Stäng
Meny

Arkiv

5 konserter

2014-04-26 21:00 Bergamo

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



2014-04-25 21:00 Brescia

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



2014-04-24 20:30 Perugia

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



2014-04-22 20:45 Udine

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



2014-04-20 20:30 Aix-en-Provence

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) TILL EULENSPIEGEL, TONDIKT OPUS 28 "Han kunde allt men ville för litet." Så citerade Sven Delblanc avsnittet om Richard Strauss ur Svensk uppslagsboks 1950-talsupplaga, i förordet till sin pjäs Den arme Richard som gavs på Dramaten 1978. Då hade Strauss i 30 års tid debatterats på grund av sin hållning under nazismen, helt enkelt genom att krypa in i sitt skal undan allt i tiden och i stället odla sitt yrkeshantverk. Som senromantiker var han därtill omsprungen av modernister från Schönberg och Bartók till Sjostakovitj. Medan massor av operahus och orkestrar vägrade uppföra honom, hoppades han själv in i det sista på den musikaliska kvaliteten i sina verk. Den räckte inte, trodde Delblanc, och skrev: "Om 30 år kommer ingen att spela hans verk, och inga utom experterna känner hans namn." Delblanc fick fel och Strauss rätt. Som orkestermästare slog Strauss igenom med en rad tondikter i spåren av Berlioz och Liszt på 1880-och 1890-talen. "Liszts symfoniska grundprincip, att den poetiska idén samtidigt var formbildande element, blev också min", sade Strauss. Men han nöjde sig inte med att illustrera utan lade in självbiografiska erfarenheter när han tog upp ämnen som Don Juan, Macbeth, Zarathustra (Nietzsche) och Don Quijote - plus sin egen vardag i Ein Heldenleben och Sinfonia domestica. Men när 31-åringen Strauss 1894 tog itu med att återberätta den skälmaktige Till Eulenspiegels bravader på 1300-talet, "efter en gammal skämtvisa i rondoform för stor orkester", då var han beredd på ett nytt smärtsamt möte med kälkborgerligheten i München, det som efter förstlingsoperan Guntram fick honom att helt byta spår till "en ny form för varje nytt ämne". Den unge svärmaren för den grekiska antiken, med motsvarande förakt för borgarna i "inskränkthetens, dumhetens och tröghetens förlovade land", ville måla upp en helt igenom metafysisk och vital - för att inte säga grovkornig - "realitetsmusik". "Filisterhopen, professorerna och de lärda" porträtterades "i hela sin torrhet" av tre fagotter, basklarinett och kontrafagott, Tills egen fräckhet i klarinettens vassa skalmejaregister, och det rustika folklivet via "kärleksglödande" stråksentimentalitet och banala gatvisor. Men allvaret kom in när Till greps, ställdes inför domstol och till sist avrättades, in i det sista till synes obekymrat visslande, via flöjtdrillar. Strauss vägrade fram till uruppförandet att redovisa styckets innehåll men i handskriften skrev han in hela 23 olika motiv: "Det var en gång" - Till själv - hus- tomten - mot nya hyss - vänta bara ni tråkmånsar - hoppla, till häst mitt ibland torgmadamerna - iväg i sjumilastövlar - gömd i ett råtthål - utklädd till pastor som predikar salvelsefull moral - men stortån avslöjar skälmen - i hemlighet dock rädd för sin drift med religionen - Till som kavaljer med komplimanger åt vackra kvinnor - blir förälskad - friar - får korgen - svär att hämnas mot hela mänskligheten - filister-motiv - sen filistrarna itutats orimligheter får de stå där - vilda grimaser - Tills dans till en slagdänga - rättegången - visslar trots allt - upp på schavotten. ROLF HAGLUND Fotnot: filister = kälkborgare, bracka



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!