Stäng
Meny

Arkiv

16 konserter

2020-02-09 18:00 Stenhammarsalen

Program




25 min



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Medverkande


Les Vents Français - Den här ensemblens medlemsförteckning låter som en uppräkning av "vem är vem" bland världens främsta blåsmusiker. Fem ledande experter på sina respektive instrument möts i en första klassens solistensemble. Detta "dream team" består främst av franska musiker som ofta spelar fransk musik, men gärna också klassiker som Mozart och Beethoven. Ensemblen spelar repertoar med besättning av två till fem musiker i kombination med pianisten Eric Le Sage.


Franske François Leleux började spela oboe redan som sexåring och antogs på Conservatoire National Supérieur de Musique i Paris när han var 14 år. Som 18-åring utsågs han till solooboist i Parisoperans orkester, en position han senare haft i flera andra europeiska orkestrar. Leleux anses i dag av många vara världens främste på sitt instrument och har framträtt med orkestrar som Berlins filharmoniker, New York Philharmonic, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestre National de France och Japans radioorkester NHK. Han samarbetar med dirigenter som Mariss Jansons, Sir Colin Davis, Myung-whun Chung, Daniel Harding, Thomas Dausgaard och Alan Gilbert och framträder ofta på scener som Théâtre des Champs-Élysées i Paris, operahuset i Sydney och Musikverein i Wien. Han har också varit Artist-in-Residence hos Strasbourgs filharmoniker och har i många år haft ett nära samarbete med Orchestre de Paris. François Leleux är numera både dirigent och oboesolist och gör den här säsongen en rad konserter med City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna och Frankfurts radioorkester. Han genomför också en Europaturné tillsammans med Camerata Salzburg och violinisten Lisa Batiashvili som han för övrigt är gift med. Förutom sin intensiva dirigent- och solokarriär är François Leleux också professor i oboespel vid högskolan för musik och teater i München.


Paul Meyer Klarinett





2010-02-04 09:30 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON






2010-02-03 09:30 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON






2010-02-02 09:30 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON






2003-04-27 18:00 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Medverkande


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).






Urban Claesson Klarinett





1994-03-26 15:00 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



Medverkande





Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.





1994-03-26 13:00 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



Medverkande







Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.



1994-03-15 19:30 Stenhammarsalen

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Medverkande




Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.


Urban Claesson Klarinett





1991-11-16 19:00 Götaplatsfoajén

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



Medverkande












Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.


Urban Claesson Klarinett




Olle Schill Klarinett






Sven Angleflod Berättare


Martin Berggren Berättare



Göthe Maxe Skådespelare


Kerstin Wartel Skådespelare


1991-11-14 19:00 Stenhammarsalen

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



Medverkande




Urban Claesson Klarinett




Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.







1991-04-23 19:30 Stenhammarsalen

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Medverkande




Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.


Urban Claesson Klarinett





1986-12-16 19:30 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


Medverkande







Jan Johansson Kontrabas


Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.




Urban Claesson Klarinett





1985-12-17 19:30 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON




1982-03-15 19:30 Stenhammarsalen

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON


1974-08-29 20:00 Götaplatsfoajén

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON




1971-04-06 20:00 Stenhammarsalen

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KVINTETT FÖR PIANO OCH BLÅSARE ESS-DUR K 452 Largo. Allegro moderato Larghetto Rondo. Allegretto Den 22 mars 1784 fullbordade Mozart sin pianokonsert i D-dur (nr 16) och en vecka senare var han också färdig med den kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, som han i ett brev hem till pappa Leopold strax därpå omnämnde med följande ord: "själv håller jag detta verk för det bästa som jag hittills skrivit …" Det är stora ord av en 28-årig mästare som redan hunnit fullborda över 450 verk! Kanske kan man anta att han överdrev en smula i stundens entusiasm, även om bifallet också hade strömmat mot honom under en konsert nio dagar tidigare, men hur ofta tycker inte konstnären att hans senast fullbordade verk är det bästa han gjort? Hur som helst så var besättningen så ovanlig och främmande för tiden att ingen förläggare vågade trycka musiken förrän åtta år efter tonsättarens död - vem skulle köpa så underlig musik? Men när den väl kom ut inspirerades Beethoven genast att skriva ett verk för samma besättning och i samma tonart (hans opus 16). Mozarts sällsynt charmfulla verk är fulländat på sitt eget sätt och alla instrumenten, inklusive pianot, är helt jämbördiga. Blåsarna har fått nästan solistiskt konsertanta stämmor, men de glömmer ändå aldrig sin roll i helheten. Charmen ligger till stor del i Mozarts förmåga att låta de fyra blåsarnas personligheter komma till sin rätt i en välbalanserad helhet, som håller sig inom kammarmusikens råmärken även om det finns tendenser till konsertanta utflykter, och pianot ger med sin annorlunda klang en smakfull krydda. Mozart hade ju ett gott förhållande till blåsinstrument, tänk bara på hans många förnämliga blåsarserenader av vilka den mest grandiosa är Gran Partita för 13 blåsare. STIG JACOBSSON



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!