande


Amerikanska Emersonkvartetten har bibehållit sin position som en av världens främsta kammarensembler i mer än fyra decennier. "Med musiker som dessa måste det finnas hopp för mänskligheten", skrev The Times, London. Kvartetten har gjort fler än 30 hyllade inspelningar vilka erhållit nio Grammy-utmärkelser (bland dem två för bästa album), tre Gramophone Awards, Avery Fisher-priset och Musical Americas utmärkelse Årets ensemble. Kvartetten samarbetar med flera av vår tids mest respekterade kompositörer samt framträder med framstående musiker som sångerskan Renée Fleming, sopranen Barbara Hannigan och pianisterna Evgeny Kissin, Emanuel Ax och Yefim Bronfman. Denna säsong turnerar Emersonkvartetten i Australien, gör ett tredagars gästspel i Lincoln Center med Bartóks samtliga stråkkvartetter samt ger en lång rad konserter i USA, Sydkorea och Europa. Kvartettens omfattande diskografi innehåller kompletta stråkkvartetter av Beethoven, Mendelssohn, Brahms, Bartók, Webern och Sjostakovitj samt de viktigaste stråkkvartetterna av Haydn, Mozart, Schubert och Dvorák. Tidigare i år gav kvartetten ut sitt första album med pianisten Evgeny Kissin, en succékonsert från Carnegie Hall (DG).


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!