Arkiv

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL OP 105 Mit leidenschaftlichen Ausdruck Allegretto Lebhaft Det är allmänt bekant att Robert Schumann led av psykisk ohälsa även om han under långa perioder kunde komponera och leda musikverksamheten i de städer han bosatt sig i. Inte sällan inträffade emellertid situationer som medförde konflikter. Han anförtrodde konsertmästaren, Joseph Wasielewski, i orkestern i Düsseldorf att han varit "mycket förbannad på vissa personer" när han skrev sin första violinsonat. Schumann hade varit dirigent och ledare för stadens orkester under ett par år men efter vissa misshälligheter fått sina befogenheter begränsade till att bara framföra sina egna verk. Kanske var ilskan inspirerande för han behövde bara en knapp vecka (12-16 september 1851) för att skriva hela sin första violinsonat. Trots att den inte är mycket längre än 15 minuter är det en symfoniskt upplagd sonat i tre satser. Normalt skrev han sonater i fyra satser (som till exempel den dubbelt så långa violinsonaten nr 2 d-moll op 121, skriven bara ett par månader senare). Men om man så önskar kan man se Allegretto-satsen som en kombination av långsam sats och scherzo. Med lidelsefullt uttryck inleder Schumann sonaten med en rik och intensiv klang, där violinen presenterar huvudtemat till ett vildsint pianoackompanjemang. Med bibehållen intensitet fortlöper hela satsen och dess stämning återkommer efter det korta allegrettot i finalen som rymmer ett tema som är besläktat med en viktig episod ur scherzot i den tredje symfonin "den Rhenska" (som uruppförts i Düsseldorf ett drygt halvår tidigare). Även om finalen är fylld av en pådrivande energi så är det kanske ändå just denna korta men underbart varma och lyriska episod som stannar i minnet. STIG JACOBSSON