Stäng
Meny

Arkiv

32 konserter

2014-09-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2014-09-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2012-01-27 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND



2012-01-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND



2006-11-02 19:30 Stora salen

Program


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 9 ESS-DUR OP 70 Allegro Moderato Presto Largo Allegretto (Satserna tre till fem spelas i en följd) 27 min Sjostakovitjs nionde symfoni har något mystiskt över sig. Redan dess tillkomst vållar huvudbry. Sjostakovitj själv verkar inte ha dokumenterat arbetet med symfonin och de källor som finns till hands får man helt enkelt bestämma sig för att lita på eller inte. Enligt David Rabinovich sa Sjostakovitj 1944 att han ville skriva en symfoni för orkester, kör och sångsolister "om han kunde hitta en lämplig text". Men det fanns en tvekan också, Sjostakovitj ville inte utsätta sig för jämförelser som kunde te sig "oblyga", med syftning på en annan berömd nionde symfoni för samma styrkor: Beethovens. Som vi vet är Sjostakovitjs nia instrumental och till karaktären mycket olik Beethovens monumentala musik. Tonsättaren kallade symfonin "ett glatt litet stycke, musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det". Vad hände det där märkliga halvåret tills symfonin var klar sommaren 1945? Uppenbarligen ganska mycket, men det frapperande är att Sjostakovitj så snabbt vände på kuttingen och skrev en ljus och lekfull nia - som samtidigt är den kortaste av hans 15 symfonier. Sparade han ursprungsidén till trettonde symfonin, Babij Jar för solister kör och orkester, en uppgörelse med nazisternas avrättning av judar på sovjetiskt territorium? Förmodligen inte, ursprungsidén fann förmodligen inte bäring eller led brist på livskraft, ett av de uppslag som helt enkelt mår allra bästa av att städas undan. Dessa "kunde-varit-verk" som det är så oerhört intressant att spekulera i och fantisera om. Beethovens tia, eller varför inte en Brahms femma? STEFAN NÄVERMYR



20 min



2005-12-01 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2005-11-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN





2005-11-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN





1999-08-14 21:00 Liseberg, Stora scenen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON




1998-11-27 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR






1996-09-20 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1996-09-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1995-03-31 18:00 Stora salen

1993-01-16 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1993-01-15 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1989-12-01 19:30 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

1989-11-30 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1988-04-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1987-04-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1980-08-21 19:30 Exercishuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1978-03-10 19:30 Stora salen

Program


SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND




1976-05-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1976-01-04 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program








ARAM CHATJATURJAN (1903-1978) MASKERAD, SVIT UR MUSIKEN TILL LERMONTOVS DRAMA Vals Nocturne Mazurka Romans Galopp Aram Chatjaturjans föräldrar var armenier, men när han föddes bodde de några mil in i Georgien, och han kom till världen i Tbilisi. Men liksom pappa bokbindaren kände han sig som en äkta armenier. Han hade redan hunnit bli 19 år när han lämnade hemmet för att till fots ta sig till Moskva, där hans bror redan fanns, för att studera biologi. Som ung hade han spelat lite amatörkårer och musiken lockade honom så mycket att han trots nästan obefintliga insikter i ämnet kom in i Gnessins välrenommerade musikskola där man bestämde att cello skulle bli hans instrument. Sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren - han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1936 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen, en världssuccé. 1940, ett år efter violinkonserten komponerade Chatjaturjan scenmusik till Maskerad, en pjäs som skrivits 1835 av en 21-årig Mikhail Lermontov, men som genast förbjöds av censuren. Den sattes först upp 1917 i en omtumlande föreställning med 200 skådespelare och statister, precis när revolutionen bröt ut. Pjäsen handlar om den uttråkade Evgenij Arbenin som framlever sina dagar bland spelbord och baler, hårt bunden av de lagar som styr St Petersburgs societet. Han längtar efter frihet, men är förblindad av den svartsjuka som tvingar honom att förgifta sin helt oskyldiga fru Nina. Ämnet passade revolutionärerna som hand i handske. Ur skådespelsmusiken sammanställde Chatjaturjan ett par år senare en svit på fem korta satser, glad, nästan sprallig musik, som i den tidens uppsättning (man kan jämföra med Sjostakovitjs glada musik till Hamlet från 1932) passade perfekt in i sammanhanget. I synnerhet har den inledande valsen blivit ett mycket populärt och ofta spelat nummer. STIG JACOBSSON








1976-01-03 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






ARAM CHATJATURJAN (1903-1978) MASKERAD, SVIT UR MUSIKEN TILL LERMONTOVS DRAMA Vals Nocturne Mazurka Romans Galopp Aram Chatjaturjans föräldrar var armenier, men när han föddes bodde de några mil in i Georgien, och han kom till världen i Tbilisi. Men liksom pappa bokbindaren kände han sig som en äkta armenier. Han hade redan hunnit bli 19 år när han lämnade hemmet för att till fots ta sig till Moskva, där hans bror redan fanns, för att studera biologi. Som ung hade han spelat lite amatörkårer och musiken lockade honom så mycket att han trots nästan obefintliga insikter i ämnet kom in i Gnessins välrenommerade musikskola där man bestämde att cello skulle bli hans instrument. Sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren - han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1936 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen, en världssuccé. 1940, ett år efter violinkonserten komponerade Chatjaturjan scenmusik till Maskerad, en pjäs som skrivits 1835 av en 21-årig Mikhail Lermontov, men som genast förbjöds av censuren. Den sattes först upp 1917 i en omtumlande föreställning med 200 skådespelare och statister, precis när revolutionen bröt ut. Pjäsen handlar om den uttråkade Evgenij Arbenin som framlever sina dagar bland spelbord och baler, hårt bunden av de lagar som styr St Petersburgs societet. Han längtar efter frihet, men är förblindad av den svartsjuka som tvingar honom att förgifta sin helt oskyldiga fru Nina. Ämnet passade revolutionärerna som hand i handske. Ur skådespelsmusiken sammanställde Chatjaturjan ett par år senare en svit på fem korta satser, glad, nästan sprallig musik, som i den tidens uppsättning (man kan jämföra med Sjostakovitjs glada musik till Hamlet från 1932) passade perfekt in i sammanhanget. I synnerhet har den inledande valsen blivit ett mycket populärt och ofta spelat nummer. STIG JACOBSSON











1970-02-12 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1967-04-06 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1962-02-01 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1960-03-31 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1953-11-08 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON



1952-03-30 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!