Stäng
Meny

Arkiv

89 konserter

2020-08-12 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2020-08-11 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2020-08-10 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2016-10-01 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2016-09-30 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2016-06-06 14:00 Slottsskogen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).




2015-01-31 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2015-01-30 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2015-01-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2015-01-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2012-11-10 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2012-11-09 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2010-10-23 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-10-22 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-10-21 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-10-21 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-10-20 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-10-20 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-10-19 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON









2010-01-20 20:30 Las Palmas, Auditorio Alfredo Kraus

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR


2010-01-18 20:30 Auditorio de Tenerife

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR


2010-01-15 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2009-09-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Malena Ernman Mezzosopran


2006-12-13 00:00 Madrid

Göteborgs Symfoniker

2006-10-27 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-10-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2006-10-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2003-10-25 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2003-10-24 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2003-10-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!