Stäng
Meny

Arkiv

1272 konserter

2019-09-14 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ANTONIN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale. Allegro moderato Under 1880- och 1890-talen stod Antonin Dvorák på höjden av sin karriär. Han bodde i Prag och försörjde sin familj som tonsättare, dirigent, organist och kompositionslärare vid Pragkonservatoriet. Han älskade hemlandets folkmusik, var redan Tjeckoslovakiens store nationaltonsättare som fick sin inspiration från just "folkets röst" i flera av sina verk och han uppskattades högt även i andra länder. Detta var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M Thurber 1891 inbjöd honom att bli direktör för hennes nya National Conservatory of Music i New York (bilden). För hon hade en speciell önskan. Att Dvorák skulle hjälpa och uppmuntra skolans kompositionselever att skapa en amerikansk nationalmusik. Han var först oerhört tveksam till att lämna sitt hemland. Men den stora lönen avgjorde och familjen installerade sig i en lägenhet på Manhattan där man bodde 1892-1895. Snart förstod Dvorák vilken betydelse de amerikaska urinvånarnas och de svartas sånger kunde ha som grund för "en stor och ädel musikalisk tradition… de är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk." 1893 uruppfördes hans mest kända symfoni "Från nya världen", med inspiration från både amerikansk och tjeckisk folkmusik, i Carnegie Hall. Under många år hade Antonin Dvorák inte varit så intresserad av att komponera en hel konsert för cello och orkester. Men vid konservatoriet i New York fanns Victor Herbert som, förutom tonsättare och pedagog, var en välkänd solocellist och konsertmästare i New York Philharmonic Society. Dvorák hörde dennes egen cellokonsert i mars 1894 och insåg äntligen instrumentets många möjligheter. Under sina sista månader i Amerika skrev Dvorák sin cellokonsert som fortfarande är solocellisters och åhörares önskekonsert. Han fick hjälp av landsmannen, cellisten Hans Wihan, med instrumenttekniska detaljer, men avböjde dennes vidlyftiga förslag till solokadens, som Wihan helst själv velat spela. Men liksom Herbert ville Dvorák att solisten och orkestern skulle vara jämbördiga. Konserten börjar därför med ett långt orkesteravsnitt innan cellon kommer in. Det var mycket ovanligt! Den både högromantiska och klassiskt tresatsiga konserten uruppfördes i London i mars 1896 med Dvorák själv på dirigentpulten. Solist var den engelske cellisten Leo Stern. Därefter började dess segertåg över världen. Några hävdar att Dvoráks hemlängtan här speglas i enbart böhmiska influenser, andra hittar även amerikanska tonfall i exempelvis första satsens horntema, i andra satsens vemodiga melodi som citerar hans egen sång "Lämna mig ensam" från opus 82 och i den tredje satsens högtidliga marschinledning. Även mot slutet av finalsatsen kan man höra ett längre avsnitt av sångtemat som Dvorák lade till när han kommit tillbaka till hemlandet, en hyllning till hans just bortgångna svägerska Josefina som alltid tyckt om den sången. Hon som en gång var hans första, men obesvarade kärlek. Johannes Brahms, Dvoráks vän och mentor, lär ha yttrat när han fått se partituret: "Om jag bara hade vetat att man kunde skriva en cellokonsert på det här sättet, så skulle jag ha gjort det för längesedan!" GUNILLA PETERSÉN


25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den franska dirigenten och sångaren Nathalie Stutzmann är med sina parallella karriärer som altsolist och dirigent en musikpersonlighet utöver det vanliga. Hon är sedan 2018 chefdirigent för Kristiansands symfoniorkester i Norge och sedan 2017 förste gästdirigent för RTÉ National Symphony Orchestra i Dublin, Irland. Hon är också regelbunden gästdirigent hos symfoniorkestern i São Paulo, Brasilien. I december 2017 dirigerade hon första gången Göteborgs Symfoniker i tre uppmärksammade konserter med Händels Messias och i februari 2019 var hon dirigent för Kungliga filharmonikerna vid deras gästspel i Göteborg. Nathalie Stutzmann dirigerar orkestrar som Philadelphia Orchestra, Rotterdams filharmoniker, Royal Liverpool Philharmonic och National Symphony Orchestra i Washington där hon förra säsongen genomförde en serie med sex konserter. Denna säsong ger hon sina första konserter med London Symphony Orchestra och Los Angeles Philharmonic Orchestra. Som operadirigent har hon på senare tid lett uppmärksammade föreställningar vid Chorégies d'Orange-festivalen i Provence och på operan i Monte Carlo. Nathalie Stutzmann studerade dirigering för Jorma Panula i Helsingfors och har haft Sir Simon Rattle och Seiji Ozawa som mentorer. År 2009 grundade hon sin egen kammarorkester, Orfeo 55, som var verksam fram till 2019. Som sångerska har Nathalie Stutzmann kallats "världens bästa alt" (BR Klassik) och har hyllats för sina tolkningar av Mahler, Brahms och Schubert med världsledande orkestrar och dirigenter. Hennes nära samarbete med pianisten Inger Södergren har resulterat i fler än 300 konserter samt inspelningar av sångcykler av Schubert, Schumann, Brahms, Poulenc och Chausson.


Brasilianske cellisten Antonio Meneses studerade för Antonio Janigro i Tyskland och vann 1977 förstapris i den prestigefyllda ARD-tävlingen och 1982 förstapris och guldmedalj vid Tjajkovskijtävlingen i Moskva. Han framträder sedan dess med de stora symfoniorkestrarna i Berlin, London, Amsterdam, Wien, Paris, New York, Philadelphia, Washington och Tokyo. Bland dirigenter han samarbetat med finns Claudio Abbado, Herbert Blomstedt, Semyon Bychkov, Riccardo Chailly, Sir Andrew Davis, Charles Dutoit, Daniele Gatti, Neeme Järvi, Mariss Jansons, Riccardo Muti, André Previn, Yuri Temirkanov och Christian Thielemann. 1998-2008 var Antonio Meneses medlem i legendariska Beaux Arts Trio. Han har också samarbetat med Vermeerkvartetten och framträder regelbundet med pianisterna Menahem Pressler och Maria João Pires. Bland hans många inspelningar finns Richard Strauss Don Quijote med altviolinisten Wolfram Christ och Brahms dubbelkonsert med Anne-Sophie Mutter, båda under ledning av Herbert von Karajan (DG). Antoni Meneses har också spelat in den kompletta cellomusiken av Villa-Lobos (Naïve & BIS), David Popper och C P E Bach (Pan Records) samt J S Bachs sex cellosviter, och den kompletta musiken för cello och piano av Schubert respektive Schumann. Bland hans senare inspelningsprojekt finns verk för cello och orkester av Elgar, Gál, Schumann, Volkmann och Tjajkovskij (Avie). Antonio Meneses ger mästarklasser i Madrid, Siena och Tokyo samt vid Domaine Forget-festivalen i Kanada. Han är sedan 2008 lärare vid Berns konservatorium i Schweiz.


2019-09-11 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL OCH ISOLDES KÄRLEKSDÖD UR OPERAN TRISTAN OCH ISOLDE Richard Wagners inspiration och text till musikdramat Tristan och Isolde, som fullbordades 1859, bygger på riddarromanen med samma namn av den tyske medeltidsskalden Gottfried von Strassburg, som hämtat sina motiv från olika franska versioner med ursprung i Bretagne och keltiska sagor. I operans tre akter har Wagner använt versromanens mest centrala och dramatiska episoder: den förbjudna kärlekens uppblossande mellan Tristan och Isolde med en kärleksdryck som brandfackla. Isoldes blivande gemål kung Markes avslöjande under de båda älskandes kärleksmöte och slutligen dödsscenen, där Tristan avlider av ett svärdshugg och Isolde förenar sig med honom i döden. Wagner följde sin källa troget, men skapade ett betydligt mera komplicerat och inträngande psykologiskt drama med djupt romantisk symbolik. Hans fascination för filosofen Schopenhauer får en extra dimension i verkets tillkomst genom den starka, men hopplösa kärleken till den gifta Mathilde Wesendonck. Det var tonsättaren själv som ställde samman operans förspel med slutscenen - utan Isoldes sångstämma - till ett separat orkesterverk som framfördes vid en konsert i Wien 1863, två år före operans uruppförande i München. I förspelet finns två centrala motiv ur operan, ouppfylld längtan och extatisk kärlek. Stegringar, höjdpunkter och sensualism i en nyskapande harmonik som skulle bilda skola för många 1900-talstonsättare. Förspelet övergår direkt i slutscenens gripande kärleksdöd, som Wagner själv beskrivit: "Över Tristans lik uppnår den döende Isolde den saligaste uppfyllelse av sin glödande längtan, evig förening i omätliga rymder, utan skrankor, utan band, oupplösligt!" GUNILLA PETERSÉN




30 min








Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Katarina Karnéus Mezzosopran



Maria Möller Konferencier


Musikerna i Västra Götalands Ungdomssymfoniker behärskar konsten att spela klassiskt på ett sätt som inte lämnar någon utanför. Orkestern gjorde förra säsongen sin turné Beethoven på utflykt som också inkluderade ett gästspel i Göteborgs Konserthus. Berömda stycken eller storslagna symfonier - allt framförs med den omisskännliga lusten och energin som blivit Vägus speciella kännetecken. Orkestern förnyas ständigt, bara dirigenten Simon Phipps har varit med sedan starten 2000, med unga musiker mellan 14 och 20 år.



2019-09-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JENNIFER HIGDON (f 1962) LOCO Jennifer Higdon föddes i Brooklyn, New York, nyårsafton 1962, men växte upp i Atlanta. På egen hand lärde hon sig spela flöjt, men det var först under collegestudierna som hon började med aktiva musikstudier. Efter avlagd examen blev intresset för komposition så starkt, och framgångarna så stora, att hon under de senaste decennierna på heltid ägnat sig åt att på beställning komponera en rad lyckosamma verk. Hennes musik utmärks av en glittrande skönhet och rytmisk lekfullhet, och hon räknas till vår tids trendsättare inom den seriösa musiken. Hon tilldelades Pulitzer Prize 2010. Hennes stycke Blue Cathedral är en av Amerikas oftast spelade samtida orkesterverk med över 600 framföranden världen över sedan premiären 2000. Titeln Loco på detta verk från 2004 skulle lika gärna ha varit Locomotive - recensenten i Boston Globe hörde vid uruppförandet med Chicago Symphony Orchestra "ett snabbt tåg komma inrusande i konserthallen". Ett fanfarliknande verk som fyllde alla vinklar och vrår med rytmisk puls och klangsjok. Loco skrevs för att fira att tåget till Ravinia firade 100-årsjubileum och beställdes av Festival of Highland Park, Illinois. Men genom att ta bort delen "motive" från loket kvarstod ordet Loco - som också betyder "galen", precis som hennes tanke med musiken. STIG JACOBSSON


EDVARD GRIEG (1843-1907) PIANOKONSERT A-MOLL Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato e marcato Edvard Griegs förhållande till pianot var gott och långvarigt. Med undantag för ett förfärligt år på musikkonservatoriet i Leipzig med en tråkig pianolärare var pianot det instrument som gav honom mest idéer. Där kände han sig hemma och hans Lyriska stycken tillhör det bästa som skrivits för piano. Gudskelov lyckades Grieg byta pianolärare. Första året i Leipzig blev svårt av andra skäl också. Han var bara 15 år, hade svårt med språket och längtade hem. När han dessutom fick en form av tuberkulos som ledde till att vänster lunga kollapsade fick han åka hem, men återvände fyra år senare för att studera färdigt. Alla biografier och vittnesmål är överens om att Griegs begåvning slog ut i blom först när han på allvar tog in den norska folkmusiken. Norsk musik fann han, konstigt nog, i Danmark. Under sin uppväxt i Bergen hade han inte hört någon folkmusik som intresserade honom, men i Köpenhamn träffade han Rikard Nordraak som redan skrev folkmusikinspirerad konstmusik. Pianokonserten är skriven i sann romantisk stil, rentav storvulen ibland. Men man kan ändå säga att den är uppbyggd av små delar, första satsen innehåller inte mindre än sju tematiska idéer. Och det är nog detta som har gjort den så populär. När det glimtar till av någon drill som låter folkmusikalisk är det som att en fjällbäck glimmar till bakom trädstammarna, och så är det kanske också. Fjäll, dal, fjord och bäck måste Grieg ha runt sig för att kunna komponera. Han lät bygga en hytta med plats för stol, piano, bord och en liten ugn som hissades upp på ett berg i Hardanger. Hur det såg ut där kan man se i en film på YouTube. Och där fick jag äntligen veta hur lång Grieg var, något jag funderat på sedan jag läst att Grieg och hans hustru såg ut som porslinsstatyetter. Grieg var 154 cm, precis som Schubert. Men vid tiden för pianokonsertens födelse var ett eget hem inte på tal än. Grieg var bara 24 år och konserten blev hans definitiva genombrott som tonsättare. Han framförde den själv många gånger, både som dirigent och pianist. Därmed hittade han också förbättringar och reviderade konserten flera gånger. Den västerländska konstmusiken hade inte varit densamma utan Grieg. Den engelske tonsättaren Frederick Delius menade i början av förra århundradet att fransk musik, det är vad man får om man blandar Grieg och Wagner. KATARINA A KARLSSON


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo Den 28 januari 1936 var Dmitrij Sjostakovitj i Arkangelsk för att spela sin cellosonat tillsammans med cellisten Viktor Kubatskij. Strax före konserten fick han se dagens Pravda och en artikel, rubricerad "Kaos istället för musik", som handlade om hans opera Lady Macbeth från Mtsensk. Verket kritiserades för disharmoni, ett kaotiskt sammelsurium av melodiska brottstycken och fraser utan sammanhang, för skrik i stället för sång och för vanvettiga rytmer istället för uttryckskraft. Nio dagar senare kom Pravda med ännu ett angrepp, denna gång mot baletten Den klara bäcken, och snart haglade attackerna för formalism även över verk som hans pianokonsert och pianopreludier. Under loppet av 1936 skrev Sjostakovitj sin fjärde symfoni, men dirigenten Fritz Stiedry - som några år tidigare uruppfört pianokonserten - ställde sig under repetitionerna ytterst tveksam. Sjostakovitj drog tillbaka symfonin som inte uruppfördes förrän 1961. Under sommarmånaderna 1937 tog han istället itu med sin femte symfoni. Arbetet gick fort - symfonin var klar redan efter tre månader. Många teman kom till honom i sömnen. Uruppförandet ägde rum i Leningrad den 21 november 1937, detta Moskvaprocessernas år, och till 20-årsminnet av ryska revolutionen. Leningrad-filharmonikernas framförande under Jevgenij Mravinskij blev en enastående framgång: "Människor som i sitt allra bästa humör kom till konserten för att lyssna på femman grät… Nu säger alla: "Vi visste inte, vi förstod inte, vi trodde på Stalin, vi blev lurade." Jag känner vrede mot sådana människor. Vem förstod inte, vem blev lurad? Det var fråga om bildade människor - författare, tonsättare, skådespelare. Folk som applåderade min femte symfoni. Naturligtvis hade de förstått. De förstod väl vad som hände omkring dem och de förstod vad den femte rörde sig om." Men hur var det då med den artikel i Sjostakovitjs namn som publicerades den 25 januari 1938 och där han kallade femte symfonin "En sovjetkonstnärs praktiska svar på berättigad kritik" och där han sade sig i finalen ha strävat efter att "lösa upp första satsens tragiska motiv i livsbejakande optimism"? Idag vet vi att Sjostakovitj ofta inte ens själv fick läsa dessa artiklar som publicerades i hans namn. I självbiografin säger han på tal om den så kallade jubelfinalen: "Glädjen är påtvingad, skapad under hot, precis som i Boris Godunov. Det är som om någon slår dig med en käpp samtidigt som han säger: du ska vara glad, du ska vara glad; du reser dig och går darrande din väg muttrande "vi ska vara glada, vi ska vara glada". Vad är det för en apoteos? Man skall vara en fullkomlig idiot för att inte höra det." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av hans aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival, delade under nära två decennier det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2019-09-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JENNIFER HIGDON (f 1962) LOCO Jennifer Higdon föddes i Brooklyn, New York, nyårsafton 1962, men växte upp i Atlanta. På egen hand lärde hon sig spela flöjt, men det var först under collegestudierna som hon började med aktiva musikstudier. Efter avlagd examen blev intresset för komposition så starkt, och framgångarna så stora, att hon under de senaste decennierna på heltid ägnat sig åt att på beställning komponera en rad lyckosamma verk. Hennes musik utmärks av en glittrande skönhet och rytmisk lekfullhet, och hon räknas till vår tids trendsättare inom den seriösa musiken. Hon tilldelades Pulitzer Prize 2010. Hennes stycke Blue Cathedral är en av Amerikas oftast spelade samtida orkesterverk med över 600 framföranden världen över sedan premiären 2000. Titeln Loco på detta verk från 2004 skulle lika gärna ha varit Locomotive - recensenten i Boston Globe hörde vid uruppförandet med Chicago Symphony Orchestra "ett snabbt tåg komma inrusande i konserthallen". Ett fanfarliknande verk som fyllde alla vinklar och vrår med rytmisk puls och klangsjok. Loco skrevs för att fira att tåget till Ravinia firade 100-årsjubileum och beställdes av Festival of Highland Park, Illinois. Men genom att ta bort delen "motive" från loket kvarstod ordet Loco - som också betyder "galen", precis som hennes tanke med musiken. STIG JACOBSSON


EDVARD GRIEG (1843-1907) PIANOKONSERT A-MOLL Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato e marcato Edvard Griegs förhållande till pianot var gott och långvarigt. Med undantag för ett förfärligt år på musikkonservatoriet i Leipzig med en tråkig pianolärare var pianot det instrument som gav honom mest idéer. Där kände han sig hemma och hans Lyriska stycken tillhör det bästa som skrivits för piano. Gudskelov lyckades Grieg byta pianolärare. Första året i Leipzig blev svårt av andra skäl också. Han var bara 15 år, hade svårt med språket och längtade hem. När han dessutom fick en form av tuberkulos som ledde till att vänster lunga kollapsade fick han åka hem, men återvände fyra år senare för att studera färdigt. Alla biografier och vittnesmål är överens om att Griegs begåvning slog ut i blom först när han på allvar tog in den norska folkmusiken. Norsk musik fann han, konstigt nog, i Danmark. Under sin uppväxt i Bergen hade han inte hört någon folkmusik som intresserade honom, men i Köpenhamn träffade han Rikard Nordraak som redan skrev folkmusikinspirerad konstmusik. Pianokonserten är skriven i sann romantisk stil, rentav storvulen ibland. Men man kan ändå säga att den är uppbyggd av små delar, första satsen innehåller inte mindre än sju tematiska idéer. Och det är nog detta som har gjort den så populär. När det glimtar till av någon drill som låter folkmusikalisk är det som att en fjällbäck glimmar till bakom trädstammarna, och så är det kanske också. Fjäll, dal, fjord och bäck måste Grieg ha runt sig för att kunna komponera. Han lät bygga en hytta med plats för stol, piano, bord och en liten ugn som hissades upp på ett berg i Hardanger. Hur det såg ut där kan man se i en film på YouTube. Och där fick jag äntligen veta hur lång Grieg var, något jag funderat på sedan jag läst att Grieg och hans hustru såg ut som porslinsstatyetter. Grieg var 154 cm, precis som Schubert. Men vid tiden för pianokonsertens födelse var ett eget hem inte på tal än. Grieg var bara 24 år och konserten blev hans definitiva genombrott som tonsättare. Han framförde den själv många gånger, både som dirigent och pianist. Därmed hittade han också förbättringar och reviderade konserten flera gånger. Den västerländska konstmusiken hade inte varit densamma utan Grieg. Den engelske tonsättaren Frederick Delius menade i början av förra århundradet att fransk musik, det är vad man får om man blandar Grieg och Wagner. KATARINA A KARLSSON


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo Den 28 januari 1936 var Dmitrij Sjostakovitj i Arkangelsk för att spela sin cellosonat tillsammans med cellisten Viktor Kubatskij. Strax före konserten fick han se dagens Pravda och en artikel, rubricerad "Kaos istället för musik", som handlade om hans opera Lady Macbeth från Mtsensk. Verket kritiserades för disharmoni, ett kaotiskt sammelsurium av melodiska brottstycken och fraser utan sammanhang, för skrik i stället för sång och för vanvettiga rytmer istället för uttryckskraft. Nio dagar senare kom Pravda med ännu ett angrepp, denna gång mot baletten Den klara bäcken, och snart haglade attackerna för formalism även över verk som hans pianokonsert och pianopreludier. Under loppet av 1936 skrev Sjostakovitj sin fjärde symfoni, men dirigenten Fritz Stiedry - som några år tidigare uruppfört pianokonserten - ställde sig under repetitionerna ytterst tveksam. Sjostakovitj drog tillbaka symfonin som inte uruppfördes förrän 1961. Under sommarmånaderna 1937 tog han istället itu med sin femte symfoni. Arbetet gick fort - symfonin var klar redan efter tre månader. Många teman kom till honom i sömnen. Uruppförandet ägde rum i Leningrad den 21 november 1937, detta Moskvaprocessernas år, och till 20-årsminnet av ryska revolutionen. Leningrad-filharmonikernas framförande under Jevgenij Mravinskij blev en enastående framgång: "Människor som i sitt allra bästa humör kom till konserten för att lyssna på femman grät… Nu säger alla: "Vi visste inte, vi förstod inte, vi trodde på Stalin, vi blev lurade." Jag känner vrede mot sådana människor. Vem förstod inte, vem blev lurad? Det var fråga om bildade människor - författare, tonsättare, skådespelare. Folk som applåderade min femte symfoni. Naturligtvis hade de förstått. De förstod väl vad som hände omkring dem och de förstod vad den femte rörde sig om." Men hur var det då med den artikel i Sjostakovitjs namn som publicerades den 25 januari 1938 och där han kallade femte symfonin "En sovjetkonstnärs praktiska svar på berättigad kritik" och där han sade sig i finalen ha strävat efter att "lösa upp första satsens tragiska motiv i livsbejakande optimism"? Idag vet vi att Sjostakovitj ofta inte ens själv fick läsa dessa artiklar som publicerades i hans namn. I självbiografin säger han på tal om den så kallade jubelfinalen: "Glädjen är påtvingad, skapad under hot, precis som i Boris Godunov. Det är som om någon slår dig med en käpp samtidigt som han säger: du ska vara glad, du ska vara glad; du reser dig och går darrande din väg muttrande "vi ska vara glada, vi ska vara glada". Vad är det för en apoteos? Man skall vara en fullkomlig idiot för att inte höra det." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av hans aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival, delade under nära två decennier det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2019-09-04 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JENNIFER HIGDON (f 1962) LOCO Jennifer Higdon föddes i Brooklyn, New York, nyårsafton 1962, men växte upp i Atlanta. På egen hand lärde hon sig spela flöjt, men det var först under collegestudierna som hon började med aktiva musikstudier. Efter avlagd examen blev intresset för komposition så starkt, och framgångarna så stora, att hon under de senaste decennierna på heltid ägnat sig åt att på beställning komponera en rad lyckosamma verk. Hennes musik utmärks av en glittrande skönhet och rytmisk lekfullhet, och hon räknas till vår tids trendsättare inom den seriösa musiken. Hon tilldelades Pulitzer Prize 2010. Hennes stycke Blue Cathedral är en av Amerikas oftast spelade samtida orkesterverk med över 600 framföranden världen över sedan premiären 2000. Titeln Loco på detta verk från 2004 skulle lika gärna ha varit Locomotive - recensenten i Boston Globe hörde vid uruppförandet med Chicago Symphony Orchestra "ett snabbt tåg komma inrusande i konserthallen". Ett fanfarliknande verk som fyllde alla vinklar och vrår med rytmisk puls och klangsjok. Loco skrevs för att fira att tåget till Ravinia firade 100-årsjubileum och beställdes av Festival of Highland Park, Illinois. Men genom att ta bort delen "motive" från loket kvarstod ordet Loco - som också betyder "galen", precis som hennes tanke med musiken. STIG JACOBSSON


EDVARD GRIEG (1843-1907) PIANOKONSERT A-MOLL Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato e marcato Edvard Griegs förhållande till pianot var gott och långvarigt. Med undantag för ett förfärligt år på musikkonservatoriet i Leipzig med en tråkig pianolärare var pianot det instrument som gav honom mest idéer. Där kände han sig hemma och hans Lyriska stycken tillhör det bästa som skrivits för piano. Gudskelov lyckades Grieg byta pianolärare. Första året i Leipzig blev svårt av andra skäl också. Han var bara 15 år, hade svårt med språket och längtade hem. När han dessutom fick en form av tuberkulos som ledde till att vänster lunga kollapsade fick han åka hem, men återvände fyra år senare för att studera färdigt. Alla biografier och vittnesmål är överens om att Griegs begåvning slog ut i blom först när han på allvar tog in den norska folkmusiken. Norsk musik fann han, konstigt nog, i Danmark. Under sin uppväxt i Bergen hade han inte hört någon folkmusik som intresserade honom, men i Köpenhamn träffade han Rikard Nordraak som redan skrev folkmusikinspirerad konstmusik. Pianokonserten är skriven i sann romantisk stil, rentav storvulen ibland. Men man kan ändå säga att den är uppbyggd av små delar, första satsen innehåller inte mindre än sju tematiska idéer. Och det är nog detta som har gjort den så populär. När det glimtar till av någon drill som låter folkmusikalisk är det som att en fjällbäck glimmar till bakom trädstammarna, och så är det kanske också. Fjäll, dal, fjord och bäck måste Grieg ha runt sig för att kunna komponera. Han lät bygga en hytta med plats för stol, piano, bord och en liten ugn som hissades upp på ett berg i Hardanger. Hur det såg ut där kan man se i en film på YouTube. Och där fick jag äntligen veta hur lång Grieg var, något jag funderat på sedan jag läst att Grieg och hans hustru såg ut som porslinsstatyetter. Grieg var 154 cm, precis som Schubert. Men vid tiden för pianokonsertens födelse var ett eget hem inte på tal än. Grieg var bara 24 år och konserten blev hans definitiva genombrott som tonsättare. Han framförde den själv många gånger, både som dirigent och pianist. Därmed hittade han också förbättringar och reviderade konserten flera gånger. Den västerländska konstmusiken hade inte varit densamma utan Grieg. Den engelske tonsättaren Frederick Delius menade i början av förra århundradet att fransk musik, det är vad man får om man blandar Grieg och Wagner. KATARINA A KARLSSON


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo Den 28 januari 1936 var Dmitrij Sjostakovitj i Arkangelsk för att spela sin cellosonat tillsammans med cellisten Viktor Kubatskij. Strax före konserten fick han se dagens Pravda och en artikel, rubricerad "Kaos istället för musik", som handlade om hans opera Lady Macbeth från Mtsensk. Verket kritiserades för disharmoni, ett kaotiskt sammelsurium av melodiska brottstycken och fraser utan sammanhang, för skrik i stället för sång och för vanvettiga rytmer istället för uttryckskraft. Nio dagar senare kom Pravda med ännu ett angrepp, denna gång mot baletten Den klara bäcken, och snart haglade attackerna för formalism även över verk som hans pianokonsert och pianopreludier. Under loppet av 1936 skrev Sjostakovitj sin fjärde symfoni, men dirigenten Fritz Stiedry - som några år tidigare uruppfört pianokonserten - ställde sig under repetitionerna ytterst tveksam. Sjostakovitj drog tillbaka symfonin som inte uruppfördes förrän 1961. Under sommarmånaderna 1937 tog han istället itu med sin femte symfoni. Arbetet gick fort - symfonin var klar redan efter tre månader. Många teman kom till honom i sömnen. Uruppförandet ägde rum i Leningrad den 21 november 1937, detta Moskvaprocessernas år, och till 20-årsminnet av ryska revolutionen. Leningrad-filharmonikernas framförande under Jevgenij Mravinskij blev en enastående framgång: "Människor som i sitt allra bästa humör kom till konserten för att lyssna på femman grät… Nu säger alla: "Vi visste inte, vi förstod inte, vi trodde på Stalin, vi blev lurade." Jag känner vrede mot sådana människor. Vem förstod inte, vem blev lurad? Det var fråga om bildade människor - författare, tonsättare, skådespelare. Folk som applåderade min femte symfoni. Naturligtvis hade de förstått. De förstod väl vad som hände omkring dem och de förstod vad den femte rörde sig om." Men hur var det då med den artikel i Sjostakovitjs namn som publicerades den 25 januari 1938 och där han kallade femte symfonin "En sovjetkonstnärs praktiska svar på berättigad kritik" och där han sade sig i finalen ha strävat efter att "lösa upp första satsens tragiska motiv i livsbejakande optimism"? Idag vet vi att Sjostakovitj ofta inte ens själv fick läsa dessa artiklar som publicerades i hans namn. I självbiografin säger han på tal om den så kallade jubelfinalen: "Glädjen är påtvingad, skapad under hot, precis som i Boris Godunov. Det är som om någon slår dig med en käpp samtidigt som han säger: du ska vara glad, du ska vara glad; du reser dig och går darrande din väg muttrande "vi ska vara glada, vi ska vara glada". Vad är det för en apoteos? Man skall vara en fullkomlig idiot för att inte höra det." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av hans aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival, delade under nära två decennier det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2019-09-01 18:00 Stenhammarsalen

Program


MATTHEW LOCKE (1621-1677) THE CONSORT OF FOWER PARTS, SVIT NR 1 D-MOLL Fantasie Courante Ayre Sarabande Matthew Locke är bara en av det engelska 1600-talets många geniala tonsättare och musiker. Han var körsångare vid katedralen i Exeter (och karvade in sitt namn inne i orgeln som 17-åring!) men ägnade några ungdomsår i Nederländerna med att kopiera motetter av italienska mästare, något som gav hans musik en ovanlig kontinental kryddning. Han var en synnerligen skicklig yrkesman och erhöll därför åtskilliga beställningsverk, inte minst från kung Charles II, som utsåg honom till "Composer in ordinary". Han var även organist i Westminster Abbey, en tjänst som hans elev Henry Purcell övertog efter hans död. Utan Lockes inflytande hade inte Purcell blivit den storhet han blev. The Consort of Fower Parts består i sin helhet av sex sviter där de flesta har samma följd av satser: Fantasie, Courante, Ayre och Sarabande. Huvudtiteln ska helt enkel utläsas som Sviter i fyra stämmor, och i dem har det mesta av Lockes instrumentalmusik samlats. Samlingen måste räknas till de främsta av tidens arbeten för gambaensemble. De komponerades troligen på 1650-talet och betraktades då som moderna, fulla av oväntade harmonier och snabba förvandlingar - trots att gamban redan var på väg ut till förmån för violinen. STIG JACOBSSON


MATTHEW LOCKE (1621-1677) THE CONSORT OF FOWER PARTS, SVIT NR 2 D-MOLL Fantasie Courante Ayre Sarabande Matthew Locke är bara en av det engelska 1600-talets många geniala tonsättare och musiker. Han var körsångare vid katedralen i Exeter (och karvade in sitt namn inne i orgeln som 17-åring!) men ägnade några ungdomsår i Nederländerna med att kopiera motetter av italienska mästare, något som gav hans musik en ovanlig kontinental kryddning. Han var en synnerligen skicklig yrkesman och erhöll därför åtskilliga beställningsverk, inte minst från kung Charles II, som utsåg honom till "Composer in ordinary". Han var även organist i Westminster Abbey, en tjänst som hans elev Henry Purcell övertog efter hans död. Utan Lockes inflytande hade inte Purcell blivit den storhet han blev. The Consort of Fower Parts består i sin helhet av sex sviter där de flesta har samma följd av satser: Fantasie, Courante, Ayre och Sarabande. Huvudtiteln ska helt enkel utläsas som Sviter i fyra stämmor, och i dem har det mesta av Lockes instrumentalmusik samlats. Samlingen måste räknas till de främsta av tidens arbeten för gambaensemble. De komponerades troligen på 1650-talet och betraktades då som moderna, fulla av oväntade harmonier och snabba förvandlingar - trots att gamban redan var på väg ut till förmån för violinen. STIG JACOBSSON


LEONORA DUARTE (1610-1678) SINFONIA NR 5 Leonora Duarte bodde och arbetade i Antwerpen och är känd för att vara den enda kvinnan som veterligt komponerade för viola da gamba under 1600-talet. Mot slutet av sitt liv publicerade hon sju sinfonior för gamba-consort. Hon hörde till en välbärgad familj av handelsmän och konstsamlare, vänner till Vermeer och Rubens. Hon fick en grundläggande musikalisk utbildning och spelade själv såväl gamba som cembalo och luta. Musikaftnarna i hemmet tillsammans med syskonen blev snabbt populära och lockade diplomater och musikälskare att infinna sig. Men eftersom hon var såväl kvinna som judinna (som konverterat och döpt sig, men lär ha hållit judiska gudstjänster i hemlighet) fick hon aldrig några beställningar från hoven eller kyrkorna, men dessa sinfonior avslöjar en lyrisk begåvning av stora mått, även om hon omtalats som amatör. STIG JACOBSSON


LEONORA DUARTE (1610-1678) SINFONIA NR 6 Leonora Duarte bodde och arbetade i Antwerpen och är känd för att vara den enda kvinnan som veterligt komponerade för viola da gamba under 1600-talet. Mot slutet av sitt liv publicerade hon sju sinfonior för gamba-consort. Hon hörde till en välbärgad familj av handelsmän och konstsamlare, vänner till Vermeer och Rubens. Hon fick en grundläggande musikalisk utbildning och spelade själv såväl gamba som cembalo och luta. Musikaftnarna i hemmet tillsammans med syskonen blev snabbt populära och lockade diplomater och musikälskare att infinna sig. Men eftersom hon var såväl kvinna som judinna (som konverterat och döpt sig, men lär ha hållit judiska gudstjänster i hemlighet) fick hon aldrig några beställningar från hoven eller kyrkorna, men dessa sinfonior avslöjar en lyrisk begåvning av stora mått, även om hon omtalats som amatör. STIG JACOBSSON


SAINTE-COLOMBE (1660-1720) KONSERT NR 36 "L'ATTENTIF" Ouverture Gavote Monsieur de Sainte-Colombe är en gåtfull gestalt om vilken man inte vet så mycket. Han var son till en tonsättare med samma namn, möjligen med förnamnet Jean, varför sonen fick tillnamnet "le fils". Kanske var detta bara en pseudonym, och att hans riktiga namn var Augustin Dautrecourt - men mycket forskning återstår. Han kan ha tagit sitt artistnamn från sin hembygd: Sainte-Colombe-lès-Vienne eller Sainte-Colombe-en-Beaujolais - man vet inte. Han tycks, liksom Vivaldi, ha varit lärare vid en flickskola, i gambaspel, men 1659 dyker han upp i Paris. En anekdot berättar att han blev mycket tillbakadragen och att han tillbringade somrarna i en liten träkoja byggd på grenarna i ett mullbärsträd där han satt "och spelade gamba med största förtjusning i lugn och ro". Han komponerade i alla fall ett stort antal små konserter för gambor. STEFAN NÄVERMYR


SAINTE-COLOMBE (1660-1720) KONSERT NR 44 "TOMBEAU LES REGRETS" Tombeau Quarilon Apel de Charon Les Pleurs Joye des Elizées Monsieur de Sainte-Colombe är en gåtfull gestalt om vilken man inte vet så mycket. Han var son till en tonsättare med samma namn, möjligen med förnamnet Jean, varför sonen fick tillnamnet "le fils". Kanske var detta bara en pseudonym, och att hans riktiga namn var Augustin Dautrecourt - men mycket forskning återstår. Han kan ha tagit sitt artistnamn från sin hembygd: Sainte-Colombe-lès-Vienne eller Sainte-Colombe-en-Beaujolais - man vet inte. Han tycks, liksom Vivaldi, ha varit lärare vid en flickskola, i gambaspel, men 1659 dyker han upp i Paris. En anekdot berättar att han blev mycket tillbakadragen och att han tillbringade somrarna i en liten träkoja byggd på grenarna i ett mullbärsträd där han satt "och spelade gamba med största förtjusning i lugn och ro". Han komponerade i alla fall ett stort antal små konserter för gambor. STEFAN NÄVERMYR


25 min


JOHN DOWLAND (1563-1625) LACHRIMAE "SEVEN TEARS" I. Lachrimae antiquae XI. Sir John Souch His Galiard II. Lachrimae Antiquae Novae XIX. The Earle of Essex Galiard III. Lachrimae Gementes XVIII. Captaine Digorie Piper His Galiard IV. Lachrimae Tristes XIII. M. George Whitehead His Almand VII. Lachrimae Verae England upplevde en musikalisk guldålder under årtiondena kring sekelskiftet 1500-1600 - det vill säga under den tid då Elizabeth I regerade och då William Shakespeare förgyllde teatervärlden. En av de mest lysande tonsättarna var John Dowland vilken i såväl sånger som lutstycken tolkat sorg och smärta hellre än glädje och yra. Han lär själv ha varit mycket melankoliskt lagd så det är kanske inte så märkligt att han komponerade ett stort antal lachrimae - klagosånger. Egentligen betyder ordet "tårar". Som katolik fick han ibland utstå motstånd från olika håll och han valde att under många år verka utomlands, bland annat vid det danska hovet. Dowland var en utpräglad melodiker och hans klagosånger har påverkat åtskilliga senare engelska renässanstonsättare. 1604 publicerades i London en skrift med den långa titeln "Lachrimæ or seaven teares in seaven passionate pavans, with divers other pavans, galliards and allemands, set forth for lute, viols, or violons, in five parts" och försedd med en förklaring att det finns olika sorters tårar. "De tårar som musiken gråter kan vara trevliga, inte heller är tårar alltid fällda av sorg utan ibland av glädje och lycka". Här får vi höra de fem av de sju tårarna: Lachrimæ antiquae (gamla tårar), Lachrimæ antiquae novæ (förnyade gamla tårar). Lachrimæ gementes (suckande tårar), Lachrimæ tristes (ledsna tårar) och Lachrimæ veræ (sanna tårar). STIG JACOBSSON


INNOCENTIO ALBERTI (1535-1615) PAVANE & GAILLARD Den italienska renässansen kan visa upp en lång rad skickliga och inspirerade musiker. Vid den här tiden var de musikaliska rollerna inte lika uppdelade som i dag. Innocentio Alberti var som de flesta andra både utövande musiker, lärare och tonsättare. Eftersom han ibland gick under namnet Innocentio del Cornetto har man tagit för givet att han spelade kornett, och sådana behövdes bara vid hovet, nämligen hos ätten Este i Ferrara. Som de flesta andra under den här epoken tillhörde han också en mycket musikalisk släkt, där lärdomen gick i arv. Innocentio var ingen stor och betydande tonsättare, men det hindrade inte att han komponerade femstämmiga madrigaler, utgivna i tre samlingar, och dessutom några instrumentala småstycken som visar att han hade en god insikt i sitt arbete. STIG JACOBSSON


Medverkande



Mime Brinkmann Viola da gamba


Adam Grauman Viola da gamba


Rebecca Lefèvre Viola da gamba


Hanna Thiel Viola da gamba


Samuel Runsteen Viola da gamba




2019-06-19 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






25 min



JENNIFER HIGDON (f 1962) LOCO Jennifer Higdon föddes i Brooklyn, New York, nyårsafton 1962, men växte upp i Atlanta. På egen hand lärde hon sig spela flöjt, men det var först under collegestudierna som hon började med aktiva musikstudier. Efter avlagd examen blev intresset för komposition så starkt, och framgångarna så stora, att hon under de senaste decennierna på heltid ägnat sig åt att på beställning komponera en rad lyckosamma verk. Hennes musik utmärks av en glittrande skönhet och rytmisk lekfullhet, och hon räknas till vår tids trendsättare inom den seriösa musiken. Hon tilldelades Pulitzer Prize 2010. Hennes stycke Blue Cathedral är en av Amerikas oftast spelade samtida orkesterverk med över 600 framföranden världen över sedan premiären 2000. Titeln Loco på detta verk från 2004 skulle lika gärna ha varit Locomotive - recensenten i Boston Globe hörde vid uruppförandet med Chicago Symphony Orchestra "ett snabbt tåg komma inrusande i konserthallen". Ett fanfarliknande verk som fyllde alla vinklar och vrår med rytmisk puls och klangsjok. Loco skrevs för att fira att tåget till Ravinia firade 100-årsjubileum och beställdes av Festival of Highland Park, Illinois. Men genom att ta bort delen "motive" från loket kvarstod ordet Loco - som också betyder "galen", precis som hennes tanke med musiken. STIG JACOBSSON



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) SYMPHONIE FANTASTIQUE Drömmar, passioner: Largo. Allegro agitato e appassionato assai En bal: Allegro non troppo Scen på landet: Adagio Marsch till avrättningsplatsen: Allegro non troppo Dröm om en nattlig häxsabbat: Larghetto. Allegro Berlioz skrev sin "overkliga symfoni" 1829-1830. Den uruppfördes den 5 december 1830 i Paris och togs emot med samma bestörtning som Beethovens symfonier. Wagner talade om "djävulskt förvirrat musikspråk". 1827 hade Berlioz hört François-Antoine Habenecks första banbrytande tolkningar av Beethovens symfonier i Paris. I självbiografin berättar Berlioz hur han efteråt mötte tonsättaren Leseur som störtade ut för att få luft och flämtade: "När jag tog på mig hatten kunde jag inte hitta huvudet." Utan denna Beethoven vore också Berlioz verk nästan otänkbart. Den är i stor utsträckning självbiografisk och berättar om en ung man som just mött sin idealkvinna. I hans eget fall var det den irländska Shakespeare-aktrisen Harriet Smithson som befann sig på turné Europa runt som Ofelia och Julia. Men Berlioz eldiga brev till henne besvarades aldrig. Först när hon hört hans symfoni gifte de sig 1833. I ett program, tryckt på rosa papper, fick publiken läsa om den unge musikerns blixtförälskelse, skildrad i en genom hela symfonin löpande dubbel "idée fixe" enligt Chateaubriands begrepp "le vague des passions", en melankolisk konflikt mellan den utsattes inre hetta och omvärldens kyla. I andra satsens balscen, en berömd vals, hoppas han ännu. I den tredje, Scen på landet, med dess vallåtar och naturbilder, har han utan tvekan hört Beethovens Pastoralsymfoni. Den fjärde är däremot nattsvart. Inför kvinnans nu uppenbara kallsinnighet försöker han ta sitt liv med opium, men en alltför svag dos ger bara mardrömmar om att han mördat henne och nu förs till sin egen avrättning. Sedan bilan fallit väntar i sista satsen helvetet, befolkat av häxor, monster och osaliga andar, som firar likbegängelsen. När kärlekens idée fixe dyker upp är den förvanskad till en vulgär och grotesk danslåt. Den blandas med begravningsklockor och en parodi på dödsmässans Dies iræ under vanvettigt larmande. Vår tid vet att här föddes med ofattbar djärvhet hela den moderna orkesterns och orkesterklangens framtid. ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfonikers Vokalensemble består av tolv skickliga, hängivna och yrkesverksamma sångare som kommer att utgöra en aktiv kärna i Göteborgs Symfoniska Kör med ambitionen att utforska körsångens konstnärliga möjligheter. Förutom verksamheten med Göteborgs Symfoniska Kör som ger ett flertal konserter med Göteborgs Symfoniker varje säsong framträder ensemblen också på egen hand med varierade program som visar dess bredd och mångsidighet.



Sedan 2015 är Alexander Einarsson kormästare för Göteborgs Symfoniska Kör. Han är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2019-05-31 18:00 Stora salen

Medverkande


Orkesterns kärna utgörs av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. I orkesterprojekten ingår även studenter från kandidatutbildningen i klassisk musik - ett treårigt program där studenten fokuserar på kammarmusikspel och individuell utveckling på sitt instrument. Ibland inbjuds studenter från andra musikhögskolor att delta i och komplettera orkestern. Konstnärlig ledare för University of Gothenburg Symphony Orchestra är Henrik Schaefer. Varje läsår gör University of Gothenburg Symphony Orchestra åtta orkesterproduktioner med sammanlagt omkring 15 offentliga konserter. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Anja Bihlmaier, Eva Ollikainen, ShaoChia Lü, Olaf Henzold, Patrik Ringborg, Tobias Ringborg, Michel Tabachnik och Steven Sloane gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisterna Roland Pöntinen och Christian Zacharias, violinisterna Malin Broman och Antje Weithaas, trumpetaren Tine Thing Helseth samt sångerskan Kristina Hansson. Orkestern samarbetar också varje år med operautbildningen vid Högskolan för scen och musik. University of Gothenburg Symphony Orchestra är en ambassadör för Göteborgs universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten.


Dirigenten Henrik Schaefer är konstnärligt ansvarig för masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är sedan 2013 musikalisk ledare för GöteborgsOperans orkester där han bland annat dirigerat operor av Mozart, Humperdinck, Richard Strauss samt baletter av Stravinsky. Henrik Schaefer är även altviolinist och har ett förflutet som yngste orkestermedlemmen någonsin i Berlinfilharmonikerna. Samma orkester ledde han vid flera tillfällen som Claudio Abbados assistent. Under de senaste åren har han varit en flitig gäst hos svenska orkestrar. Under 2011 genomförde han hela Nibelungens Ring av Wagner på Wermland Opera i Karlstad där han även var chefdirigent. Henrik Schaefer har bland annat gästat operahusen i Leipzig, Rouen, Chemnitz, Seoul och Hongkong samt Opera Hedeland och NorrlandsOperan. Som konsertdirigent har Henrik Schaefer samarbetat med orkestrar som Tokyos symfoniorkester, Stuttgarts filharmoniker, Metropolitanorkestern i Tokyo, New Japan Philharmonic, Nederländernas filharmoniker och Hongkongs filharmoniker.





2019-05-19 18:00 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON


LOUISE FARRENC (1804-1875) TRIO FÖR FLÖJT, CELLO OCH PIANO OP 45 Allegro deciso Andante Scherzo Finale Louise Farrenc komponerade över 50 verk av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera sedan hennes enda barn, den 33-åriga pianobegåvningen Victorine, dog i tuberkulos 1859, men kunde då glädjas åt att många av hennes kompositioner spelades tämligen flitigt. Hon hörde till en betydande konstnärssläkt med åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont) och kunde röra sig fritt i Paris konstnärliga kretsar. Som sexåring började hon spela piano och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon studerade för mästare som Rejcha, Hummel och Moscheles och hennes musik lovordades av Robert Schumann. 1821 gifte hon sig med flöjtisten Aristide Farrenc och under 30 år var hon professor i pianospel vid Pariskonservatoriet. Faktum är att hon var den enda kvinnliga professorn vid konservatoriet under hela 1800-talet. Louise Farrenc komponerade även i de större formerna, däribland tre symfonier, även om hon helst komponerade kammarmusik, vilket inte var särdeles populärt i Paris vid denna tid. Hon skrev bland annat två pianokvintetter, en sextett för piano och blåsare, två pianotrior och nonetten op 38 för violin, viola, cello, kontrabas, flöjt, oboe, klarinett, horn och fagott. 1854-1856 skrev Farrenc parallellt en trio för klarinett, cello och piano op 44 och den nu aktuella trion för flöjt, cello och piano op 45. Den senare är ett drygt 20 minuter långt inspirerat verk med fyra satser i traditionell struktur, men med ett starkt personligt uttryck. Den börjar med en kraftfull markering men snart kommer melodierna flödande. Genom hela verket är alla tre instrumenten likvärdiga och utnyttjade till sin fulla kapacitet. De får också alla visa upp sig i kortare soloinslag. Efter den livfulla första satsen följer ett mjukt melodiskt andante, med en mer passionerad mellandel. Scherzot är eldfängt och liksom finalen ställer den höga krav på musikernas virtuositet. Finalen är fylligt flödande och hela trion slutar jublande. Detta är med andra ord kammarmusik på hög nivå, och att hitta någon motsvarande musik av andra franska tonsättare från den tiden låter sig icke göras. STIG JACOBSSON


JEAN FRANÇAIX (1912-1997) DIVERTISSEMENT FÖR FAGOTT OCH STRÅKKVINTETT Vivace Lento Vivo assai Allegro Jean Françaix föddes i Le Mans där hans far var direktör för konservatoriet. Alla familjemedlemmarna musicerade, så vad var naturligare än att lille Jean sjöng Marseljäsen redan vid tre års ålder och kunde läsa noter när han var fem. Kompositionsstudier bedrev han för Nadia Boulanger och han blev något så ovanligt i vår tids seriösa musik som en humoristisk musikant. Hos honom har mycket av den franska espriten från 1920-talet levat vidare. Hans musik är melodisk, rytmisk och lättsam - men absolut inte lättviktig. Stort yrkeskunnande krävs för att skriva genomskinligt utan att strukturen märks. 1968 komponerade han detta fyrasatsiga divertissement för den engelske fagottisten William Waterhouse. Françaix har här lekt med manér och figurationer som var vanliga i äldre tiders virtuosa blåsarkonserter. STIG JACOBSSON


25 min


LAURA NETZEL (1839-1927) SVIT FÖR FLÖJT OCH PIANO F-MOLL OP 33 Andante Allegretto non troppo vivo Allegro. Andante. Allegro (satserna spelas utan avbrott) Laura Netzel föddes som Laura Pistolekors i Finland, men växte från ettårsåldern upp i Stockholm där hon som vuxen var verksam som en betydande pianist. Hon debuterade offentligt tillsammans med Kungliga Hovkapellet som solist i Moscheles pianokonsert när hon var 18 år. Inte sällan arrangerade hon senare konserter för arbetare där entréavgiften var låg. Eftersom hon var väl medveten om hur publik och kritiker betraktade kvinnliga tonsättare lanserade hon sig under signaturen Lago. Vid 1800-talets slut började hon studera komposition för organisten Wilhelm Heintze och senare för Charles-Marie Widor i Paris. Hennes kompositioner väckte en inte ringa beundran hos kolleger som August Söderman och Ludvig Norman, och verken spelades ofta, även runt om i Europa, under lång tid. Hon skrev ett 70-tal verk, varav 40 är sånger, resten för kör, pianotrio, elva verk för violin och piano, piano- och orgelstycken. Sviten för flöjt och piano op 33 skrev hon sannolikt under sin tid i Paris på1890-talet och den tillägnades tidens främste flöjtist, Paul Taffanel. Musiken trycktes också av ett franskt förlag. Kanske längtade hon hem eftersom den helt korta sviten (drygt sju minuter) är fylld av svensk folkton. De tre satserna hänger samman och spelas utan pauser men de är ändå musikaliskt väl åtskilda. I varje sats smyger en lätt igenkännbar svensk folkvisa fram och ger sviten en varmt leende karaktär på ett raffinerat sätt som i Frankrike måste ha gjort ett smått exotiskt intryck. STIG JACOBSSON


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) TRIO FÖR KLARINETT, CELLO OCH PIANO A-MOLL OP 114 Allegro Adagio Andantino grazioso Allegro När Johannes Brahms skrivit sin stråkkvintett op 111 bestämde han sig för att inte publicera fler verk. Nu var det dags för ungdomarna att ta över. Detta var ett så lyckligt beslut att oanade skaparkrafter frigjordes. Ytterligare en omständighet spelade in: han hade blivit bekant med den klarinettist som spelade i hertigen av Meiningens ensemble, Richard Mühlfeld. Inspirationen flödade och i början av 1890-talet resulterade detta i att fyra lysande kammarmusikverk för "fröken klarinett" hamnade på notpapperet. Det var ett instrument som Brahms tidigare inte alls ägnat något större intresse men nu hade han upptäckt klarinettens möjligheter och alla de nya verken är skapelser av högsta fulländning. Det blev en trio op 114, en kvintett op 115 och två sonater op 120 (1894). Trion för piano, klarinett och cello (för att använda den ordning som tonsättaren skrev på titelbladet) går i a-moll och skrevs 1891 i Bad Ischl, en av de vackra och stillsamma platser som Brahms under somrarna uppsökte för att få arbeta i lugn och ro. Cellon inleder verket med huvudtemat, och klarinetten tar över och utvidgar, medan pianot lägger till rytmiska idéer. I adagiot inleder klarinetten med ett elegiskt tema som cellon hittar en fortsättning på i gavottliknande rytm. Den tredje satsen är varken ett scherzo eller ett intermezzo, utan en ganska glad vals, vars mellandel utgörs av en folklig Ländler-melodi. I finalen dyker det upp ungerska färger. Trion uruppfördes i Berlin den 12 december 1891 med Mühlfeld som klarinettist, Robert Hausmann som cellist och med tonsättaren själv vid pianot. Vid samma konsert uruppfördes också den samtidigt skrivna klarinettkvintetten. STIG JACOBSSON


Medverkande





Klarinettisten Selena Markson Adler är född och uppvuxen i Toronto, Kanada. Efter studier på Interlochen Arts Academy, The Juilliard School i New York samt The Cleveland Institute of Music flyttade hon med sin make till Sverige där hon fick sitt första jobb som alternerande soloklarinettist i Kungliga Filharmonikerna. Efter en säsong i Stockholm blev det flytt till Göteborgs Symfoniker där hon har arbetat sedan 1995. Selena Markson Adler är bland annat medlem i Svenska serenadensemblen och har spelat på musikfestivaler runtom i Sverige, samt tre säsonger på Aspen Music Festival i Colorado, USA. Hon var senast solist med Göteborgs Symfoniker år 2014 då hon spelade Debussys Première rhapsodie.



Sedan 2002 är Sara Trobäck förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker. Hon har studerat för Tibor Fülep på Musikhögskolan i Göteborg och för György Pauk på Royal Academy of Music i London. I samband med sin examenskonsert 2001 erhöll hon akademins prestigefyllda Professional Diploma och Dove-priset. Sara Trobäck har även deltagit i mästarkurser för Lord Yehudi Menuhin, Ruggiero Ricci och Joshua Bell och brittisk tv filmade ett spännande musikaliskt möte mellan henne och den ryske violinvirtuosen Maxim Vengerov. Som solist har hon bland annat framträtt med Göteborgs Symfoniker, Svenska kammarorkestern, Stockholm sinfonietta och Helsingborgs symfoniorkester. 2010 uruppförde hon en violinkonsert av Johannes Jansson som tillägnats henne och Göteborgs Symfoniker. Londondebuten skedde sommaren 1999 då hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert med London Soloists i St Martin-in-the-Fields. Sara Trobäck har även konserterat i Skottland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Kina. 2002 bildade Sara tillsammans med solocellisten Claes Gunnarsson och pianisten Per Lundberg Trio Poseidon. Trion har spelat in två cd varav en med Göteborgs Symfoniker och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert. Sara Trobäck spelar på en Giovanni Battista Guadagnini som lånas ut av Järnåkerfonden.


"Justyna Jara spelade satsens anspråksfulla solo med största precision och beskedlig lätthet. Tillsammans med övriga musiker trollade hon fram en vinter som fick enskilda flingor att klinga i detalj för att i nästa ögonblick bli till en virvlande storm." (Bachtrack, Vivaldis Vintern) Polska Justyna Jara började spela violin när hon var sju år. Efter att ha vunnit pris vid en tävling för unga violinister i Gdansk fortsatte hon på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där studerade hon för Miroslaw Lawrynowicz och under studietiden erhöll hon pris i flera violintävlingar, bland dem förstapriset vid Wieniawski- och Serwaczynski-tävlingen för unga violinister i Lublin. Efter hennes lärares tragiska död 2005 fortsatte Justyna Jara sina studier för Andrzej Gebski och under hans studieledning spelade hon in Wieniawskis etydcapricer op 10 och 18 för skivbolaget Acte Préalable som en hyllning till Miroslaw Lawrynowicz. Hon studerade därefter ett år vid Chopin-universitetet i Warszawa och sedan vid Juilliard i New York. När hon tagit sin masterexamen flyttade hon till London och arbetade med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, ofta som assisterande konsertmästare. 2014 utsågs hon till andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.







2019-05-17 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den hyllade portugisiska dirigenten Joana Carneiro är chefdirigent för Portugals symfoniorkester och hos Teatro Sao Carlo i Lissabon. 2009-2018 var hon chefdirigent för Berkeley Symphony i Kalifornien där hon efterträdde Kent Nagano som den tredje chefdirigenten i orkesterns 40-åriga historia. Hon är också gästdirigent hos Gulbenkian-orkestern i Lissabon. Bland aktuella och kommande engagemang kan nämnas framträdanden med BBC Symphony, Kungliga filharmonikerna (som hon dirigerade vid Nobelprisutdelningen 2017), Sveriges Radios symfoniorkester, National Arts Centre Orchestra i Ottawa och BBC Philharmonic. I höstas dirigerade hon Leonard Bernsteins musikal It's a Wonderful Town på Det Kongelige i Köpenhamn och nästa säsong dirigerar hon en produktion av Bizets Carmen på Kungliga operan. Joana Carneiro är eftersökt som dirigent i den samtida repertoaren och har under senare år bland annat dirigerat John Adams The Gospel According to the Other Mary på English National Opera, Saariahos La Passion de Simone på Ojaifestivalen i Kalifornien och van der Aas Book of Disquiet med London Sinfonietta. Bland orkestrar hon samarbetat med finns Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Royal Philharmonic Orchestra, Prags filharmoniker, Spanska Nationalorkestern, Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och São Paulos symfoniorkester. Joana Carneiro gjorde stor succé när hon debuterade med Göteborgs Symfoniker 2011 och i november 2012 skrev GP om "ett makalöst artisteri" efter hennes konserter. Hon dirigerade senast Göteborgs Symfoniker på Götaplatsen i augusti 2015. På programmet stod bland annat Beethovens femte symfoni samt operaarior och sånger med den sydafrikanska sopranen Pumeza Matshikiza.


"Bländande och kraftfull" (BBC3) Så beskrevs Henrik Måwe av ansedda BBC efter ett framträdande. Också andra recensioner har varit lyriska: "Personlig och poetisk...briljant!" (SvD), "Fullblodspianisten Henrik Måwe imponerar stort" (DN), "Okonstlad enkelhet" (The Artsdesk). Henrik Måwe hör till Sveriges främsta pianister med en karriär som redan tagit honom runt hela Europa samt USA, Sydafrika och Mellanöstern. Albumet The 50 Greatest Piano Pieces har blivit ett av de mest spelade pianoalbumen på musiktjänsten Spotify. 2015 kunde Henrik Måwe ses i SVTs direktsända konsertgala Playing for Life i samarbete med Radiohjälpen och dess insatser för människor på flykt i Europa. De senaste säsongerna har han förutom framträdanden runt om i Sverige spelat i bland annat USA, Storbritannien och Spanien. Höjdpunkter säsongen 2018-2019 var vid sidan av soloframträdanden med flera svenska orkestrar konserter i Washington och på Lincoln Center i New York. Henrik Måwe turnerar också med Chopin - en föreställning, en specialskriven enmanspjäs som gestaltar Frédéric Chopins liv och musikaliska skapande. Henrik Måwe framträder både som aktör och pianist och recensionerna har varit översvallande. Föreställningen gavs också i Stenhammarsalen i höstas med stor framgång.


Sopranen Hanna Husáhr har inlett säsongen med Céphise i Pygmalion (Rameau) på Drottningholms slottsteater, och i vår väntar Sophie i Werther (Massenet) på Nationaloperan i Bergen. Förra säsongen inkluderade Pamina i Trollflöjten (Mozart) vid Kungliga Operan i Stockholm följt av den kvinnliga titelrollen i Hans och Greta (Humperdinck) på Malmö Opera. 2017 turnerade hon med Bachs Johannespassion tillsammans med Les Musiciens du Louvre och Marc Minkowski. Hon sjöng även Xenia i konsertanta framföranden samt skivinspelning av Boris Godunov med Göteborgs Symfoniker under ledning av Kent Nagano. Hanna Husáhr har tidigare framträtt som Pat Nixon i John Adams opera Nixon in China på Kungliga Opera, Romilda i Xerxes (Händel) på operan i Versailles, Barbarina i Figaros Bröllop (Mozart) på Drottningholms Slottsteater med Marc Minkowski samt Helena i En midsommarnattsdröm (Britten) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart), båda på Nationaloperan i Bergen. Hanna Husáhr är en flitigt anlitad konsertsångerska och hon har arbetat med dirigenter som Stefano Ranzani, Leif Segerstam, Pinchas Steinberg, Rinaldo Alessandrini, Mikko Franck, Jonathan Cohen och Tobias Ringborg. Bland höjdpunkterna kan nämnas Nielsens Symfoni nr 3 med Herbert Blomstedt, Bachs Johannespassionen med Daniel Harding och Leino Songs av Kaija Saariaho vid Polarprisutdelningen, framfört med Kungliga Filharmonikerna i Stockholms Konserthus.


Barytonsångaren Carl Ackerfeldt har en imponerande bredd såväl till omfång som repertoar. Han är en återkommande gäst på konserthus och operahus i och utanför Norden och är även flitigt engagerad runt om i landet som oratoriesångare. Han har bland annat sjungit barytonstämman i Lars Erik Larssons Förklädd gud, Mendelssohns Elias och Paulus, Brahms Ein deutsches Requiem, Faurés och Mozarts rekvier, Händels Messias, Haydns Årstiderna, Bachs Matteus- och Johannespassioner samt Juloratorium, Rolf Martinssons Lukaspassionen och ett tiotal andra oratorier/kantater av kompositörer som Schubert, Saint Saëns, Stravinsky, Rossini, Puccini, Duruflé och Stenhammar. Bland orkestrar han samarbetat med finns Sveriges Radios symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester, Norrköpings symfoniorkester, Norrbotten Neo, Musica Vitae och ReBaroque. Carl Ackerfeldt har framträtt med Göteborgs Symfoniker vid flera tillfällen, senast 2015 när han sjöng vokalisen i Nielsens tredje symfoni, "Sinfonia espansiva".


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2019-05-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den hyllade portugisiska dirigenten Joana Carneiro är chefdirigent för Portugals symfoniorkester och hos Teatro Sao Carlo i Lissabon. 2009-2018 var hon chefdirigent för Berkeley Symphony i Kalifornien där hon efterträdde Kent Nagano som den tredje chefdirigenten i orkesterns 40-åriga historia. Hon är också gästdirigent hos Gulbenkian-orkestern i Lissabon. Bland aktuella och kommande engagemang kan nämnas framträdanden med BBC Symphony, Kungliga filharmonikerna (som hon dirigerade vid Nobelprisutdelningen 2017), Sveriges Radios symfoniorkester, National Arts Centre Orchestra i Ottawa och BBC Philharmonic. I höstas dirigerade hon Leonard Bernsteins musikal It's a Wonderful Town på Det Kongelige i Köpenhamn och nästa säsong dirigerar hon en produktion av Bizets Carmen på Kungliga operan. Joana Carneiro är eftersökt som dirigent i den samtida repertoaren och har under senare år bland annat dirigerat John Adams The Gospel According to the Other Mary på English National Opera, Saariahos La Passion de Simone på Ojaifestivalen i Kalifornien och van der Aas Book of Disquiet med London Sinfonietta. Bland orkestrar hon samarbetat med finns Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Royal Philharmonic Orchestra, Prags filharmoniker, Spanska Nationalorkestern, Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och São Paulos symfoniorkester. Joana Carneiro gjorde stor succé när hon debuterade med Göteborgs Symfoniker 2011 och i november 2012 skrev GP om "ett makalöst artisteri" efter hennes konserter. Hon dirigerade senast Göteborgs Symfoniker på Götaplatsen i augusti 2015. På programmet stod bland annat Beethovens femte symfoni samt operaarior och sånger med den sydafrikanska sopranen Pumeza Matshikiza.


"Bländande och kraftfull" (BBC3) Så beskrevs Henrik Måwe av ansedda BBC efter ett framträdande. Också andra recensioner har varit lyriska: "Personlig och poetisk...briljant!" (SvD), "Fullblodspianisten Henrik Måwe imponerar stort" (DN), "Okonstlad enkelhet" (The Artsdesk). Henrik Måwe hör till Sveriges främsta pianister med en karriär som redan tagit honom runt hela Europa samt USA, Sydafrika och Mellanöstern. Albumet The 50 Greatest Piano Pieces har blivit ett av de mest spelade pianoalbumen på musiktjänsten Spotify. 2015 kunde Henrik Måwe ses i SVTs direktsända konsertgala Playing for Life i samarbete med Radiohjälpen och dess insatser för människor på flykt i Europa. De senaste säsongerna har han förutom framträdanden runt om i Sverige spelat i bland annat USA, Storbritannien och Spanien. Höjdpunkter säsongen 2018-2019 var vid sidan av soloframträdanden med flera svenska orkestrar konserter i Washington och på Lincoln Center i New York. Henrik Måwe turnerar också med Chopin - en föreställning, en specialskriven enmanspjäs som gestaltar Frédéric Chopins liv och musikaliska skapande. Henrik Måwe framträder både som aktör och pianist och recensionerna har varit översvallande. Föreställningen gavs också i Stenhammarsalen i höstas med stor framgång.


Sopranen Hanna Husáhr har inlett säsongen med Céphise i Pygmalion (Rameau) på Drottningholms slottsteater, och i vår väntar Sophie i Werther (Massenet) på Nationaloperan i Bergen. Förra säsongen inkluderade Pamina i Trollflöjten (Mozart) vid Kungliga Operan i Stockholm följt av den kvinnliga titelrollen i Hans och Greta (Humperdinck) på Malmö Opera. 2017 turnerade hon med Bachs Johannespassion tillsammans med Les Musiciens du Louvre och Marc Minkowski. Hon sjöng även Xenia i konsertanta framföranden samt skivinspelning av Boris Godunov med Göteborgs Symfoniker under ledning av Kent Nagano. Hanna Husáhr har tidigare framträtt som Pat Nixon i John Adams opera Nixon in China på Kungliga Opera, Romilda i Xerxes (Händel) på operan i Versailles, Barbarina i Figaros Bröllop (Mozart) på Drottningholms Slottsteater med Marc Minkowski samt Helena i En midsommarnattsdröm (Britten) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart), båda på Nationaloperan i Bergen. Hanna Husáhr är en flitigt anlitad konsertsångerska och hon har arbetat med dirigenter som Stefano Ranzani, Leif Segerstam, Pinchas Steinberg, Rinaldo Alessandrini, Mikko Franck, Jonathan Cohen och Tobias Ringborg. Bland höjdpunkterna kan nämnas Nielsens Symfoni nr 3 med Herbert Blomstedt, Bachs Johannespassionen med Daniel Harding och Leino Songs av Kaija Saariaho vid Polarprisutdelningen, framfört med Kungliga Filharmonikerna i Stockholms Konserthus.


Barytonsångaren Carl Ackerfeldt har en imponerande bredd såväl till omfång som repertoar. Han är en återkommande gäst på konserthus och operahus i och utanför Norden och är även flitigt engagerad runt om i landet som oratoriesångare. Han har bland annat sjungit barytonstämman i Lars Erik Larssons Förklädd gud, Mendelssohns Elias och Paulus, Brahms Ein deutsches Requiem, Faurés och Mozarts rekvier, Händels Messias, Haydns Årstiderna, Bachs Matteus- och Johannespassioner samt Juloratorium, Rolf Martinssons Lukaspassionen och ett tiotal andra oratorier/kantater av kompositörer som Schubert, Saint Saëns, Stravinsky, Rossini, Puccini, Duruflé och Stenhammar. Bland orkestrar han samarbetat med finns Sveriges Radios symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester, Norrköpings symfoniorkester, Norrbotten Neo, Musica Vitae och ReBaroque. Carl Ackerfeldt har framträtt med Göteborgs Symfoniker vid flera tillfällen, senast 2015 när han sjöng vokalisen i Nielsens tredje symfoni, "Sinfonia espansiva".


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2019-05-10 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han började sin musikaliska karriär som violinist och studerade sedan dirigering för Jorma Panula vid Sibelius-akademin i Helsingfors. Jukka-Pekka Saraste är mångsidig och har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste är chefdirigent för WDR-orkestern i Köln sedan 2010. Han var chefdirigent för Oslofilharmonin 2006-2013 och utsågs därefter till orkesterns Chefdirigent Laureate. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Han har varit konstnärlig rådgivare för Lahtis symfoniorkester och har samma titel hos Finska kammarorkestern som han också grundade. Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, Boston Symphony Orchestra, New York Philharmonic Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers nionde symfoni med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Eldfågeln samt symfonier av Brahms.


Efter att ha vunnit de berömda Leopold Mozart- och Paganini-tävlingarna i ung ålder framträdde violinisten Isabelle Faust snart med ledande orkestrar, bland dem Berlins filharmoniker, Boston Symphony, NHK-orkestern i Tokyo samt The Chamber Orchestra of Europe och Freiburgs barockorkester. Där utvecklades nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonioni, Frans Brüggen, Sir John Eliot Gardiner, Bernard Haitink, Daniel Harding, Philippe Herreweghe, Andris Nelsons och Robin Ticciati. Isabelle Faust tar sig an musiken på ett hängivet, subtilt och medvetet sätt. Vid sidan av de stora symfoniska konserterna spelar hon lika gärna Schuberts oktett på tidstrogna instrument liksom György Kurtágs Kafka Fragments med sopranen Anna Prohaska, eller Stravinskys Historien om en soldat med skådespelaren och sångaren Dominique Horwitz. Bland aktuella uruppföranden finns stycken av Péter Eötvös, Ondrej Adámek, Marco Stroppa, Oscar Strasnoy och Beat Furrer. Många av Isabelle Fausts inspelningar har hyllats enhälligt av kritikerna och erhållit prestigefulla priser som Gramophone Award och Chock de l'année. Bland hennes senaste utgåvor finns Mozarts violinkonserter med Il Giardino Armonico under ledning av Giovanni Antonini och The Baroque Orchestra med Pablo Heras-Casado. Hon har också spelat in musik för soloviolin av Bach samt Beethovens och Alban Bergs violinkonserter med Claudio Abbado som dirigent. Sedan länge spelar hon kammarmusik med pianisten Alexander Melnikov och de har tillsammans också spelat in violinsonater av Beethoven liksom andra verk.


2019-05-09 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han började sin musikaliska karriär som violinist och studerade sedan dirigering för Jorma Panula vid Sibelius-akademin i Helsingfors. Jukka-Pekka Saraste är mångsidig och har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste är chefdirigent för WDR-orkestern i Köln sedan 2010. Han var chefdirigent för Oslofilharmonin 2006-2013 och utsågs därefter till orkesterns Chefdirigent Laureate. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Han har varit konstnärlig rådgivare för Lahtis symfoniorkester och har samma titel hos Finska kammarorkestern som han också grundade. Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, Boston Symphony Orchestra, New York Philharmonic Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers nionde symfoni med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Eldfågeln samt symfonier av Brahms.


Efter att ha vunnit de berömda Leopold Mozart- och Paganini-tävlingarna i ung ålder framträdde violinisten Isabelle Faust snart med ledande orkestrar, bland dem Berlins filharmoniker, Boston Symphony, NHK-orkestern i Tokyo samt The Chamber Orchestra of Europe och Freiburgs barockorkester. Där utvecklades nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonioni, Frans Brüggen, Sir John Eliot Gardiner, Bernard Haitink, Daniel Harding, Philippe Herreweghe, Andris Nelsons och Robin Ticciati. Isabelle Faust tar sig an musiken på ett hängivet, subtilt och medvetet sätt. Vid sidan av de stora symfoniska konserterna spelar hon lika gärna Schuberts oktett på tidstrogna instrument liksom György Kurtágs Kafka Fragments med sopranen Anna Prohaska, eller Stravinskys Historien om en soldat med skådespelaren och sångaren Dominique Horwitz. Bland aktuella uruppföranden finns stycken av Péter Eötvös, Ondrej Adámek, Marco Stroppa, Oscar Strasnoy och Beat Furrer. Många av Isabelle Fausts inspelningar har hyllats enhälligt av kritikerna och erhållit prestigefulla priser som Gramophone Award och Chock de l'année. Bland hennes senaste utgåvor finns Mozarts violinkonserter med Il Giardino Armonico under ledning av Giovanni Antonini och The Baroque Orchestra med Pablo Heras-Casado. Hon har också spelat in musik för soloviolin av Bach samt Beethovens och Alban Bergs violinkonserter med Claudio Abbado som dirigent. Sedan länge spelar hon kammarmusik med pianisten Alexander Melnikov och de har tillsammans också spelat in violinsonater av Beethoven liksom andra verk.


2019-05-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han började sin musikaliska karriär som violinist och studerade sedan dirigering för Jorma Panula vid Sibelius-akademin i Helsingfors. Jukka-Pekka Saraste är mångsidig och har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste är chefdirigent för WDR-orkestern i Köln sedan 2010. Han var chefdirigent för Oslofilharmonin 2006-2013 och utsågs därefter till orkesterns Chefdirigent Laureate. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Han har varit konstnärlig rådgivare för Lahtis symfoniorkester och har samma titel hos Finska kammarorkestern som han också grundade. Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, Boston Symphony Orchestra, New York Philharmonic Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers nionde symfoni med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Eldfågeln samt symfonier av Brahms.


Efter att ha vunnit de berömda Leopold Mozart- och Paganini-tävlingarna i ung ålder framträdde violinisten Isabelle Faust snart med ledande orkestrar, bland dem Berlins filharmoniker, Boston Symphony, NHK-orkestern i Tokyo samt The Chamber Orchestra of Europe och Freiburgs barockorkester. Där utvecklades nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonioni, Frans Brüggen, Sir John Eliot Gardiner, Bernard Haitink, Daniel Harding, Philippe Herreweghe, Andris Nelsons och Robin Ticciati. Isabelle Faust tar sig an musiken på ett hängivet, subtilt och medvetet sätt. Vid sidan av de stora symfoniska konserterna spelar hon lika gärna Schuberts oktett på tidstrogna instrument liksom György Kurtágs Kafka Fragments med sopranen Anna Prohaska, eller Stravinskys Historien om en soldat med skådespelaren och sångaren Dominique Horwitz. Bland aktuella uruppföranden finns stycken av Péter Eötvös, Ondrej Adámek, Marco Stroppa, Oscar Strasnoy och Beat Furrer. Många av Isabelle Fausts inspelningar har hyllats enhälligt av kritikerna och erhållit prestigefulla priser som Gramophone Award och Chock de l'année. Bland hennes senaste utgåvor finns Mozarts violinkonserter med Il Giardino Armonico under ledning av Giovanni Antonini och The Baroque Orchestra med Pablo Heras-Casado. Hon har också spelat in musik för soloviolin av Bach samt Beethovens och Alban Bergs violinkonserter med Claudio Abbado som dirigent. Sedan länge spelar hon kammarmusik med pianisten Alexander Melnikov och de har tillsammans också spelat in violinsonater av Beethoven liksom andra verk.


2019-05-04 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan barnsben har Edda Magnason både spelat och skrivit musik. Hon rör sig på ett närmast Frank Zappa-likt sätt obehindrat mellan jazz, pop, R&B, soul och klassiskt. Edda albumdebuterade som soloartist 2010 och släppte året efter uppföljaren Goods som också den hyllades av en enig kritikerkår. Senaste albumet Woman Travels Alone som kom 2014 är Edda Magnasons mest lättillgängliga hittills. Här finns tydliga, tilltalande melodier och textfraser som inte behöver många varv för att fastna i lyssnarens huvud. Gamla fans behöver dock inte frukta. Magin är kvar. Här finns minst lika mycket uppfinningsrikedom och egensinne som på tidigare album. Ett helt nytt album kommer under våren. Under 2015 och 2016 var Edda Magnason inblandad i flera olika musikaliska projekt. Hon har hyllat Björk tillsammans med Jenny Wilson och Moto Boy, gjort musiken till dansteatern The Feeling of Going och varit på turné i Sydamerika, för att lista en del. Edda Magnason själv tänker varken i termer som originalitet eller kommersiell gångbarhet när hon skapar, utan konstaterar enkelt att man "förhoppningsvis blir lite bättre på det man gör". Våren 2019 är Edda Magnason en del av projektet "…Har du sett världen? En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe" som spelas på Malmö Live och Folkoperan i Stockholm.


Annie Angel Vokalist

Artisten Annie Angel har ett närmast unikt brett konstnärskap inom musik. Hon är musiker, artist, låtskrivare, producent, multiinstrumentalist och arrangör. 2018 gjorde Annie flera bejublade öppningsspelningar åt Oskar Linnros under hans konserthusturné, hon har tidigare även turnerat med Veronica Maggio och Erik Hassle. På skiva hör vi Annie Angel sjunga med bob hund, Ison & Fille och Kajsa Grytt, då under tidigare artistnamnet Birgit Bidder. Hon har också sjungit opera, Monteverdis L'Orfeo på Wermland Opera, framfört egen musik vid Marina Abramovics performance The Cleaner på Moderna museet i Stockholm och sjungit psykedelisk pop från året 1967 med Ebbot Lundberg på Göteborgsoperan. 2018 sjöng hon dessutom Björk på Wermland Opera och i Västerås Konserthus, produktionen Chelsea Hotel på Berwaldhallen och Stockholms Kulturfestival och Brian Eno och Joy Division på Fasching, allt under ledning av dirigenten och arrangören Hans Ek.


Moto Boy Vokalist

Moto Boy (Oskar Humlebo) har kallats den omisskänliga romantikern med den "makalösa rösten" (SONIC). När Moto Boy dök upp på den Svenska musikscenen 2006 med sin sakrala sång och självklara utstrålning lämnade han få oberörda. Hans första skivor Moto Boy (2008) och Lost in the Call (2010) togs emot väl av musikrecensenterna. Hans tredje skiva Keep Your Darkness Secret (2014) spelades in i Berlin med österrikiska producenten Niko Stoessl (SlikNik) och tog ett steg i en mer elektronisk, mörkare riktning. 2017 släpptes skivan New Music i samarbete med artister som Nina Persson, Berlin-baserade duon GRAU, electronika-artisten Pikko och trummisen Christian Eigner (Depeche Mode, Dave Gahan). Under åren har Moto Boy också turnerat internationellt, öppnat åt artister som Whitney Houston och Smashing Pumpkins, komponerat musik till olika uppsättningar och själv medverkat i bland mycket annat Lubiewo - kärleksön" på Göteborgs Stadsteater och den hyllade föreställningen The Feeling of Going på Malmö Opera. Man har också kunnat se Moto Boy som livegitarrist med band som The Cardigans och The Ark på turné i hela världen. I april åker Moto Boy ut på turné med nya albumet Min stora kärlek.



Hans Ek Dirigent och arrangör

Genom sin förmåga att göra musiken giltig i vår tid, oavsett ursprung och genre, har Hans Ek skaffat sig en alldeles särskild ställning i svenskt musikliv. Det har lett till fruktbara samarbeten med artister som Laleh, Veronica Maggio, The Metropole Orchestra, Michael Nyman, Reneé Fleming och många fler. I flera år var Hans Ek ansvarig för musiken vid Polarprisutdelningen. 2016 ledde han Norrköpings symfoniorkester på Bråvalla i Dance Music Symphony, klassiska versioner av elektronisk dansmusik och under 2016-2017 har han turnerat med konsertproduktionen Bowie in Berlin. Hans Ek har också arrangerat och dirigerat musiken till filmer som Låt den rätte komma in i regi av Tomas Alfredson, Susanne Biers Oscarbelönade Hämnden och den norska storfilmen Kon-Tiki. Med sin ensemble Modern Fantazias arbetar han konsekvent med musik som betytt mycket för honom: i projektet Trans Europe Express tog han avstamp i den legendariska synthgruppen Kraftwerk och han har också gjort tonsättarporträtt av Brian Eno och John Cage. Senast Hans Ek framträdde i Konserthuset var vid konserten Kosmische Musik i oktober 2018.


2019-05-04 18:00 Hedekas bygdegård

Program


JOHANN JOSEPH FUX (1660-1741) UVERTYR NR 4 FÖR 2 OBOER, 2 VIOLINER, VIOLA OCH BASSO CONTINUO I D-MOLL Ouverture Pour le Rosignol Menuet - Passepied (Trio) Air Gigue Pour la Caille Pour le Coucou Johann Joseph Fux var en synnerligen inflytelserik österrikisk tonsättare, 25 år äldre än Bach, men snart sagt en lika betydelsefull kontrapunktiker. Han skrev lärda och vida spridda avhandlingar om kontrapunkt, flerstämmighetens ädla konst, inte minst en som kallas Gradus ad Parnassum. Det var bara genom talang och lärdom som han lyckades genomföra en anmärkningsvärd klassresa, härstammande från en bondefamilj i Steiermark. Han karriär gick via grundläggande musikstudier i Graz och från 1680 i stadens jesuituniversitet. Han blev verksam som organist i St Moritz i Ingolstadt, men tilläts att göra studieresor till Italien. Man uppmärksammade hans stora kvaliteter, och han anställdes på 1690-talet av kejsaren Leopold I i Wien som hovtonsättare, och efter dennes död även av kejsarna Joseph I och Karl VI. Han komponerade mängder med kyrkomusik, klavermusik och orkestersviter. Den nu aktuella, fyrstämmiga sviten för två oboer, stråkorkester och generalbas har sju kontrasterande satser, och bör ha komponerats omkring mitten av 1720-talet. Liksom Bachs och många andra barocktonsättares uvertyrer är det första satsen som givit hela verket dess namn, medan mellansatserna presenterar olika typiska modedanser från barocken. STIG JACOBSSON



25 min



JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 5 D-DUR (BWV 1050) Allegro Affetuoso Allegro I den femte Brandenburgkonserten består concertinogruppen av flöjt, violin och cembalo. De hörs nästan alltid tillsammans i första satsen och det är gott om episoder där de får framträda. Till slut frigör sig cembalon i en magnifik, 65 takter lång solokadens (som kan sägas föregripa motsvarande partier i den moderna pianokonserten) innan satsen slutar med samma orkestertutti som den börjat. I andra satsen spelar concertino-gruppen ensam tillsammans med en generalbascello. Musiken bygger på ett tema som presenteras av violinen, och som får genomgå en hel del kontrapunktiskt arbete. Också finalens byggmaterial introduceras av violinen innan flöjt och cembalo tar vid. En bra bit in i musiken växer ett nytt tema naturligt fram ur det gamla, och med ett härligt musikanteri avslutas denna levnadsglada konsert. STIG JACOBSSON


Medverkande


Barockakademin Göteborgs Symfoniker bildades runt 2008 och består av ett 20-tal musiker som drivs av lusten att utforska och levandegöra musik från 1600- och 1700-talen. Stefano Veggetti är konstnärlig ledare och Terje Skomedal konsertmästare. Ensemblen har gjort ett flertal konserter genom åren med gästande solister och barockspecialister. Förutom en rad konserter i Göteborgs Konserthus har Barockakademin också spelat på Auktionsverket i Göteborg, Råda rum i Mölnlycke, Kulturbruket på Dal och Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn samt ett flertal andra platser i Västra Götaland.


Marjolein Vermeeren Traversflöjt


Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.





Den italienske cellisten Stefano Veggetti är sedan 2016 konstnärlig ledare för Barockakademin Göteborgs Symfoniker. Han är känd för sitt virtuosa spel, sin stilkänsla och stora sceniska närvaro. Efter utbildningen vid konservatoriet i L'Aquila under David Cole och i Philadelphia för Orlando Cole väcktes intresset för tidstroget spel vilket ledde till mästarkurser med Anner Bijlsma. Han har sedan dess spelat som solist och i kammarensembler. Han har bland annat framträtt med Anner Bijlsma, L'Archibudelli, Stanley Ritchie, Alfredo Bernardini, Ottavio Dantone, L'Astrée, Erich Höbarth, Rachel Podger, Jos van Immerseel och Anima Eterna i Europa, Mexiko och USA. Stefano Veggetti har gjort ett flertal radioinspelningar samt skivinspelningar för Nuova Era, Opus 111 och Accent. År 2000 grundade han sin egen grupp Ensemble Cordia och sedan 2014 samarbetar han med Anima Eterna. Han är också konstnärlig ledare för Academy of Ancient Music i Bruneck. Stefano Veggetti spelar på en cello av Nicola Gagliano (1737), "ex Oblach".



2019-05-03 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan barnsben har Edda Magnason både spelat och skrivit musik. Hon rör sig på ett närmast Frank Zappa-likt sätt obehindrat mellan jazz, pop, R&B, soul och klassiskt. Edda albumdebuterade som soloartist 2010 och släppte året efter uppföljaren Goods som också den hyllades av en enig kritikerkår. Senaste albumet Woman Travels Alone som kom 2014 är Edda Magnasons mest lättillgängliga hittills. Här finns tydliga, tilltalande melodier och textfraser som inte behöver många varv för att fastna i lyssnarens huvud. Gamla fans behöver dock inte frukta. Magin är kvar. Här finns minst lika mycket uppfinningsrikedom och egensinne som på tidigare album. Ett helt nytt album kommer under våren. Under 2015 och 2016 var Edda Magnason inblandad i flera olika musikaliska projekt. Hon har hyllat Björk tillsammans med Jenny Wilson och Moto Boy, gjort musiken till dansteatern The Feeling of Going och varit på turné i Sydamerika, för att lista en del. Edda Magnason själv tänker varken i termer som originalitet eller kommersiell gångbarhet när hon skapar, utan konstaterar enkelt att man "förhoppningsvis blir lite bättre på det man gör". Våren 2019 är Edda Magnason en del av projektet "…Har du sett världen? En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe" som spelas på Malmö Live och Folkoperan i Stockholm.


Annie Angel Vokalist

Artisten Annie Angel har ett närmast unikt brett konstnärskap inom musik. Hon är musiker, artist, låtskrivare, producent, multiinstrumentalist och arrangör. 2018 gjorde Annie flera bejublade öppningsspelningar åt Oskar Linnros under hans konserthusturné, hon har tidigare även turnerat med Veronica Maggio och Erik Hassle. På skiva hör vi Annie Angel sjunga med bob hund, Ison & Fille och Kajsa Grytt, då under tidigare artistnamnet Birgit Bidder. Hon har också sjungit opera, Monteverdis L'Orfeo på Wermland Opera, framfört egen musik vid Marina Abramovics performance The Cleaner på Moderna museet i Stockholm och sjungit psykedelisk pop från året 1967 med Ebbot Lundberg på Göteborgsoperan. 2018 sjöng hon dessutom Björk på Wermland Opera och i Västerås Konserthus, produktionen Chelsea Hotel på Berwaldhallen och Stockholms Kulturfestival och Brian Eno och Joy Division på Fasching, allt under ledning av dirigenten och arrangören Hans Ek.


Moto Boy Vokalist

Moto Boy (Oskar Humlebo) har kallats den omisskänliga romantikern med den "makalösa rösten" (SONIC). När Moto Boy dök upp på den Svenska musikscenen 2006 med sin sakrala sång och självklara utstrålning lämnade han få oberörda. Hans första skivor Moto Boy (2008) och Lost in the Call (2010) togs emot väl av musikrecensenterna. Hans tredje skiva Keep Your Darkness Secret (2014) spelades in i Berlin med österrikiska producenten Niko Stoessl (SlikNik) och tog ett steg i en mer elektronisk, mörkare riktning. 2017 släpptes skivan New Music i samarbete med artister som Nina Persson, Berlin-baserade duon GRAU, electronika-artisten Pikko och trummisen Christian Eigner (Depeche Mode, Dave Gahan). Under åren har Moto Boy också turnerat internationellt, öppnat åt artister som Whitney Houston och Smashing Pumpkins, komponerat musik till olika uppsättningar och själv medverkat i bland mycket annat Lubiewo - kärleksön" på Göteborgs Stadsteater och den hyllade föreställningen The Feeling of Going på Malmö Opera. Man har också kunnat se Moto Boy som livegitarrist med band som The Cardigans och The Ark på turné i hela världen. I april åker Moto Boy ut på turné med nya albumet Min stora kärlek.



Hans Ek Dirigent och arrangör

Genom sin förmåga att göra musiken giltig i vår tid, oavsett ursprung och genre, har Hans Ek skaffat sig en alldeles särskild ställning i svenskt musikliv. Det har lett till fruktbara samarbeten med artister som Laleh, Veronica Maggio, The Metropole Orchestra, Michael Nyman, Reneé Fleming och många fler. I flera år var Hans Ek ansvarig för musiken vid Polarprisutdelningen. 2016 ledde han Norrköpings symfoniorkester på Bråvalla i Dance Music Symphony, klassiska versioner av elektronisk dansmusik och under 2016-2017 har han turnerat med konsertproduktionen Bowie in Berlin. Hans Ek har också arrangerat och dirigerat musiken till filmer som Låt den rätte komma in i regi av Tomas Alfredson, Susanne Biers Oscarbelönade Hämnden och den norska storfilmen Kon-Tiki. Med sin ensemble Modern Fantazias arbetar han konsekvent med musik som betytt mycket för honom: i projektet Trans Europe Express tog han avstamp i den legendariska synthgruppen Kraftwerk och han har också gjort tonsättarporträtt av Brian Eno och John Cage. Senast Hans Ek framträdde i Konserthuset var vid konserten Kosmische Musik i oktober 2018.


2019-05-03 18:00 Easy Living, Gamlestaden, Göteborg

Program


JOHANN JOSEPH FUX (1660-1741) UVERTYR NR 4 FÖR 2 OBOER, 2 VIOLINER, VIOLA OCH BASSO CONTINUO I D-MOLL Ouverture Pour le Rosignol Menuet - Passepied (Trio) Air Gigue Pour la Caille Pour le Coucou Johann Joseph Fux var en synnerligen inflytelserik österrikisk tonsättare, 25 år äldre än Bach, men snart sagt en lika betydelsefull kontrapunktiker. Han skrev lärda och vida spridda avhandlingar om kontrapunkt, flerstämmighetens ädla konst, inte minst en som kallas Gradus ad Parnassum. Det var bara genom talang och lärdom som han lyckades genomföra en anmärkningsvärd klassresa, härstammande från en bondefamilj i Steiermark. Han karriär gick via grundläggande musikstudier i Graz och från 1680 i stadens jesuituniversitet. Han blev verksam som organist i St Moritz i Ingolstadt, men tilläts att göra studieresor till Italien. Man uppmärksammade hans stora kvaliteter, och han anställdes på 1690-talet av kejsaren Leopold I i Wien som hovtonsättare, och efter dennes död även av kejsarna Joseph I och Karl VI. Han komponerade mängder med kyrkomusik, klavermusik och orkestersviter. Den nu aktuella, fyrstämmiga sviten för två oboer, stråkorkester och generalbas har sju kontrasterande satser, och bör ha komponerats omkring mitten av 1720-talet. Liksom Bachs och många andra barocktonsättares uvertyrer är det första satsen som givit hela verket dess namn, medan mellansatserna presenterar olika typiska modedanser från barocken. STIG JACOBSSON



25 min



JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 5 D-DUR (BWV 1050) Allegro Affetuoso Allegro I den femte Brandenburgkonserten består concertinogruppen av flöjt, violin och cembalo. De hörs nästan alltid tillsammans i första satsen och det är gott om episoder där de får framträda. Till slut frigör sig cembalon i en magnifik, 65 takter lång solokadens (som kan sägas föregripa motsvarande partier i den moderna pianokonserten) innan satsen slutar med samma orkestertutti som den börjat. I andra satsen spelar concertino-gruppen ensam tillsammans med en generalbascello. Musiken bygger på ett tema som presenteras av violinen, och som får genomgå en hel del kontrapunktiskt arbete. Också finalens byggmaterial introduceras av violinen innan flöjt och cembalo tar vid. En bra bit in i musiken växer ett nytt tema naturligt fram ur det gamla, och med ett härligt musikanteri avslutas denna levnadsglada konsert. STIG JACOBSSON


Medverkande


Barockakademin Göteborgs Symfoniker bildades runt 2008 och består av ett 20-tal musiker som drivs av lusten att utforska och levandegöra musik från 1600- och 1700-talen. Stefano Veggetti är konstnärlig ledare och Terje Skomedal konsertmästare. Ensemblen har gjort ett flertal konserter genom åren med gästande solister och barockspecialister. Förutom en rad konserter i Göteborgs Konserthus har Barockakademin också spelat på Auktionsverket i Göteborg, Råda rum i Mölnlycke, Kulturbruket på Dal och Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn samt ett flertal andra platser i Västra Götaland.


Marjolein Vermeeren Traversflöjt


Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.





Den italienske cellisten Stefano Veggetti är sedan 2016 konstnärlig ledare för Barockakademin Göteborgs Symfoniker. Han är känd för sitt virtuosa spel, sin stilkänsla och stora sceniska närvaro. Efter utbildningen vid konservatoriet i L'Aquila under David Cole och i Philadelphia för Orlando Cole väcktes intresset för tidstroget spel vilket ledde till mästarkurser med Anner Bijlsma. Han har sedan dess spelat som solist och i kammarensembler. Han har bland annat framträtt med Anner Bijlsma, L'Archibudelli, Stanley Ritchie, Alfredo Bernardini, Ottavio Dantone, L'Astrée, Erich Höbarth, Rachel Podger, Jos van Immerseel och Anima Eterna i Europa, Mexiko och USA. Stefano Veggetti har gjort ett flertal radioinspelningar samt skivinspelningar för Nuova Era, Opus 111 och Accent. År 2000 grundade han sin egen grupp Ensemble Cordia och sedan 2014 samarbetar han med Anima Eterna. Han är också konstnärlig ledare för Academy of Ancient Music i Bruneck. Stefano Veggetti spelar på en cello av Nicola Gagliano (1737), "ex Oblach".



2019-04-27 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.


2019-04-26 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.


2019-04-17 19:30 Stora salen

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND


ANDREA TARRODI (f 1981) NÄKTERGALEN Andrea Tarrodi skrev Näktergalen till sin masterexamen vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Stycket uruppfördes av Kammarensemblen den 4 juni 2009 och har sedan dess bland annat framförts vid Icelandic Music Days i Amsterdam 2011. Stycket har inspirerats av H C Andersens saga med samma namn från 1844. Näktergalen handlar om kejsaren i Kina som får höra att Näktergalens sång är bland det vackraste som finns i hans land. Han låter några från hovet besöka den närbelägna skogen för att få fatt på en näktergal som kan presenteras som gäst vid det kejserliga hovet. Fågeln kan förstå människor och tackar ja till inbjudan, men när kejsaren får en mekanisk näktergal täckt av ädelstenar tappar han intresset för den levande fågeln som flyger tillbaka till skogen. Den mekaniska fågeln går snart sönder. När kejsaren blir dödligt sjuk anländer näktergalen och sången rör döden så starkt att han vänder åter, varpå kejsaren kan leva vidare. Tonsättaren Andrea Tarrodi föddes 1981 i Stockholm. Hon började spela piano som åttaåring och redan då väcktes lusten att skapa egen musik. Andrea Tarrodi har studerat komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Conservatorio di Musica di Perugia och Musikhögskolan i Piteå. Hon tog sin masterexamen i komposition vid Kungliga Musikhögskolan år 2009. Hon fick sitt genombrott som tonsättare när hon 2010 vann förstapris i Uppsala tonsättartävling med verket Zephyros för orkester, något som ledde till flera framföranden av orkestrar runt om i världen. 2011-2013 var hon Sveriges Radio P2:s hustonsättare, ett uppdrag som inneburit beställningar från Sveriges Radios symfoniorkester, Radiokören, Dahlkvistkvartetten med flera. 2012 var hon Vårens tonsättare i Berwaldhallen, då bland annat hennes orkesterverk Liguria uruppfördes av Sveriges Radios symfoniorkester under chefdirigent Daniel Harding. Sommaren 2017 framfördes det vid BBC Proms av Kungliga filharmonikerna och Sakari Oramo. Våren 2018 ägnades Weekendfestivalen i Stockholms Konserthus Andrea Tarrodi. Hennes verk har framförts av orkestrar som Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Cape Philharmonic Orchestra, Malmö Symfoniorkester, Norrköpings Symfoniorkester och Spartanburg Philharmonic i USA. Hennes musik har fått stor internationell spridning och har spelats i Europa, Nordamerika och Afrika. 2013-2014 var hon Composer in Residence hos Västerås sinfonietta. Andrea Tarrodi är medlem i STIM och KVAST och invaldes 2009 i Föreningen Svenska Tonsättare.


ALBAN BERG (1885-1935) SJU TIDIGA SÅNGER Nacht Schilflied Die Nachtigall Traumgekrönt Im Zimmer Liebesode Sommertage Av Alban Bergs sammanlagt 88 lieder tillkom de flesta mellan hans sextonde och tjugofjärde år. 70 utgjorde kompositionsstudier under lärotiden hos Arnold Schönberg. I oktober 1904 började Berg praktisera på ett ämbetsverk med att göra statistik över behovet av makadam och av djurimport för att täcka behovet av borsttagel. Vid sidan om läste han nationalekonomi på Wiens universitet. Hans syster Smaragda och bror Charly fick se Schönbergs och Alexander Zemlinskys annons om undervisning i musikteori och begav sig i hemlighet dit för att visa upp några av Albans sånger. Schönberg erbjöd sig att ta emot den 19-årige eleven utan anspråk på honorar. När Bergs rika moster avled i november 1905 (hon efterlämnade bland annat åtta hyreshus i Wien och ett större gods) fick han möjlighet att ägna sig åt musik på heltid. Samma vinter debuterade han som tonsättare genom att vid invigningen av ett änke- och barnhem ackompanjera sin syster i sången Die Nachtigall. Som den verkliga debuten skulle han dock räkna en konsert den 7 november 1907 med verk även av andra Schönbergelever. Då framfördes dels en fuga för stråkkvintett och piano, dels Liebesode, Die Nachtigall och Traumgekrönt. Fugan applåderades men sångerna fick mycket svalt mottagande. Den orkesterbearbetning man i våra dagar vanligen hör tillkom inte förrän 1928 då sju sånger trycktes i bägge versionerna. Uruppförandet av orkesterversionen gavs den 6 november samma år i Wien. Kritikern Korngold (far till tonsättaren Erich Wolfgang) uttryckte i Neue Freie Presse sin sympati för Bergs alltid allvarliga, karaktärsfulla, fria konstnärskap men tyckte att orkestersatsen "trots lätt rebelliska mahlerska färgfläckar" var påfallande "klangfrom". Bäst utföll den "fina och stämningsfulla" Die Nachtigall, vilken påminde Korngold om Schumann, samt Im Zimmer "som nästan kunnat vara av Hugo Wolf". Samma höst gjorde sångerna med Ruzena Herlinger och tonsättaren vid flygeln stor lycka i Paris jämsides med hans Lyrisk svit och avsnitt ur operan Wozzeck. Kritikerna hade nu nästan bara lovord för sångerna som "trots sin absoluta frihet klart vilar på tonala principer". Men Bergs Kammarkonsert för piano, violin och 13 blåsare hade några dagar tidigare blivit utvisslad i Salle Pleyel. ROLF HAGLUND


25 min


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) SYMFONI NR 4 A-DUR OP 90 "DEN ITALIENSKA" Allegro vivace Andante con moto Con moto moderato Saltarello Presto I eftervärldens ögon är Felix Mendelssohns "italienska symfoni" ett ovanligt lyckat och inspirerat mästerverk. Men trots att han här skrivit ner sina starkt positiva upplevelser från en italiensk resa 1830-1831 - inte minst tydliga i finalens härligt medryckande karnevalsstämning - så blev han själv aldrig riktigt nöjd. Han var visserligen bara några och tjugo år gammal vid den här tiden, men för Mendelssohns del betyder det att han redan skrivit flera av sina mest spelade och älskade verk, däribland den strålande uvertyren till En midsommarnattsdröm. Det hela började så glatt och lovande när han i februari 1830 skrev ett brev hem till sin likaså komponerande syster Fanny, där han berättade att "den italienska symfonin tar sig - den kommer att bli det lyckligaste verk jag hittills skrivit". Men tiden gick och i början av 1832 skrev han från Berlin att arbetet kostat honom de värsta ögonblick han någonsin upplevt. Symfonin fullbordades inte förrän i mars 1833 och några månader senare uruppförde han den som dirigent i London, närmare bestämt i Hanover Square Rooms (där Haydns Londonsymfonier introducerats på 1790-talet). Han lät symfonin räknas in bland de tre verk som London Philharmonic Society beställt av honom i november 1832. För en symfoni, en uvertyr och ett vokalverk erbjöds han 100 guineas. Framförandet blev en omedelbar succé, men tonsättaren var inte helt nöjd med symfonin. Trots att den genomgick en rad revideringar framfördes den aldrig i Tyskland under tonsättarens levnad. Inte förrän fyra år efter hans död publicerades symfonin och fick då opusnumret 90 trots att den kronologiskt sett borde ha ett nummer omkring 30. Mendelssohns symfonier skrevs faktiskt i följande ordning: nr 1 op 11 (1824), nr 5 "Reformation" op 107 (1832), nr 4 "Italienska" op 90 (1833), nr 2 "Lobgesang" op 52 (1840) och slutligen nr 3 "Skotska" op 56 (1842). I dag har vi svårt att förstå varför tonsättaren inte godkände denna ungdomligt vitala musik, som är så fylld av söderns glödande sol och dessutom rymmer ömhet och kärlek. Musiken är så spontan att man inte anar upphovsmannens möda. Den är genomskinligt instrumenterad och klassiskt klar i strukturen. Utan förberedande preludier bryter glädjefulla blåsarackord ut, sammanbundna av violinmelodier. Är andra satsen ett vykort från vandrande pilgrimer och är den tredje en lantlig, nattlig naturbild? Och vilken annan dursymfoni slutar med en sats i moll, om än aldrig så livfull? STIG JACOBSSON


Medverkande


Sedan 1883 har Västerås sinfonietta bjudit på toner och traditioner. På hemmascenen i Västerås konserthus spelar den 33 musiker starka orkestern för sin publik i bland annat två abonnemangsserier, lunch- och kaffekonserter, julkonserter samt i ett rikt utbud för barn och unga. Västerås sinfonietta tror på variation, tradition och innovation. Det betyder att publiken får möta de klassiska mästarna liksom dagens nya stjärnor, som orkesterns hustonsättare Albert Schnelzer. Orkestern har uppmärksammats för flera cd-skivor. The Nordan Suite tillsammans med Ale Möller, Hans Ek och Lena Willemark vann priset i kategorin Årets utgåva vid Folk- och världsmusikgalan 2015. Sinfoniettan vann tillsammans med Helsingborgs Symfoniorkester Grammis 2017 i kategorin Årets klassiska för cd-skivan med orkesterverk av Mats Larsson Gothe, inklusive andra symfonin.


Mångsidige Simon Crawford-Phillips har utvecklat en osedvanligt varierad karriär som pianosolist, kammarmusiker och dirigent. Han har som dirigent nyligen samarbetat med Sveriges Radios symfoniorkester, Musica vitae, Dalasinfoniettan, Nashensemblen och English Chamber Orchestra samt varit assistent åt Daniel Harding, Alain Altinoglu och Stanislav Kachanovsky vid Verbierfestivalen i Schweiz. 2016 dirigerade han uruppförandet av Britta Byströms violinkonsert vid Östersjöfestivalen och inbjöds i samma veva att inleda säsongen hos Västerås sinfonietta som dirigent och solist. Som ett resultat utsågs han till orkesterns chefdirigent och konstnärlige rådgivare från och med hösten 2017, ett kontrakt som sedan förlängts till 2023. Denna säsong framträder Västerås sinfonietta under Simon Crawford-Phillips ledning vid Östersjöfestivalen liksom vid konserter i Stockholm, Göteborg, Växjö och Vara. Bland dem som samarbetat med orkestern finns sångerskan Elin Rombo, nyckelharpisten Emilia Amper, violinisterna Daniel Hope och Roman Simovic samt cellisten Torleif Thedéen. Simon Crawford-Phillips kommer också att dirigera Nordiska kammarorkestern och Ålborgs symfoniorkester med solisterna Radovan Vlatkovic (horn) och Lawrence Power (viola).


Sopranen Hanna Husáhr har inlett säsongen med Céphise i Pygmalion (Rameau) på Drottningholms slottsteater, och i vår väntar Sophie i Werther (Massenet) på Nationaloperan i Bergen. Förra säsongen inkluderade Pamina i Trollflöjten (Mozart) vid Kungliga Operan i Stockholm följt av den kvinnliga titelrollen i Hans och Greta (Humperdinck) på Malmö Opera. 2017 turnerade hon med Bachs Johannespassion tillsammans med Les Musiciens du Louvre och Marc Minkowski. Hon sjöng även Xenia i konsertanta framföranden samt skivinspelning av Boris Godunov med Göteborgs Symfoniker under ledning av Kent Nagano. Hanna Husáhr har tidigare framträtt som Pat Nixon i John Adams opera Nixon in China på Kungliga Opera, Romilda i Xerxes (Händel) på operan i Versailles, Barbarina i Figaros Bröllop (Mozart) på Drottningholms Slottsteater med Marc Minkowski samt Helena i En midsommarnattsdröm (Britten) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart), båda på Nationaloperan i Bergen. Hanna Husáhr är en flitigt anlitad konsertsångerska och hon har arbetat med dirigenter som Stefano Ranzani, Leif Segerstam, Pinchas Steinberg, Rinaldo Alessandrini, Mikko Franck, Jonathan Cohen och Tobias Ringborg. Bland höjdpunkterna kan nämnas Nielsens Symfoni nr 3 med Herbert Blomstedt, Bachs Johannespassionen med Daniel Harding och Leino Songs av Kaija Saariaho vid Polarprisutdelningen, framfört med Kungliga Filharmonikerna i Stockholms Konserthus.


2019-04-07 18:00 Stenhammarsalen

Program


ANNA THORVALDSDOTTIR (f 1977) REFLECTIONS FÖR STRÅKTRIO (2016) Anna Thorvaldsdottir är trots sin unga ålder sedan länge en distinkt och - minst sagt - hyllad röst. En röst som präglas av kontemplativa och sublima men ändå ömt skira klanger. Ofta liknas Thorvaldsdottirs musik vid den isländska naturen med dess kyla, karghet och överväldigande landskap. Hon säger själv: "Min musik är ofta inspirerad på ett centralt vis av naturen och dess många egenskaper, men jag strävar inte efter att skildra eller efterlikna naturen i min musik. För mig är musiken, det klingande, i centrum, så när jag inspireras av något från exempelvis naturen så är det för att jag i det identifierar något musikaliskt intressant. Kvaliteterna som jag inspireras av är van- ligen strukturella, som proportioner eller flöden, såväl som relationen mellan detaljer och storform. Musiken skildrar speglar hur perspektiv skiftar mellan de två - detaljen och helheten." Reflections som inleder konserten speglar talande Thorvaldsdottirs ord. Som lyssnare sugs man in i ett flöde av klang, nästan som förbipasserande landskap ifrån en tågkupé. Topografin kommer närmre för att sedan lämnas i fjärran. Liggande bordunklanger vrider och vänder sakta på musiken, små melodiska löpningar och trevande, men ändå utmärkande, skorrande ornament perforerar och växer sig poetiskt allt intensivare för att slutligen vara allt som finns kvar; som ett tynande minne. ESAIAS JÄRNEGARD


HENRIK DENERIN (f 1978) FLUCHTLINIEN-D FÖR FLÖJT OCH SLAGVERK (2015) Henrik Denerins musik har sedan flera år klingat såväl när (men desto mer) som fjärran: en internationell karriär har vuxit fram på inte bara en utan flera kontinenter. Denerins musik utmärks av en säregen blandning av minutiös noggrannhet parad med en ofta överraskande, improvisatorisk prägel. Inte minst i kvällens verk står kontrasten mellan det utmejslade och det flyktigt impulsiva i förgrunden. Han skriver själv: "Fluchtlinien - ligne de fuite - flyktlinjer kan beskrivas som en?konstruktiv möjlighet?som uppstår där man inte anar det. Varje form av liv - en kropp, en social grupp, en organisation eller till och med ett koncept - består av länkar och sammanslutningar. Gener sammanfaller för att bilda celler; celler samlas och bildar stammar. Ett exempel är hur musiken skickar ut flyktlinjer när den multiplicerar och sprider sig som ett ogräs av ljud. Flyktlinjer är potentialen för att något annat kan ta form; möjligheten till om-tänkande. I fluchtlinien-D (duo) sätts det extremt noterade flöjtmaterialet mot en i mycket improviserad slagverksstämma som endast följer några enkla regler. Resultatet av alla processer uppstår i mellanrummen mellan parterna och materialen, som en följd av att de får ha sin gång och är i hög grad ett resultat av slump. Slump och flyktlinje är alltså relaterade; förmågan att ta upp avbrutna linjer i mellanrummen [är vad som] skapar tillblivelse av något nytt." ESAIAS JÄRNEGARD


GYÖRGY KURTÁG (f 1926) BAGATELLEN OP 14 FÖR FLÖJT, PIANO OCH KONTRABAS (1981) György Kurtág flydde Ungern 1956 och tog sin tillflykt till Paris. Hans sejour där blev inte lång men kom att bli avgörande för hans framtida musik, inte minst genom studier för såväl Darius Milhaud som Olivier Messiaen, men även i upptäckten av Weberns musik och Samuel Becketts strama språkdräkt. Möten och valfrändskap som kom att peka ut riktningen för hans kommande tonsättargärning. I Paris tillkom det han kom att kalla opus 1 och på den vägen är det. Under framförallt 1980-talet spred sig musiken med vinden och Kurtág är i dag en av de mest spelade tonsättarna världen över med en verkkatalog som sträcker sig över alla möjliga (och omöjliga) ensemblekonstellationer. Som så ofta i Kurtágs musik krävs i kvällens Bagatellen en minutiös närvaro. Det är en musik, som på typiskt Kurtágskt manér, ur ett begränsat material bygger upp en rik, klanglig värld. Det är inte bara virtuost på ytan utan partiturets egensinnighet gör att musikerna hela tiden också blir som medkomponister. Partivis saknar noterna tidsvärde och den vertikala korrespondensen mellan stämmorna sviktar. Detta samman med tre stämmor som kräver ett utforskande av extrema register och sofistikerade klangliga kombinationer ger en musik som nästan bitvis låter orkestralt än blott tre instrument. ESAIAS JÄRNEGARD


KRZYSTOF PENDERECKI (f 1933) KVARTETT FÖR KLARINETT OCH STRÅKTRIO (1993) Krzystof Penderecki närmar sig snart 90 år fyllda och gör det med en verklista som sedan tidigt 1960-tal uppehållit sig i konsertsalar och biosalonger (!) världen över. I hemlandet Polen anses han som den mest framstående nu levande tonsättaren. Under den tidiga karriären var han del av en revolutionerade kraft inom den nutida musiken, en frontlinje som förflyttade såväl klang som notationslösningar inom den noterade musiken, under senare decennier har estetiken riktats allt längre bak i historien utan att för den skull bli mindre angelägen, snarast bara alltmer öppen för dialog. Kvällens verk av Krzystof Penderecki låter föga som den musik som även den klassiskt obekante, associerar med denna företrädare för den så-kallade "polska skolan". De mikrotonala klustren, skräckinjagande glissandona och himmelskt glittrande flageoletter som biobesökaren hört i filmer som Exorcisten, The Shining eller, som nyligen, i den tredje säsongen av Twin Peaks är i klarinettkvartetten fjärran. I stället hör vi här kanske snarast ett eko av ett samtal med Sjostakovitj. Uttryckligen skrevs verket - enligt Penderecki - som ett svar på Schuberts C-durkvintett men i sak är det snarare 1900-tals musik som glimtar fram. Sjostakovitjs första cellokonsert, pianotrion, åttonde stråkkvartetten, men även Berg och Schönberg, som i sin senromantiska form närvarar som spöken. Som kuriosa kan nämnas att verket bär en dedikation till den förre ständige sekreteraren för svenska musikaliska akademin, Åke Holmquist. ESAIAS JÄRNEGARD


25 min


ANNA THORVALDSDOTTIR (f 1977) RÓ FÖR ENSEMBLE (2013) Anna Thorvaldsdottir är trots sin unga ålder sedan länge en distinkt och - minst sagt - hyllad röst. En röst som präglas av kontemplativa och sublima men ändå ömt skira klanger. Ofta liknas Thorvaldsdottirs musik vid den isländska naturen med dess kyla, karghet och överväldigande landskap. Hon säger själv: "Min musik är ofta inspirerad på ett centralt vis av naturen och dess många egenskaper, men jag strävar inte efter att skildra eller efterlikna naturen i min musik. För mig är musiken, det klingande, i centrum, så när jag inspireras av något från exempelvis naturen så är det för att jag i det identifierar något musikaliskt intressant. Kvaliteterna som jag inspireras av är van- ligen strukturella, som proportioner eller flöden, såväl som relationen mellan detaljer och storform. Musiken skildrar speglar hur perspektiv skiftar mellan de två - detaljen och helheten." I Ró är dramatiken påtaglig. Klangen, registret och tonens intensitet är flerskiktad och noggrant utmejslad. Titelns Ró, som förstås av svenskans dito, kan också översätts till kinesiskan och det tecknet kan också utläsas som Ann… och återför där titelns lugn till jaget, som mediterandet över sig själv för att finna en plats av jämvikt - ro. I förordet till partituret går att läsa: "När du ser en lång, uthållen ton, se det som en ömtålig blomma som du måste bära i händerna medan du balanserar på en tunn lina, utan att falla…" och lite senare: "Denna skörhet pekar mot ett osäkert tillstånd av helhet". Musiken är å ena sidan en tydlig linje, långa toner får växa in och ut ur de olika instrumenten. Det är som om ensemblen delar på den ömtåliga uppgiften att bära blomman, varje unik stämma på sitt egna vis, men hela tiden med en vördnad och respekt inför uppgiften, som om livet självt berodde därav. ESAIAS JÄRNEGARD


KAIJA SAARIAHO (f 1954) OI KUU FÖR BASKLARINETT OCH CELLO (1990) Oi kuu, en finsk titel som på svenska blir "Till månen", är en duett som i sin miniatyrform ändå utgör en viktig länk och tydlig sinnebild över Saariahos arbetsmetod. Oi kuu komponeras emellan de två orkesterverken Du Cristal och À la fumée; från kristall till rök - en diptyk där klangliga transformationer är under lupp. I Oi kuu undersöks skärningspunkten cello och klarinett emellan. Cello och klarinett upptar i sanning en central del av Saariahos universum. Dels givetvis genom den långa vänskapen med klarinettisten Kari Kriiku och cellisten Ansi Kartunen, men troligen framförallt för instrumentens förenande och transformativa egenskaper; hur cellons djupa ton kan bli klarinetten och då plötsligt som förstärkt och spridd i rummet; hur klarinettens merklanger och skira flageoletter kan förstärkas och bli till isande kristalliknande musik genom cellostråkens spöklika skuggningar. Metamorfosen i klang som äger rum i Oi kuu är som en laboration inför det som sker i orkesterdiptykens andra del, dubbelkonserten À la fumée, men även i vidare mening är det talande för hur Saariahos egen musikaliska förändring. Den är inte tvär, utan som ett lugnt vattendrag; i ständig förändring, men inte snabbare än årstidens växlingar. ESAIAS JÄRNEGARD


CLARA IANNOTTA (f 1983) PAW-MARKS IN WET CEMENT (II) (2018) FÖR PIANO OCH ENSEMBLE Irländska poeten Dorothy Molloy (1942-2004) har givit titlar och inspiration till flera av italienska Clara Iannottas senaste verk, så även Paw-marks in Wet Cement (II). I den postuma "Dog-kite" avslutas diktsamlingen med "She left her paw-marks/ in the wet cement". En bild som i den poetiska kontexten förvandlar ett snedsteg till ett avtryck av livet, som en reva förevigad i tiden. Iannotas musik har ofta suggestiva titlar, utan att för mycket nödvändigtvis ska läsas in i dem, men likväl går att följa en musikalisk läsning som av klangliga fördjupningar; som av minnen som ömt skrivs in i den färgrika och föränderliga klangkroppen. Paw-marks in wet cement (ii) är i sak en förtäckt pianokonsert. Pianot är hela tiden musikens gravitationscentrum men snarare än ett tangentbord med resonans så är det dess kropp som silar, filtrerar och i förlängningen sprider ljuden ut i ensemblen. Utrustad med ett rikt instrumentarium av objekt besvärjs klang och gestik fram. Iannottas musik karaktäriseras av ett fenomenologiskt utforskande, som hon själv beskriver: "Jag är framförallt intresserad av musik som en existentiell, fysisk erfarenhet - musik bör ses såväl som höras. Det är en av orsakerna till att jag ibland föredrar att tala om ljudets koreografi än orkestrering." ESAIAS JÄRNEGARD


Medverkande


Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.


Amerikanske Aaron Holloway Nahum är en framstående dirigent, tonsättare och inspelningstekniker. Som grundare och konstnärlig ledare för The Riot Ensemble i London har han uruppfört fler än 60 verk av tonsättare som Ann Cleare, Sebastian Hilli och Clara Iannotta, och medverkar på flertalet premiärinspelningar av tonsättare som Liza Lim, Chaya Czernowin och Rebecca Saunders. Hans verk Like a Memory of Birds uruppfördes av Peter Eötvös med Plural-ensemblen i april och basklarinettkonserten Vernichtung uruppförs av Horia Dumitrache och Pannonorkestern i november. Bland andra beställningar märks kommande stycken för BBC Symphony Orchestra, London Symphony, Hocket, Third Coast Percussion och Atea Wind Quintet.


Anna Thorvaldsdottir Musikalisk coachning


2019-03-29 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


Igor Stravinsky (1882-1971) FUNERAL SONG Förlaget har döpt Stravinskys nyupptäckta stycke till Funeral Song, men kanske hade franskans Chant funèbre ("begravningssång") passat bättre från den ryska originaltiteln - franskan var ju av tradition Rysslands andraspråk. Stycket framfördes första och enda gången vid en minneskonsert i St Petersburg för den högst betydande ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov, den 17 januari 1909, ett halvår efter tonsättarens död. En hyllning från Stravinsky till läraren som betytt så mycket för hans utveckling. Stravinsky har själv målande beskrivit stycket: "Alla soloinstrument i orkestern defilerar förbi graven och lägger vart och ett ner sin egen melodi som en krans." Tonsättaren fick själv aldrig höra stycket igen efter det första framförandet, vilket han beklagade. Han skattade det högt: "Det bästa av mina verk före Eldfågeln." Funeral Song försvann i tumultet under ryska revolutionen även om Stravinsky anade att noterna bevarats i något av St Petersburgs orkesterbibliotek. Och hans aningar besannades: när Rimskij-Korsakov-konservatoriet 2015 skulle flytta sina samlingar upptäcktes Funeral Song längst bak i ett rum så fyllt med noter att man inte kunnat komma åt det som låg bakom. "Återuruppförandet" skedde den 2 december 2016 av Valery Gergiev och Mariinskijteaterns orkester. STEFAN NÄVERMYR


ESA-PEKKA SALONEN (f 1958) VIOLINKONSERT I. Mirage II. Puls I III. Puls ll IV. Adjö Jag skrev min violinkonsert mellan juni 2008 och mars 2009. Nio månader, lika länge som en graviditet. En vacker tillfällighet. Jag valde att täcka ett så omfattande uttrycksfält som möjligt under konsertens fyra satser: från det virtuosa och pråliga till det aggressiva och brutala, från det meditativa och stillastående till det nostalgiska och höstlika. Leila Josefowicz visade sig vara en fantastisk medarbetare i denna process. Hon har inga begränsningar, vet ej vad rädsla är och hon uppmuntrande mig ständigt att utforska områden dit jag inte var säker att jag vågade gå. Som ett resultat av den processen är denna konsert lika mycket ett porträtt av henne som det är min privata berättelse, ett slags summering av mina erfarenheter som musiker och människa i den avgörande 50-årsåldern. I. Mirage (Hägring) Violinen inleder ensam, som om musiken redan pågått ett tag. Klocklika klanger kommenterar den virtuosa inriktningen här och där. Plötsligt zoomar vi in till största förstoring: violinens öppna strängar fortsätter klinga, men förstärkta; den lätta lekfullheten har ersatts av en extrem närbild av strängarna som nu spelas av cellor och basar; ljudet är mörkt och genljudande. Utzoomning, och efter ett tag åter inzoomning. Den tredje närbilden leder till recitativet. Soloviolinen spelar en utsmyckad melodisk linje som leder till en omöjligt snabb musik. Jag zoomar ut igen precis i slutet, denna gång rakt upp i luften. Violinen följer. Slutligen stoppar alla rörelse på tonen D, vilken leder till… II. Puls I Allt är stilla, orörligt. Jag föreställde mig ett rum, tyst: allt du kan höra är hjärtslagen från en människa vid din sida i sängen, i djup sömn. Du kan inte sova, men där finns ingen oro, enbart några blida, vaga tankar i sinnet. Till slut ses solens första strålar genom gardinerna, här representerade av flöjten. III. Puls II Pulsen är inte längre ett hjärtslag. Musiken är bisarr och urban, mycket nära populärkulturen med spår av (syntetisk) folkmusik. Violinen pressas fysiskt till sina gränser. Det finns något väldigt kaliforniskt i allt detta. Ett leve för yttrandefriheten. Och tack, kompisar! IV. Adjö Detta är inget farväl till något särskilt. Det är mer besläktat med naturens grundläggande process, av något som når sitt slut och något som föds ur det gamla. Givetvis består denna musik av en stor del nostalgi, och några av hela orkesterns utbrott är nästan våldsamma, men jag försökte att belysa den inre harmonin. Inte med stora gester men med ljus. När jag hade skrivit styckets allra sista ackord kände jag mig förvirrad: varför låter det sista ackordet - och bara det - helt annorlunda än all annan harmonik i stycket? Som om det hörde till en annan komposition. Nu tror jag att jag har svaret: ackordet är början på något nytt. ESA-PEKKA SALONEN


25 min


IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Den amerikanska violinisten Jennifer Koh är känd för sin lyriska briljans och bländande virtuositet. Redan som elvaåring gjorde hon debut med Chicagosymfonikerna och har sedan dess framträtt med många av världens ledande orkestrar, bland andra Los Angeles och New Yorks filharmoniker, BBC National Orchestra of Wales, Baltimore Symphony Orchestra, Saint Louis Symphony och Cleveland Orchestra. Jennifer Koh har en uttrycklig strävan att utvidga vår tids violinrepertoar och beställer kontinuerligt nya verk. Hon har gjort mer än 70 uruppföranden och ses ofta som solist i verk av tonsättare som Kaija Saariaho, John Zorn och Esa-Pekka Salonen. Nyfikenheten och en förmåga att skapa nya kreativa sammanhang har resulterat i en rad projekt som sätter musiken i ett samtidsperspektiv. Bland de kritikerhyllade satsningarna återfinns teman som The New American Concerto som utforskar violinkonserten som fenomen, Limitless med helt nyskriven musik, Bach & Beyond där hon sammanför Bach med nyskriven musik och videoinstallationer, och Off Stage, en bakom kulisserna-serie om livet som solist tillgänglig på YouTube där hon i tre filmer berör kreativitet, samarbeten och att ta hand om sin kropp. Hon är också konstnärlig ledare för arco collaborative, en konstnärsledd ideell organisation som strävar efter att genom musik skapa en bättre dialog med omvärlden och en större förståelse för vår tid.


2019-03-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


Igor Stravinsky (1882-1971) FUNERAL SONG Förlaget har döpt Stravinskys nyupptäckta stycke till Funeral Song, men kanske hade franskans Chant funèbre ("begravningssång") passat bättre från den ryska originaltiteln - franskan var ju av tradition Rysslands andraspråk. Stycket framfördes första och enda gången vid en minneskonsert i St Petersburg för den högst betydande ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov, den 17 januari 1909, ett halvår efter tonsättarens död. En hyllning från Stravinsky till läraren som betytt så mycket för hans utveckling. Stravinsky har själv målande beskrivit stycket: "Alla soloinstrument i orkestern defilerar förbi graven och lägger vart och ett ner sin egen melodi som en krans." Tonsättaren fick själv aldrig höra stycket igen efter det första framförandet, vilket han beklagade. Han skattade det högt: "Det bästa av mina verk före Eldfågeln." Funeral Song försvann i tumultet under ryska revolutionen även om Stravinsky anade att noterna bevarats i något av St Petersburgs orkesterbibliotek. Och hans aningar besannades: när Rimskij-Korsakov-konservatoriet 2015 skulle flytta sina samlingar upptäcktes Funeral Song längst bak i ett rum så fyllt med noter att man inte kunnat komma åt det som låg bakom. "Återuruppförandet" skedde den 2 december 2016 av Valery Gergiev och Mariinskijteaterns orkester. STEFAN NÄVERMYR


ESA-PEKKA SALONEN (f 1958) VIOLINKONSERT I. Mirage II. Puls I III. Puls ll IV. Adjö Jag skrev min violinkonsert mellan juni 2008 och mars 2009. Nio månader, lika länge som en graviditet. En vacker tillfällighet. Jag valde att täcka ett så omfattande uttrycksfält som möjligt under konsertens fyra satser: från det virtuosa och pråliga till det aggressiva och brutala, från det meditativa och stillastående till det nostalgiska och höstlika. Leila Josefowicz visade sig vara en fantastisk medarbetare i denna process. Hon har inga begränsningar, vet ej vad rädsla är och hon uppmuntrande mig ständigt att utforska områden dit jag inte var säker att jag vågade gå. Som ett resultat av den processen är denna konsert lika mycket ett porträtt av henne som det är min privata berättelse, ett slags summering av mina erfarenheter som musiker och människa i den avgörande 50-årsåldern. I. Mirage (Hägring) Violinen inleder ensam, som om musiken redan pågått ett tag. Klocklika klanger kommenterar den virtuosa inriktningen här och där. Plötsligt zoomar vi in till största förstoring: violinens öppna strängar fortsätter klinga, men förstärkta; den lätta lekfullheten har ersatts av en extrem närbild av strängarna som nu spelas av cellor och basar; ljudet är mörkt och genljudande. Utzoomning, och efter ett tag åter inzoomning. Den tredje närbilden leder till recitativet. Soloviolinen spelar en utsmyckad melodisk linje som leder till en omöjligt snabb musik. Jag zoomar ut igen precis i slutet, denna gång rakt upp i luften. Violinen följer. Slutligen stoppar alla rörelse på tonen D, vilken leder till… II. Puls I Allt är stilla, orörligt. Jag föreställde mig ett rum, tyst: allt du kan höra är hjärtslagen från en människa vid din sida i sängen, i djup sömn. Du kan inte sova, men där finns ingen oro, enbart några blida, vaga tankar i sinnet. Till slut ses solens första strålar genom gardinerna, här representerade av flöjten. III. Puls II Pulsen är inte längre ett hjärtslag. Musiken är bisarr och urban, mycket nära populärkulturen med spår av (syntetisk) folkmusik. Violinen pressas fysiskt till sina gränser. Det finns något väldigt kaliforniskt i allt detta. Ett leve för yttrandefriheten. Och tack, kompisar! IV. Adjö Detta är inget farväl till något särskilt. Det är mer besläktat med naturens grundläggande process, av något som når sitt slut och något som föds ur det gamla. Givetvis består denna musik av en stor del nostalgi, och några av hela orkesterns utbrott är nästan våldsamma, men jag försökte att belysa den inre harmonin. Inte med stora gester men med ljus. När jag hade skrivit styckets allra sista ackord kände jag mig förvirrad: varför låter det sista ackordet - och bara det - helt annorlunda än all annan harmonik i stycket? Som om det hörde till en annan komposition. Nu tror jag att jag har svaret: ackordet är början på något nytt. ESA-PEKKA SALONEN


25 min


IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Den amerikanska violinisten Jennifer Koh är känd för sin lyriska briljans och bländande virtuositet. Redan som elvaåring gjorde hon debut med Chicagosymfonikerna och har sedan dess framträtt med många av världens ledande orkestrar, bland andra Los Angeles och New Yorks filharmoniker, BBC National Orchestra of Wales, Baltimore Symphony Orchestra, Saint Louis Symphony och Cleveland Orchestra. Jennifer Koh har en uttrycklig strävan att utvidga vår tids violinrepertoar och beställer kontinuerligt nya verk. Hon har gjort mer än 70 uruppföranden och ses ofta som solist i verk av tonsättare som Kaija Saariaho, John Zorn och Esa-Pekka Salonen. Nyfikenheten och en förmåga att skapa nya kreativa sammanhang har resulterat i en rad projekt som sätter musiken i ett samtidsperspektiv. Bland de kritikerhyllade satsningarna återfinns teman som The New American Concerto som utforskar violinkonserten som fenomen, Limitless med helt nyskriven musik, Bach & Beyond där hon sammanför Bach med nyskriven musik och videoinstallationer, och Off Stage, en bakom kulisserna-serie om livet som solist tillgänglig på YouTube där hon i tre filmer berör kreativitet, samarbeten och att ta hand om sin kropp. Hon är också konstnärlig ledare för arco collaborative, en konstnärsledd ideell organisation som strävar efter att genom musik skapa en bättre dialog med omvärlden och en större förståelse för vår tid.


2019-03-24 18:00 Stenhammarsalen

Program


JOSEPH HAYDN (1732-1809) STRÅKKVARTETT NR 67 F-DUR OP 77:2, HOB III:82 Allegro moderato Menuett: Presto. Trio Andante Finale: Vivace assai Stråkkvartetten i F-dur op 77:2 var det sista verket i denna form som den produktive Joseph Haydn fullbordade. Han påbörjade visserligen ännu en kvartett, i d-moll 1803, men den förblev en torso. I opus 77 ingår två kvartetter, båda tillägnades furst Lobkovitz och skrevs 1799. Under detta år komponerad Haydn också det storslagna oratoriet Årstiderna, ett enormt arbete som tog så hårt hans krafter att han kände att han nu inte hade något mer att säga i musikväg. Resten av livet nöjde han sig med att damma av tidigare verk. I kvartetten i F-dur kan man emellertid inte hitta tillstymmelse till konstnärlig eller andlig avmattning. Många har tvärtom placerat denna kvartett bland Haydns allra bästa instrumentalverk, jämbördig med den berömda Londonsymfonin (nr 104). Första satsen är ett Allegro moderato som strängt taget bygger på ett enda tema, som emellertid genomgår några effektiva och känsliga förklädnader. I menuetten (egentligen ett scherzo) får cellon härma en trumma och Andantet bjuder på ett tema med flera fantasifulla variationer. Den energiska och vitala finalen kan leda tankarna till östeuropeiska rytmer i närheten av en polacca. STIG JACOBSSON


SOFIA GUBAJDULINA (f 1931) STRÅKKVARTETT NR 2 Sofia Gubajdulina härstammar från den autonoma Tatarrepubliken men studerade på 1950-talet komposition i Moskva. Hennes tidiga verk gick i Sjostakovitjs anda men hon utvecklade ett eget, seriellt tonspråk genomsyrat av gammalrysk ortodox kyrkomusik. Även om man tidigt insåg hennes unika begåvning menade de sovjetiska myndigheterna att hon slagit in på en felaktig konstnärlig kurs. Hon fick emellertid stort stöd av Sjostakovitj att fortsätta på den inslagna vägen och sedan 1963 har hon varit "fri" konstnär som i sin seriösa produktion följt sin inre övertygelse, även om detta innebar att hon till största delen komponerade för skrivbordslådan. Det var först i och med Sovjetstatens sammanbrott som hennes musik blev känd i väst, och hon blev då ordentligt uppmärksammad tillsammans med Schnittke och Denisov som en av tidens viktigaste tonsättare. Sedan 1992 bor hon i utkanten av Hamburg. 2002 erhöll hon det svenska Polarpriset. Hon skrev sin ensatsiga andra stråkkvartett 1987 på beställning av den finska Sibeliuskvartetten, vilken uruppförde den vid Kuhmofestivalen samma år. Det är en kort kvartett och tonspråket är mycket koncentrerat och laddat, fyllt av markeringar som "espressivo" och "vibrato". Flageoletter och glissandi skapar intryck av skepticism och tveksamhet, som kontrast till den starka kraft tonerna förmedlar. STIG JACOBSSON


25 min


FRANZ SCHUBERT (1797-1828) STRÅKKVARTETT NR 14 D-MOLL "DÖDEN OCH FLICKAN" Allegro Andante con moto Scherzo: Allegro molto Presto I dag betraktas Franz Schuberts d-mollkvartett som ett oersättligt mästerverk men samtiden kunde inte ta den till sig. Violinisten Ignaz Schuppanzig, som var Beethovens vän, klappade Schubert välmenande på axeln och gav goda råd. Förlaget Schott & Söhne refuserade kvartetten, liksom förlaget Breitkopf & Härtel, och när verket sent omsider spelades 1833 - då Schubert varit död i fem år - anklagade kritikerna tonsättaren för att ha använt ett alltför affekterat tonspråk. Troligen skrevs kvartetten 1824, och därmed föregriper den Beethovens sista verk i genren. Musiken är ytterst personlig och fylld av en ärligt upplevd sorg, ja rent av desperation. Samtiden chockerades av denna ohöljda känslosamhet och tragik. Men verket går tillbaka till 1817 då Schubert tonsatte journalisten Matthias Claudius dikt Döden och flickan (publicerad 1775). Det blev en av hans mest laddade romanser. Texten handlar om total hopplöshet. Nu lät Schubert i kvartettens andra sats sångens tema utvecklas till en tema-med-variationer-sats där uttrycket fördjupas ännu mer. Även i de övriga satserna är det sångtonen som dominerar - Schubert är ju en av musikhistoriens främsta melodiker och romanstonsättare. Andantet är alltså en dödens visa, men i Scherzot tränger livskraften fram i en något kantig och galghumoristisk dans, även den i moll och med närhet till Beethoven. I finalen dominerar första satsens dystra stämning. Vi har här att göra med ett själsligt porträtt av en mycket begåvad och känslig konstnär. Han har med största allvar skapat en själslig bikt och närmat sig arbetet med symfonisk bredd. Det förvånar därför inte att en senare mästare som Gustav Mahler greps så starkt av musiken att han bearbetade den för stråkorkester. STIG JACOBSSON


Medverkande






2019-03-15 19:00 Borås, Åhaga

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) UVERTYR TILL FIGAROS BRÖLLOP K 492 Den sedvanliga italienska uvertyren indelning var snabb-långsam-snabb, men Mozarts uvertyr till Figaros bröllop från 1786 kan närmast karaktäriseras som snabb-snabb-snabb. Det verkar kanske konstigt, men Mozart arbetar i stället med dynamiken: stråkarnas snabba puls i botten accentueras mer eller mindre, och kompletterande långsamma rörelser i träblåset ger variation och kontrast åt det hetsiga flödet. En uvertyrs uppgift är att skapa förväntan och spänning och ge en föraning om operans dramatiska skeende. Sedan kan det ju också vara bra för musikerna att få en ordentlig uppvärmning innan sångarna kommer in på scenen. Mozart signalerar med det höga tempot glädje och komik, men de mörklagda klangerna låter oss också ana att detta är en opera buffa med allvarliga inslag. Ramhandlingen hör till de allra vanligaste på Mozarts tid: Kampen mellan herren - greven - och betjänten, där den senare till slut drar det längsta strået. När uvertyrens brummande humleflykt väl nått sitt slut går ridån upp och vi möter tjänaren Figaro och hans fästmö Susana i full färd med att hitta bästa platsen för deras nya säng - de ska inom kort gifta sig. STEFAN NÄVERMYR


GÖSTA NYSTROEM (1890 - 1966) CONCERTO RICERCANTE Allegro energico. Adagio ad libitum. Allegro scherzando Gösta Nystroem var en av de svenska tonsättare som under 1920- och 1930-talen blåste nytt kontinentalt liv i det då ganska unkna svenska musikklimatet. Han hade tidigt givit sig ut i världen. På 1910-talet studerade han måleri i Köpenhamn och under lång tid hade han svårt att välja mellan konsten och musiken. Hela 1920-talet var han bosatt i Paris och studerade komposition för bland andra Leonid Sabanejev. Han tog mycket av den franska andan med sig på resan hem men förlorade spårlöst den stora koffert som innehöll huvuddelen av hans ungdomsproduktion, bland annat en hel del kammarmusik. Efter denna händelse tappade han intresse för kammarmusiken. I stället gjorde han sig känd som en mästerlig symfoniker och en inträngande romanstonsättare. Pianisten Nystroem skrev tre solokonserter (viola, cello samt violin) innan han vågade sig på en konsert för sitt eget instrument. Det var pianisten Käbi Laretei som initierade beställningen, och Nystroem var smått skräckslagen över uppgiften. "Jag vet ännu ingenting mera än att jag bangar i med ett pukslag och kör i gång med ett allegro för att ränna av mig den första rädslan. För jag är verkligen rädd. Tänk om det bär åt fanders med hela härligheten", skrev han i ett brev. Ordet ricercante i verktiteln har med "söka" att göra, och förmodligen kände han att han sökte sig fram när han mot slutet av 1958 väl kommit i gång - i november året därpå var han färdig. Det blev, om man så vill, tre satser, men de hänger ihop i en enhet och många tematiska idéer återkommer regelbundet. Ett allegro energico med stor dynamik och generösa gester inleder, och pianosolisten får ibland använda sitt instrument närmast som ett slagverk. I det följande adagiot tillkommer såväl harpa som celesta och även här utvecklas musiken till dramatiska höjdpunkter. I det avslutande snabba och friska scherzandot hittar man även en liten kromatisk vals som han lånade från musiken till filmen Leva på hoppet från 1951 (regi Göran Gentele med Meg Westergren, Per Oscars- son, Ingrid Thulin och Jarl Kulle). När Nystroem var färdig skrev han på sista partitursidan "Må Gud bevara mig. Havet är så stort och min båt är så liten." Kan man ana en viss ångest över hur musiken skulle tas emot? Uruppförandet blev i alla fall en stor upplevelse och framgång. Det inträffade den 15 maj 1960 med Käbi Laretei som solist till Radioorkestern dirigerad av Sten Frykberg - och som en för tiden verkligt unik händelse sändes det hela i tv. Senare under året (13 oktober) firades hans 70-årsdag med att han tilldelades många hedrande hyllningar. Bland annat fick han stipendier från Lions och Sveriges Radio och tilldelades Expressens pris Spelmannen. STIG JACOBSSON


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sydkoreanska Han-Na Chang är konstnärlig ledare och chefdirigent för Trondheims symfoniorkester. Under förra säsongen, som var hennes första som ledare för orkestern, hyllades hon för sensationella framföranden av Beethovens Eroicasymfoni och Mahlers symfoni nr 7. Under denna säsong fortsätter hon att utveckla orkesterns kärnrepertoar där Beethoven och Mahler är fortsatt viktiga, men också musik av Brahms, Dvorák, Bruckner, Richard Strauss och Sjostakovitj. Vid sidan av chefdirigentskapet i Trondheim är Han-Na Chang en mycket eftertraktad gästdirigent. Förutom Göteborgs Symfoniker gästar hon den här säsongen Toronto Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna, Finska Radions symfoniorkester och Danska Nationalorkestern. Hon har tidigare framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, WDR-orkestern i Köln, Bambergs symfoniorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Kungliga filharmonikerna och symfoniorkestrarna i Singapore och Tokyo. Han-Na Changs började sin karriär som cellist. Vid elva års ålder vann hon 1994 den internationella Rostropovitj-tävlingen och framträdde därefter som solist med en rad av världens främsta orkestrar: Berlins filharmoniker, New York och Los Angeles Philharmonic, London Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester, Philadelphia Orchestra, Orchestre de Paris, för att nämna några. Hennes skivinspelningar på EMI Classics har belönats med priser som ECHO Klassik och Gramophones prestigefyllda Concerto of the Year Award. Han-Na Chang har också studerat filosofi vid Harvarduniversitetet och är för närvarande Goodwill-ambassadör för Röda Korset i Sydkorea.


Sedan diplomkonserten 2007 har Anna Christensson etablerat sig som en av de främsta svenska pianisterna i sin generation och har framträtt i samtliga nordiska och baltiska länder, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Schweiz, Nederländerna, Österrike, Ryssland och USA. Hon har framträtt som solist med Kungliga filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Uppsala kammarorkester och symfoniorkestrarna i Gävle och Helsingborg. Anna Christensson studerade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för Anders Kilström och Mats Widlund och senare även för András Schiff, Ferenc Rados, Jiri Hlinka och Rita Wagner. Hon har en bred repertoar och intresserar sig inte bara för den stora klassiska och romantiska repertoaren utan också för musik som oförtjänt riskerar att glömmas bort. Hennes albumdebut 2009 var en dubbel-cd med musik av Henning Mankell, farfar till författaren Henning Mankell. Uppföljaren Rosenberg Piano Works utnämndes av DN:s recensent till 2012 års tredje bästa skiva, alla kategorier. Hennes senaste album kom 2015 och innehåller Henning Mankells pianokonsert och Gösta Nystroems Concerto ricercante. Anna Christensson är också fast medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik där hon medverkat vid 100-tals uruppföranden.


2019-03-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) UVERTYR TILL FIGAROS BRÖLLOP K 492 Den sedvanliga italienska uvertyren indelning var snabb-långsam-snabb, men Mozarts uvertyr till Figaros bröllop från 1786 kan närmast karaktäriseras som snabb-snabb-snabb. Det verkar kanske konstigt, men Mozart arbetar i stället med dynamiken: stråkarnas snabba puls i botten accentueras mer eller mindre, och kompletterande långsamma rörelser i träblåset ger variation och kontrast åt det hetsiga flödet. En uvertyrs uppgift är att skapa förväntan och spänning och ge en föraning om operans dramatiska skeende. Sedan kan det ju också vara bra för musikerna att få en ordentlig uppvärmning innan sångarna kommer in på scenen. Mozart signalerar med det höga tempot glädje och komik, men de mörklagda klangerna låter oss också ana att detta är en opera buffa med allvarliga inslag. Ramhandlingen hör till de allra vanligaste på Mozarts tid: Kampen mellan herren - greven - och betjänten, där den senare till slut drar det längsta strået. När uvertyrens brummande humleflykt väl nått sitt slut går ridån upp och vi möter tjänaren Figaro och hans fästmö Susana i full färd med att hitta bästa platsen för deras nya säng - de ska inom kort gifta sig. STEFAN NÄVERMYR


GÖSTA NYSTROEM (1890 - 1966) CONCERTO RICERCANTE Allegro energico. Adagio ad libitum. Allegro scherzando Gösta Nystroem var en av de svenska tonsättare som under 1920- och 1930-talen blåste nytt kontinentalt liv i det då ganska unkna svenska musikklimatet. Han hade tidigt givit sig ut i världen. På 1910-talet studerade han måleri i Köpenhamn och under lång tid hade han svårt att välja mellan konsten och musiken. Hela 1920-talet var han bosatt i Paris och studerade komposition för bland andra Leonid Sabanejev. Han tog mycket av den franska andan med sig på resan hem men förlorade spårlöst den stora koffert som innehöll huvuddelen av hans ungdomsproduktion, bland annat en hel del kammarmusik. Efter denna händelse tappade han intresse för kammarmusiken. I stället gjorde han sig känd som en mästerlig symfoniker och en inträngande romanstonsättare. Pianisten Nystroem skrev tre solokonserter (viola, cello samt violin) innan han vågade sig på en konsert för sitt eget instrument. Det var pianisten Käbi Laretei som initierade beställningen, och Nystroem var smått skräckslagen över uppgiften. "Jag vet ännu ingenting mera än att jag bangar i med ett pukslag och kör i gång med ett allegro för att ränna av mig den första rädslan. För jag är verkligen rädd. Tänk om det bär åt fanders med hela härligheten", skrev han i ett brev. Ordet ricercante i verktiteln har med "söka" att göra, och förmodligen kände han att han sökte sig fram när han mot slutet av 1958 väl kommit i gång - i november året därpå var han färdig. Det blev, om man så vill, tre satser, men de hänger ihop i en enhet och många tematiska idéer återkommer regelbundet. Ett allegro energico med stor dynamik och generösa gester inleder, och pianosolisten får ibland använda sitt instrument närmast som ett slagverk. I det följande adagiot tillkommer såväl harpa som celesta och även här utvecklas musiken till dramatiska höjdpunkter. I det avslutande snabba och friska scherzandot hittar man även en liten kromatisk vals som han lånade från musiken till filmen Leva på hoppet från 1951 (regi Göran Gentele med Meg Westergren, Per Oscars- son, Ingrid Thulin och Jarl Kulle). När Nystroem var färdig skrev han på sista partitursidan "Må Gud bevara mig. Havet är så stort och min båt är så liten." Kan man ana en viss ångest över hur musiken skulle tas emot? Uruppförandet blev i alla fall en stor upplevelse och framgång. Det inträffade den 15 maj 1960 med Käbi Laretei som solist till Radioorkestern dirigerad av Sten Frykberg - och som en för tiden verkligt unik händelse sändes det hela i tv. Senare under året (13 oktober) firades hans 70-årsdag med att han tilldelades många hedrande hyllningar. Bland annat fick han stipendier från Lions och Sveriges Radio och tilldelades Expressens pris Spelmannen. STIG JACOBSSON


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sydkoreanska Han-Na Chang är konstnärlig ledare och chefdirigent för Trondheims symfoniorkester. Under förra säsongen, som var hennes första som ledare för orkestern, hyllades hon för sensationella framföranden av Beethovens Eroicasymfoni och Mahlers symfoni nr 7. Under denna säsong fortsätter hon att utveckla orkesterns kärnrepertoar där Beethoven och Mahler är fortsatt viktiga, men också musik av Brahms, Dvorák, Bruckner, Richard Strauss och Sjostakovitj. Vid sidan av chefdirigentskapet i Trondheim är Han-Na Chang en mycket eftertraktad gästdirigent. Förutom Göteborgs Symfoniker gästar hon den här säsongen Toronto Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna, Finska Radions symfoniorkester och Danska Nationalorkestern. Hon har tidigare framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, WDR-orkestern i Köln, Bambergs symfoniorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Kungliga filharmonikerna och symfoniorkestrarna i Singapore och Tokyo. Han-Na Changs började sin karriär som cellist. Vid elva års ålder vann hon 1994 den internationella Rostropovitj-tävlingen och framträdde därefter som solist med en rad av världens främsta orkestrar: Berlins filharmoniker, New York och Los Angeles Philharmonic, London Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester, Philadelphia Orchestra, Orchestre de Paris, för att nämna några. Hennes skivinspelningar på EMI Classics har belönats med priser som ECHO Klassik och Gramophones prestigefyllda Concerto of the Year Award. Han-Na Chang har också studerat filosofi vid Harvarduniversitetet och är för närvarande Goodwill-ambassadör för Röda Korset i Sydkorea.


Sedan diplomkonserten 2007 har Anna Christensson etablerat sig som en av de främsta svenska pianisterna i sin generation och har framträtt i samtliga nordiska och baltiska länder, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Schweiz, Nederländerna, Österrike, Ryssland och USA. Hon har framträtt som solist med Kungliga filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Uppsala kammarorkester och symfoniorkestrarna i Gävle och Helsingborg. Anna Christensson studerade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för Anders Kilström och Mats Widlund och senare även för András Schiff, Ferenc Rados, Jiri Hlinka och Rita Wagner. Hon har en bred repertoar och intresserar sig inte bara för den stora klassiska och romantiska repertoaren utan också för musik som oförtjänt riskerar att glömmas bort. Hennes albumdebut 2009 var en dubbel-cd med musik av Henning Mankell, farfar till författaren Henning Mankell. Uppföljaren Rosenberg Piano Works utnämndes av DN:s recensent till 2012 års tredje bästa skiva, alla kategorier. Hennes senaste album kom 2015 och innehåller Henning Mankells pianokonsert och Gösta Nystroems Concerto ricercante. Anna Christensson är också fast medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik där hon medverkat vid 100-tals uruppföranden.


2019-03-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) UVERTYR TILL FIGAROS BRÖLLOP K 492 Den sedvanliga italienska uvertyren indelning var snabb-långsam-snabb, men Mozarts uvertyr till Figaros bröllop från 1786 kan närmast karaktäriseras som snabb-snabb-snabb. Det verkar kanske konstigt, men Mozart arbetar i stället med dynamiken: stråkarnas snabba puls i botten accentueras mer eller mindre, och kompletterande långsamma rörelser i träblåset ger variation och kontrast åt det hetsiga flödet. En uvertyrs uppgift är att skapa förväntan och spänning och ge en föraning om operans dramatiska skeende. Sedan kan det ju också vara bra för musikerna att få en ordentlig uppvärmning innan sångarna kommer in på scenen. Mozart signalerar med det höga tempot glädje och komik, men de mörklagda klangerna låter oss också ana att detta är en opera buffa med allvarliga inslag. Ramhandlingen hör till de allra vanligaste på Mozarts tid: Kampen mellan herren - greven - och betjänten, där den senare till slut drar det längsta strået. När uvertyrens brummande humleflykt väl nått sitt slut går ridån upp och vi möter tjänaren Figaro och hans fästmö Susana i full färd med att hitta bästa platsen för deras nya säng - de ska inom kort gifta sig. STEFAN NÄVERMYR


GÖSTA NYSTROEM (1890 - 1966) CONCERTO RICERCANTE Allegro energico. Adagio ad libitum. Allegro scherzando Gösta Nystroem var en av de svenska tonsättare som under 1920- och 1930-talen blåste nytt kontinentalt liv i det då ganska unkna svenska musikklimatet. Han hade tidigt givit sig ut i världen. På 1910-talet studerade han måleri i Köpenhamn och under lång tid hade han svårt att välja mellan konsten och musiken. Hela 1920-talet var han bosatt i Paris och studerade komposition för bland andra Leonid Sabanejev. Han tog mycket av den franska andan med sig på resan hem men förlorade spårlöst den stora koffert som innehöll huvuddelen av hans ungdomsproduktion, bland annat en hel del kammarmusik. Efter denna händelse tappade han intresse för kammarmusiken. I stället gjorde han sig känd som en mästerlig symfoniker och en inträngande romanstonsättare. Pianisten Nystroem skrev tre solokonserter (viola, cello samt violin) innan han vågade sig på en konsert för sitt eget instrument. Det var pianisten Käbi Laretei som initierade beställningen, och Nystroem var smått skräckslagen över uppgiften. "Jag vet ännu ingenting mera än att jag bangar i med ett pukslag och kör i gång med ett allegro för att ränna av mig den första rädslan. För jag är verkligen rädd. Tänk om det bär åt fanders med hela härligheten", skrev han i ett brev. Ordet ricercante i verktiteln har med "söka" att göra, och förmodligen kände han att han sökte sig fram när han mot slutet av 1958 väl kommit i gång - i november året därpå var han färdig. Det blev, om man så vill, tre satser, men de hänger ihop i en enhet och många tematiska idéer återkommer regelbundet. Ett allegro energico med stor dynamik och generösa gester inleder, och pianosolisten får ibland använda sitt instrument närmast som ett slagverk. I det följande adagiot tillkommer såväl harpa som celesta och även här utvecklas musiken till dramatiska höjdpunkter. I det avslutande snabba och friska scherzandot hittar man även en liten kromatisk vals som han lånade från musiken till filmen Leva på hoppet från 1951 (regi Göran Gentele med Meg Westergren, Per Oscars- son, Ingrid Thulin och Jarl Kulle). När Nystroem var färdig skrev han på sista partitursidan "Må Gud bevara mig. Havet är så stort och min båt är så liten." Kan man ana en viss ångest över hur musiken skulle tas emot? Uruppförandet blev i alla fall en stor upplevelse och framgång. Det inträffade den 15 maj 1960 med Käbi Laretei som solist till Radioorkestern dirigerad av Sten Frykberg - och som en för tiden verkligt unik händelse sändes det hela i tv. Senare under året (13 oktober) firades hans 70-årsdag med att han tilldelades många hedrande hyllningar. Bland annat fick han stipendier från Lions och Sveriges Radio och tilldelades Expressens pris Spelmannen. STIG JACOBSSON


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sydkoreanska Han-Na Chang är konstnärlig ledare och chefdirigent för Trondheims symfoniorkester. Under förra säsongen, som var hennes första som ledare för orkestern, hyllades hon för sensationella framföranden av Beethovens Eroicasymfoni och Mahlers symfoni nr 7. Under denna säsong fortsätter hon att utveckla orkesterns kärnrepertoar där Beethoven och Mahler är fortsatt viktiga, men också musik av Brahms, Dvorák, Bruckner, Richard Strauss och Sjostakovitj. Vid sidan av chefdirigentskapet i Trondheim är Han-Na Chang en mycket eftertraktad gästdirigent. Förutom Göteborgs Symfoniker gästar hon den här säsongen Toronto Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna, Finska Radions symfoniorkester och Danska Nationalorkestern. Hon har tidigare framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, WDR-orkestern i Köln, Bambergs symfoniorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Kungliga filharmonikerna och symfoniorkestrarna i Singapore och Tokyo. Han-Na Changs började sin karriär som cellist. Vid elva års ålder vann hon 1994 den internationella Rostropovitj-tävlingen och framträdde därefter som solist med en rad av världens främsta orkestrar: Berlins filharmoniker, New York och Los Angeles Philharmonic, London Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester, Philadelphia Orchestra, Orchestre de Paris, för att nämna några. Hennes skivinspelningar på EMI Classics har belönats med priser som ECHO Klassik och Gramophones prestigefyllda Concerto of the Year Award. Han-Na Chang har också studerat filosofi vid Harvarduniversitetet och är för närvarande Goodwill-ambassadör för Röda Korset i Sydkorea.


Sedan diplomkonserten 2007 har Anna Christensson etablerat sig som en av de främsta svenska pianisterna i sin generation och har framträtt i samtliga nordiska och baltiska länder, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Schweiz, Nederländerna, Österrike, Ryssland och USA. Hon har framträtt som solist med Kungliga filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Uppsala kammarorkester och symfoniorkestrarna i Gävle och Helsingborg. Anna Christensson studerade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för Anders Kilström och Mats Widlund och senare även för András Schiff, Ferenc Rados, Jiri Hlinka och Rita Wagner. Hon har en bred repertoar och intresserar sig inte bara för den stora klassiska och romantiska repertoaren utan också för musik som oförtjänt riskerar att glömmas bort. Hennes albumdebut 2009 var en dubbel-cd med musik av Henning Mankell, farfar till författaren Henning Mankell. Uppföljaren Rosenberg Piano Works utnämndes av DN:s recensent till 2012 års tredje bästa skiva, alla kategorier. Hennes senaste album kom 2015 och innehåller Henning Mankells pianokonsert och Gösta Nystroems Concerto ricercante. Anna Christensson är också fast medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik där hon medverkat vid 100-tals uruppföranden.


2019-03-03 18:00 Stenhammarsalen

Program


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL OP 105 Mit leidenschaftlichen Ausdruck Allegretto Lebhaft Det är allmänt bekant att Robert Schumann led av psykisk ohälsa även om han under långa perioder kunde komponera och leda musikverksamheten i de städer han bosatt sig i. Inte sällan inträffade emellertid situationer som medförde konflikter. Han anförtrodde konsertmästaren, Joseph Wasielewski, i orkestern i Düsseldorf att han varit "mycket förbannad på vissa personer" när han skrev sin första violinsonat. Schumann hade varit dirigent och ledare för stadens orkester under ett par år men efter vissa misshälligheter fått sina befogenheter begränsade till att bara framföra sina egna verk. Kanske var ilskan inspirerande för han behövde bara en knapp vecka (12-16 september 1851) för att skriva hela sin första violinsonat. Trots att den inte är mycket längre än 15 minuter är det en symfoniskt upplagd sonat i tre satser. Normalt skrev han sonater i fyra satser (som till exempel den dubbelt så långa violinsonaten nr 2 d-moll op 121, skriven bara ett par månader senare). Men om man så önskar kan man se Allegretto-satsen som en kombination av långsam sats och scherzo. Med lidelsefullt uttryck inleder Schumann sonaten med en rik och intensiv klang, där violinen presenterar huvudtemat till ett vildsint pianoackompanjemang. Med bibehållen intensitet fortlöper hela satsen och dess stämning återkommer efter det korta allegrettot i finalen som rymmer ett tema som är besläktat med en viktig episod ur scherzot i den tredje symfonin "den Rhenska" (som uruppförts i Düsseldorf ett drygt halvår tidigare). Även om finalen är fylld av en pådrivande energi så är det kanske ändå just denna korta men underbart varma och lyriska episod som stannar i minnet. STIG JACOBSSON


CLARA SCHUMANN (1819-1896) TRE ROMANSER FÖR VIOLIN OCH PIANO OP 22 Andante molto Dess-dur Allegretto g-moll Leidenschaftlich schnell B-dur Redan 1902 kom första lexikonet med enbart kvinnliga tonsättare - 750 stycken. När man bläddrar i sådana lexikon slås man av att hitta namn som Schumann, Mendelssohn, Mahler, Respighi och Rimskij-Korsakov. Men är inte det namn på kända manliga tonsättare? Jovisst. Men tidsandan var sådan att män hade mycket svårt att acceptera skapande kvinnor. En möjlighet för dem var att liera sig med skapande män som förhoppningsvis förstod deras situation. Här hittar vi alltså hustrur, systrar, döttrar. Det räckte inte alltid. Alma Mahler förbjöds komponera av sin make Gustav med orden: "Det räcker med en tonsättare i familjen" och Clara Schumanns komponerande avtog markant när hon 1840 gifte sig med Robert och fick en stor barnaskara att ta hand om. Ändå är Clara Schumann en av de mest kända och ryktbara kvinnliga tonsättarna. Den 13 januari 1833 skrev den 13-åriga Clara Wieck i sin dagbok: "Jag har börjat komponera en konsert." Och hon visste mycket väl vad hon gett sig in på. Flickan hade framträtt som pianist hemma i Leipzig många gånger, förvånat aristokratiska musikvänner vi hovet i Dresden och förtrollat publiken från Weimar till Paris på en konsertturné genom Europa. Hon kom att bli en av tidens främsta pianister. 1853 skrev hon tre romanser för violin och piano, inspirerad av sin makes födelsedag. Hon var mycket god vän med den kände och uppburne violinisten Joseph Joachim, som fick sig musiken tillägnad, och som bland annat spelade romanserna för kung George V av Hanover. Joachim fann musiken bestå av "ljuvlig, himmelsk glädje". STIG JACOBSSON


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) VIOLINSONAT NR 2 A-DUR OP 100 Allegro amabile Andante tranquillo. Vivace. Andante. Vivace di più. Andante. Vivace Allegretto grazioso (quasi Andante) Brahms andra violinsonat går i A-dur och brukar ibland kallas Thun-sonaten eftersom den komponerades vid denna schweiziska sjö, en kär tillflyktsort som Brahms besökte tre somrar i rad med början 1886. Här frigjordes hans inre känslor. De sex veckorna sommaren 1886 var särskilt lyckliga och han komponerade då även den andra cellosonaten och den tredje pianotrion - vid sidan av en lång rad sånger. Sonaten skrev han "medan han väntade på en kär väns ankomst". Vännen i fråga var den unga, vackra sångerskan Hermine Spies som han vid denna tid hade en mycket intensiv och uppmärksammad kärlekshistoria med. Detta kan också vara förklaringen till att Brahms i sin ljusa och laddade musik citerar ett par egna sånger vars texter kan ges kärleksfulla associationer. Fröken Spies lade säkert märke till citaten eftersom sångerna skrivits direkt med tanke på henne. I första satsen förekommer således sångerna Komm bald op 97:5 och Wie Melodien zieht es op 105:1. I genomföringsdelen kombinerar tonsättaren dessa båda melodier på ett synnerligen konstfullt sätt. Andra satsen kan ses som en kombination av långsam koral (andante) och en virvlande dans (vivace). I finalens början citeras också sången Immer leise wird mein Schlummer op 105:2 innan musiken utvecklas i ett rondomönster. Men avslutningen blir inte ett briljant jubel, utan snarare en lyrisk och kärleksfull avrundning. Sonaten uruppfördes i Wien den 2 december 1886 då Brahms redan hade påbörjat sin tredje violinsonat, den i d-moll op 108. STIG JACOBSSON


25 min


SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) VIOLINSONAT NR 2 D-DUR OP 94B Moderato Scherzo: Presto Andante Allegro con brio Mitt under brinnande krig skrev Sergej Prokofjev sommaren 1943 en sonat för flöjt och piano. Han påbörjade den i Kazakstan och fullbordade den på andra sidan Uralbergen dit han som så många av sina kolleger tagit sig för att kunna arbeta i lugn och ro, långt ifrån krigets oro. Prokofjevs huvuduppgift var då att komponera baletten Askungen. Men istället för att skildra krigets fasor valde han att knyta an till en solig klassisk tonkonst med gamla dansrytmer och genomskinlig struktur. Det var väl ett sätt att fjärma sig från den skrämmande verkligheten. Den första satsen bjuder på ett brett lyriskt tema, den andra avkräver sina musiker ett briljant virtuoseri. Mozarts anda vilar över den sångbara tredje satsen och i den narraktiga finalen sneglar han på Haydn. Sonaten blev snabbt en så stor framgång att den kände ryske violinisten David Ojstrach - som tillägnats och uruppfört Prokofjevs första violinsonat - beklagade att den nya sonaten inte var skriven för violin. Tillsammans med tonsättaren, som var förtjust i idén, gjorde han därför en version för violin och i den formen blev sonaten till och med mer känd och älskad än i originalversionen. Sonaten flödar från den stillsamt tankfulla första satsen till den glädjerika finalen över av Prokofjevs melodiska rikedom. Här finns den sorts neoklassicism som också genomsyrar hans första symfoni, "Den klassiska". Naturligtvis var det Ojstrach som än en gång var den förste som spelade versionen för violin, i Moskva i juni 1944, med Lev Orbin vid pianot. STIG JACOBSSON


Medverkande


Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.


"Alexander Gavrylyuk är en av de största upptäckterna det senaste decenniet. Varje gång förtrollar han publiken med sin otroliga virtuositet och sitt tankeväckande spel." (De Telegraaf, juni 2015) Pianisten Alexander Gavrylyuk började sina studier när han var sju år och två år senare spelade han sin första pianokonsert offentligt. Han har vunnit förstapriser i Horowitztävlingen 1999 och Hamamatsu-tävlingen i Japan 2000 där han hyllades som "den mest begåvade 16-åringen under andra hälften av 1900-talet". Efter debuten med Concertgebouworkestern 2010 är han ständigt efterfrågad av framstående orkestrar och dirigenter. Han har bland annat framträtt med New York Philharmonic Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Moskvas filharmoniker, NHK-orkestern i Tokyo samt Israels filharmoniska orkester. Bland dirigenter han samarbetat med finns Herbert Blomstedt, Vladimir Ashkenazy, Vladimir Jurowski, Alexander Lazarev, Vassily Petrenko, Osmo Vänskä och Neeme Järvi. Alexander Gavrylyuk återvänder med jämna mellanrum till hemlandet Ryssland där han framträtt med Ryska Nationalorkestern och Ryska statliga Svetlanov-orkestern. Bland hans inspelningar finns Prokofjevs fem pianokonserter med Vladimir Ashkenazy och Sydney Symphony Orchestra samt solomusik av Rachmaninov, Skrjabin och Prokofjev (Piano Classics). Hans senaste utgåva med Musorgskijs Tavlor på en utställning och Schumanns Kinderszenen har hyllats av kritikerna. Bland höjdpunkterna denna säsong finns framträdanden med Valerij Gergijev och Rotterdams filharmoniker, Orchestre de la Suisse Romande, Cincinnati Symphony Orchestra samt Göteborgs Symfoniker.


2019-03-01 19:30 Salzburg, Felsenreitschule

Göteborgs Symfoniker

Program


ANDREA TARRODI (f 1981) LIGURIA Vid Liguriska havet på Italiens nordvästra kust ligger fem små fiskestäder som klamrar sig fast längs de branta klipporna. Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monterosso heter de och mellan dem kan man vandra till fots i bergen. I augusti 2011 besökte jag den här platsen och så fort vi anlände dit så visste jag att jag ville göra musik om den. Resultatet blev ett verk som kan beskrivas som en "vandring" mellan de olika små städerna: Riomaggiore med sina höga vågor; Manarola med sitt klocktorn; Monterosso med stranden där badgästerna stressade sig fram för att få en plats och fällde ut sina färgglada parasoll, något som liknade en scen i en Fellinifilm; och så Vernazza med sitt utkikstorn och sina klippor; och sist Corniglia, där natten var full av stjärnor. Verket beställdes av Sveriges Radio och uruppfördes av Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding den 20 april 2012. ANDREA TARRODI Tonsättaren Andrea Tarrodi föddes 1981 i Stockholm. Hon började spela piano som åttaåring och redan då väcktes lusten att skapa egen musik. Andrea Tarrodi har studerat komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Conservatorio di Musica di Perugia och Musikhögskolan i Piteå. Hon tog sin masterexamen i komposition vid Kungliga Musikhögskolan år 2009. Hon fick sitt genombrott som tonsättare när hon 2010 vann förstapris i Uppsala tonsättartävling med verket Zephyros för orkester, något som ledde till flera framföranden av orkestrar runt om i världen. 2011-2013 var hon Sveriges Radio P2:s hustonsättare, ett uppdrag som inneburit beställningar från Sveriges Radios symfoniorkester, Radiokören, Dahlkvistkvartetten med flera. 2012 var hon Vårens tonsättare i Berwaldhallen, då bland annat hennes orkesterverk Liguria uruppfördes av Sveriges Radios symfoniorkester under chefdirigent Daniel Harding. Sommaren 2017 framfördes det vid BBC Proms av Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo. Våren 2018 ägnas Weekendfestivalen i Stockholms Konserthus Andrea Tarrodi. Hennes verk har framförts av orkestrar som Sveriges Radios Symfoniorkester, Norrköpings Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Cape Philharmonic Orchestra, Malmö Symfoniorkester och Spartanburg Philharmonic i USA. Hennes musik har fått stor internationell spridning och har spelats i Europa, Nordamerika och Afrika. 2013-2014 var hon Composer in Residence hos Västerås Sinfonietta. Andrea Tarrodi är medlem i STIM och KVAST och invaldes 2009 i Föreningen Svenska Tonsättare.


MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att "en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss". Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Dittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen samtid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt fortsatta skapande. Några har tolkat andra symfonin som en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Symfonin betraktades på det viset som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), något som Sibelius helt säkert inte alls avsett. Allt i musiken är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta faktum har säkert påverkat tonspråket. Bakom musiken anar man ändå ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad, till synes, obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk. Som alltid med personlig och ärlig musik mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin är "vulgär, självgod och provinsiell bortom all mening". Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänförande brev till Sibelius: "Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det." Han blev så tagen av musiken att han plötsligt insåg att den första symfoni han själv skrivit, var så lite värd att han drog in den och förbjöd fortsatta framföranden av den. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Den tysk-japanska pianisten Alice Sara Ott (f 1988) är en av den klassiska musikscenens mest efterfrågade artister. Hon framträder regelbundet med många av världens allra främsta dirigenter, som Gustavo Dudamel, Antonio Pappano, Sakari Oramo, Myung-Whun Chung, Hannu Lintu och orkestrar som Los Angeles Philharmonic, London Symphony Orchestra, Chicagos symfoniorkester, Berlins radiosymfoniker och Wiener Symphoniker, för att nämna några. Hon är sedan tio år exklusiv artist på Deutsche Grammophon. På sitt senaste album, Nightfall, framför hon musik av Erik Satie, Debussy och Ravel, bland annat Gaspard de la Nuit, en av pianolitteraturens största utmaningar. Den här säsongen gör hon även en recitalturné med musiken från albumet, men ger också konserter tillsammans med bland andra NHK Symphony Orchestra i Tokyo, Londonsymfonikerna, BBC Scottish Symphony Orchestra och Göteborgs Symfoniker. Alice Sara Ott är mycket aktiv kammarmusiker och har en konsertserie i samarbete med Londonsymfonikerna där hon framträder med musiker som violinisterna Ray Chen och Nemanja Radulovic, klarinettisten Dimitri Ashkenazy och cellisterna Pablo Ferrández och Alexey Stadler. Vid sidan av sin verksamhet som konsertpianist är hon dessutom designer och samarbetar med flera kända internationella varumärken.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!