Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

1996-01-26 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND


1996-01-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND


1966-09-15 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1964-01-12 20:00 Karlstad, Sundstaaulan (Nya läroverket)

Göteborgs Symfoniker

Program




DANSER FRÅN GALÁNTA Urgammal ungersk bondemusik, då oförändrad ute i byarna, började upptecknas av Kodály och Bartók omkring 1905. Båda tonsättarna fängslades också av den egenartade romska verbunkosmusiken. Bartók experimenterade tidigt med att kombinera sådan med tyskinfluerad konstmusik. Kodálys Danser från Galánta är direkt formade efter denna verbunkos- eller värvningsmusik, ur uppteckningar runt 1800, som han kom över under sin sjuåriga barndom i den nu slovakiska småstaden Galánta, fem mil från Bratislava, invid tåglinjen mellan Wien och Budapest. I staden fanns ett berömt romskt kapell som gav honom hans tidigaste smak för orkesterklang. Verbunkos var en musikstil, snarlik csárdás, som användes för att värva rekryter till den österrikisk-ungerska armén innan nya värvningssystem infördes 1849. Det hela gick tidigare till så att ett dussintal dansanta kavallerister, ledda av en sergeant, under sent 1700- eller tidigt 1800-tal sändes ut, ofta på den ungerska landsbygden, för att med en färgstark show med romska ackompanjatörer ge en lustfylld bild av militärlivet. Systemet var effektivt och nya rekryter strömmade till. Sergeanten dansade före i en långsammare inledning, varpå de mer eller mindre akrobatiska dansarna successivt ökade musikens tempo och intensitet. Kodálys Danser från Galánta, i fem delar i ett liknande mönster, skrevs 1933 till 80-årsjubileet för Budapests filharmoniker. Instrumentationen för dubbelbesatta flöjter (plus piccolo), oboer, A-klarinetter, fagotter, därtill fyra horn, pukor, virveltrumma, klockspel, triangel och stråkar efterbildade ett sådant verbunkosband med soloklarinett i huvudroll som romernas tárogáto. Till historien hör att Galántastyckena i original tillkom under Ungerns kurucztid, i självständighetskampen under turkisk ockupation. Verbunkosmusik började ges ut i noter under sent 1700-tal, inte minst i Wien, där både Mozart och Schubert tog starka intryck av den. Kodály använder den långsamma verbunkosinledningen som rondotema i följande fyra danser liksom i den stora slutcodan. Bara den upptar mer än styckets halva längd. Kodály skulle som aktad professor vid Budapests Musikhögskola och president för den ungerska vetenskapsakademien senare hedersdoktor i Oxford och Berlin, verka för en spontan folkmusiks betydelse. Denna frihetliga inriktning genomsyrade också centrala tidigare verk som Háry János-sviten 1927 och Danserna från Marosszék 1933, båda jämte Galántadanserna hans oftast spelade verk. Den folkloristiska traditionen förs fortfarande vidare av Kodály-institutet i hans hemstad Kecskemét, där vi med stolthet erfar att svensken Lars Edlunds läroböcker i gehörsutbildning än i dag har minst sagt en hedersplats. Rolf Haglund


1964-01-11 00:00 Torsby, Läroverkets aula

Göteborgs Symfoniker

Program




DANSER FRÅN GALÁNTA Urgammal ungersk bondemusik, då oförändrad ute i byarna, började upptecknas av Kodály och Bartók omkring 1905. Båda tonsättarna fängslades också av den egenartade romska verbunkosmusiken. Bartók experimenterade tidigt med att kombinera sådan med tyskinfluerad konstmusik. Kodálys Danser från Galánta är direkt formade efter denna verbunkos- eller värvningsmusik, ur uppteckningar runt 1800, som han kom över under sin sjuåriga barndom i den nu slovakiska småstaden Galánta, fem mil från Bratislava, invid tåglinjen mellan Wien och Budapest. I staden fanns ett berömt romskt kapell som gav honom hans tidigaste smak för orkesterklang. Verbunkos var en musikstil, snarlik csárdás, som användes för att värva rekryter till den österrikisk-ungerska armén innan nya värvningssystem infördes 1849. Det hela gick tidigare till så att ett dussintal dansanta kavallerister, ledda av en sergeant, under sent 1700- eller tidigt 1800-tal sändes ut, ofta på den ungerska landsbygden, för att med en färgstark show med romska ackompanjatörer ge en lustfylld bild av militärlivet. Systemet var effektivt och nya rekryter strömmade till. Sergeanten dansade före i en långsammare inledning, varpå de mer eller mindre akrobatiska dansarna successivt ökade musikens tempo och intensitet. Kodálys Danser från Galánta, i fem delar i ett liknande mönster, skrevs 1933 till 80-årsjubileet för Budapests filharmoniker. Instrumentationen för dubbelbesatta flöjter (plus piccolo), oboer, A-klarinetter, fagotter, därtill fyra horn, pukor, virveltrumma, klockspel, triangel och stråkar efterbildade ett sådant verbunkosband med soloklarinett i huvudroll som romernas tárogáto. Till historien hör att Galántastyckena i original tillkom under Ungerns kurucztid, i självständighetskampen under turkisk ockupation. Verbunkosmusik började ges ut i noter under sent 1700-tal, inte minst i Wien, där både Mozart och Schubert tog starka intryck av den. Kodály använder den långsamma verbunkosinledningen som rondotema i följande fyra danser liksom i den stora slutcodan. Bara den upptar mer än styckets halva längd. Kodály skulle som aktad professor vid Budapests Musikhögskola och president för den ungerska vetenskapsakademien senare hedersdoktor i Oxford och Berlin, verka för en spontan folkmusiks betydelse. Denna frihetliga inriktning genomsyrade också centrala tidigare verk som Háry János-sviten 1927 och Danserna från Marosszék 1933, båda jämte Galántadanserna hans oftast spelade verk. Den folkloristiska traditionen förs fortfarande vidare av Kodály-institutet i hans hemstad Kecskemét, där vi med stolthet erfar att svensken Lars Edlunds läroböcker i gehörsutbildning än i dag har minst sagt en hedersplats. Rolf Haglund


1963-10-17 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!