Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

1992-03-11 19:30 Stora salen

Program




DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN





1989-12-09 15:00 Stora salen

1980-11-12 19:30 Stora salen

Program




CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson



1977-09-20 19:30 Stenhammarsalen

1973-04-10 20:00 Stora salen

1966-01-23 19:00 Stora salen

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!