Stäng
Meny

Arkiv

24 konserter

2004-04-17 15:00 Stora salen

1992-11-18 19:30 Stora salen

1991-03-22 18:00 Stora salen

1990-12-18 19:00 Stenhammarsalen

Program



Sonaten nr 31 i Ass-dur op 110 är den näst sista Beethoven skrev. Den komponerades 1821 och trycktes året därpå. Den store, bistre tonsättaren var inne i sin sista skaparperiod, en period då han döv och avskuren från omvärlden gärna grävde ner sig i sitt eget musikaliska grubbleri och hörde en framtidsmusik som ingen annan kunde ana. Han lät sig inte längre påverkas av andra tonsättares framsteg och brydde sig inte om ifall han ställde krav som varken musiker eller publik kunde uppfylla. Många gånger reagerade konsertpubliken negativt på hans sena verk, men man skakade på huvudet och tänkte att Beethoven ju själv inte hörde hur tokigt det blev. Men man bör nog vända på resonemanget. Genom att helt koncentrera sig på sitt musikaliska material utan andras inflytande kunde han gå längre än någon annan gjort, och därmed utforska världar som ingen annan besökt. På sätt och vis blev han den förste modernisten – och det är det som gör att hans sena musik än idag känns ny, frisk och fräsch. Den trettioförsta sonaten är ett utmärkt exempel på den sene Beethovens kompositionsstil. Han skulle ännu ha haft många år på sig att utveckla pianosonaten som form, men han skrev alltså bara ytterligare en sonat. Kanske kände han på sig att han inte kunde komma längre än att bli en samtida med oss, 2000-talets lyssnare! Stig Jacobsson



Medverkande



1990-10-09 18:00 Stenhammarsalen

Medverkande



1990-09-25 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande



1990-04-24 19:30 Stenhammarsalen

1990-03-31 15:00 Stora salen

1990-03-29 19:30 Stora salen

1990-03-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON


1990-01-30 18:00 Stenhammarsalen

1989-12-05 19:30 Stora salen

1989-11-10 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Hugh Wolff Dirigent


Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


1989-04-28 18:00 Stora salen

1989-03-05 18:00 Stora salen

Medverkande



1989-01-24 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande



1986-10-21 19:30 Stenhammarsalen

1986-10-07 19:30 Stora salen

Medverkande




1986-04-22 18:00 Stenhammarsalen

1986-03-18 19:30 Stenhammarsalen

1986-03-14 19:30 Stora salen

Program



EDWARD ELGAR (1857-1934) CELLOKONSERT E-MOLL OP 85 Adagio. Moderato Allegro molto Adagio Allegro. Moderato. Allegro ma non troppo (sats 1 och 2 respektive sats 3 och 4 spelas utan uppehåll) Sir Edward Elgar - hur många av oss har inte från soffan skrålat med i hans avslutningsstycke Pomp and Circumstance i årliga tv- eller radioutsändningen från Royal Albert Hall i London! Egentligen den första av fem marscher vars sångavsnitt "Land of Hope and Glory" skrevs för en galakonsert i London till firandet av Edward VII:s kröning. Svenska körer kan ha sjungit två av hans oratorier, The Dream of Gerontius och The Kingdom och svenska symfoniorkestrar har säkert framfört hans första symfoni, violinkonsert och Enigmavariationer. Men populärast av alla Elgars verk är hans cellokonsert som komponerades året efter första världskrigets slut 1919. Den har kallats för "a fairy tale" - en saga" eller "sorgesång över alla som stupat i kriget", mycket på grund av dess vemodiga, romantiska huvudtema som introduceras av solist och orkester i första satsen. De flesta av Elgars övriga kompositioner framfördes mest i hemlandet England. Han var en typisk engelsk tonsättare för sin tid, född och uppvuxen i staden Worcester, där fadern var organist i katolska kyrkan, spelade fiol och organiserade musikfestivaler. Edward Elgar fortsatte i hans fotspår och lärde sig det mesta om instrument och röster genom att själv spela orgel, fagott, violin och piano, sjunga i ortens gosskör och dirigera blandade körer och orkestrar i och omkring Worcester. I dessa sammanhang kunde han få någon av sina första kompositioner uruppförda. Han tog violinlektioner i London några gånger och reste bland annat till Leipzig 1882 där han under tre veckor fick en verklig vitamininjektion av tyskt musikliv. Efter två år i London med nyblivna hustrun Alice flyttade paret tillbaka till en lugnare tillvaro i Malvern 1891. Elgar kunde ägna sig åt sitt komponerande med full kraft och de flesta av hans viktiga verk för kör och orkester kom till under de tretton år familjen bodde där. Han adlades och fick en framstående position i det engelska musiklivet. Även USA och Tyskland bjöd in den store tonsättaren. Fram till hustruns död 1920 bodde paret Elgar flera år i Hampstead i London. De tillbringade dock mycket tid i Brinkwells, ett undangömt hus på landet iSussex, där Elgar 1918 skrev sina tre mest spelade kammarmusikverk: violinsonaten i e-moll (op 82), stråkkvartetten i e-moll (op 83) pianokvintetten i a-moll (op 84) samt 1919 cellokonserten. 1918 hade Elgar också förts till sjukhus i London för att operera bort sina tonsiller. När han vaknat upp ur bedövningen bad han att få papper och penna och skrev ner den melodi i 9/8-takt som blev cellokonsertens mest kända tema. Uruppförandet vid London Symphony Orchestras säsongsöppning i oktober 1919 blev dock en katastrof trots att Elgar själv stod på pulten och hade en bra cellist, Felix Salmond. Felet var dirigenten Albert Coates, som repeterade så mycket på det övriga programmet att det inte fanns tid kvar för cellokonserten. Det tog många år innan konserten fick den position den har nu - tillsammans med Dvoráks cello-konsert den mest framförda någonsin. Det var när Jacqueline du Pré spelade in den på skiva 1965 som den snabbt blev en framgångssaga för de största cellisterna. Cellokonserten är ovanlig i upplägget - den har fyra satser i stället för normala tre i solokonserter och cellisten inleder första satsen istället för orkestern. Första och andra satserna följer direkt på varandra utan paus. Hela kompositionen är fylld av alla sorters känslor och temperament. Som om Elgars liv passerar oss utan att vi egentligen vet så mycket om enskilda upplevelser och betydelser. Vi kan ta emot dem och kanske känna igen dem. Och tänka på Elgars råd: "Om ni hör någon som visslar huvudtemat på Malvern Hills när jag är död, så bli inte rädd. Det är bara jag!" GUNILLA PETERSÉN


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON


Medverkande




Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).


1981-03-02 19:30 Stenhammarsalen

Program




BÉLA BARTÓK (1881-1945) TRE BURLESKER OP 8C Gräl (Presto) En smula berusad (Allegretto) Molto vivo, capriccioso Bartók komponerade stora mängder pianostycken, några har blivit välkända, andra borde vara mer kända! Han var själv pianist och det sägs att när han spelade sina egna verk så gjorde han stora avsteg från notbilden - som om han fortfarande komponerade. De tre små burleskerna hör till de stycken som borde spelas oftare, därför att de är lysande exempel på hur kompositionstekniska finesser kan framställas på ett sätt så de känns fullkomligt naturliga, och för en gångs skull hos Bartók så är de fulla av komiska tankar. Ordet burlesk kommer från italienskans "burla" som betyder just skämt. Var och en av de tre burleskerna är omkring två minuter långa och skrevs 1908-1911. Vad de handlar om framgår ganska tydligt av satstitlarna. Den första skildrar ett gräl, som kan kännas tämligen dissonant. Kontrahenterna kommer inte överens annat än i korta ögonblick av samförstånd. Man undrar om det skildrar vardagen hemma hos honom, eftersom stycket är dedicerat till första hustrun Márta. De levde ibland stormigt, men skildes inte förrän 1923. I det andra stycket skildras en salongsberusad mans sluddriga och instabila prat. Även om den tredje burlesken inte begåvats med någon förklarande titel så betyder ändå "capriccioso" vimsig, oförutsägbar. STIG JACOBSSON


MODEST MUSORGSKIJ (1839-1881) TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING Promenad Gnomus · Promenad · Det gamla slottet · Promenad · Tuilerierna · Bydlo · Promenad · Kycklingarnas dans i sina äggskal · Samuel Goldenburg och Schmuyle · Promenad · Torget i Limoges · Katakomber, Con mortuis in lingua mortua · Baba Jags hydda · Den stora porten i Kiev 1874 kunde man i St Petersburg beskåda en stor minnesutställning över konstnären och arkitekten Victor Hartmanns arbeten. Han hade gått ur tiden året innan, endast 39 år gammal. Tonsättaren Musorgskij, som var en av hans närmaste vänner, besökte utställningen och blev så djupt gripen av de minnen tavlorna väckte att han gick hem och skrev sin pianosvit Tavlor på en utställning. Han var så inspirerad att musiken fullbordades på mycket kort tid. Dessvärre publicerades inte musiken förrän fem år efter tonsättarens död, och riktigt populär blev den inte förrän Ravel orkestrerat den 1922. Sviten består verkligen av tonsatta målningar och några av dem finns fortfarande kvar. Det hela börjar med en "promenad", en melodi som i varierad form återkommer då och då mellan satserna och som förflyttar åskådaren mellan tavlorna. Promenaden har tolkats som ett porträtt av den fyllige tonsättaren själv när han vaggar fram på utställningen. Gnomus är en teckning som föreställer en nötknäckare i form av en leksaksfigur som knäcker nötterna med käften. Nötknäckaren tillverkades för den julgran som prydde Konstnärsklubben 1869. Det gamla slottet föreställer ett medeltida italienskt slott som det står en sjungande trubadur framför. I Tuilerierna möter vi barnen och deras sköterskor när de leker i den parisiska parken. Bydlo är en gammal polsk kärra med enorma hjul, dragen av oxar. Kycklingarnas dans i sina äggskal är en liten dräktskiss till en balett, Samuel Goldenberg och Schmuyle skildrar två polska judar, den ena rik och den andra fattig. På torget i Limoges möter vi franska kvinnor som lidelsefullt försöker pruta. "Med de döda på ett dött språk" presenterar en sorgesam variant på promenadtemat som föregår Katakomber, där man ser konstnären själv med lykta i handen vid nedgången till katakomberna i Paris. Baba Jaga var en häxa i rysk folklore som bodde i en hydda med fyra kycklingben - den kunde springa lika lätt åt alla håll. Här var Baba Jagas hydda gjord i form av en bordsklocka. Slutligen Den stora porten i Kiev, ett aldrig genomfört arkitekturprojekt till en äreport som i musiken byggs upp till ett äreminne av storslagna mått över den bortgångne vännen. När man hör denna grandiosa musik, får man lätt intrycket av att också konstverken var mästerliga. De bevarade bilderna visar emellertid att så inte alls var fallet. Det är tvärtom fråga om ganska enkla skisser och små tavlor. Det var snarare minnen och känslor som inspirerade Musorgskij - sannolikt hade han själv någon av Hartmanns målningar på sin vägg. STIG JACOBSSON


Medverkande



1980-10-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!