Stäng
Meny

Arkiv

5 konserter

1989-04-11 18:00 Stenhammarsalen

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) STRÅKKVARTETT NR 15 A-MOLL OP 132 Assai sostenuto. Allegro Allegro ma non tanto Molto adagio. Andante. Molto adagio Alla marcia, assai vivace. Più allegro Allegro appassionato. Presto När Ludwig van Beethoven 1825 avslutat sin tolfte, sexsatsiga stråkkvartett, den i Ess-dur op 127, hade han också inlett sin sista stora konstnärliga satsning. Den som skulle resultera i ytterligare en handfull mycket märkliga och visionära kvartetter. Beställningen på dessa kom från furst Galitzin, men trots att Beethoven sannerligen gick in för uppgiften med hela sin själ, så lär fursten aldrig ha betalt för sig. Beethovens gode vän, violinisten Ignaz Schuppanzig, uruppförde denna kvartett med en handplockad ensemble den 6 mars, men publiken fann musiken abstrakt och svårbegriplig. Något som man tillskrev tonsättarens då totala och "gudomliga dövhet" (för att låna Wagners beskrivning). Kanske var det dessa erfarenheter som låg bakom att den följande stråkkvartetten, den i a-moll op 132 (som alltså skrevs före op 130 och 131!), fick sitt första framförande inför en intim och speciellt inbjuden publik på Zum wilden Mann, ett hotell i Wien. Schuppanzighs ensemble var åter inblandad, och fick spela musiken flera gånger. Dessutom medverkade tonsättaren själv i ett framförande av sin sista pianotrio - och alltsammans varvades med stora måltider och dryckeslag. Kvartetten i a-moll är ett märkligt mästerverk i fem satser. Den långsamma tredje satsen kallade han "En tillfrisknads heliga tacksägelsesång till Gud", och han har komponerat den i den gamla lydiska kyrkotonen. Fortsättningen av satsen bär inskriften "Känner ny kraft" och slutar "Med innerlig känsla". Beethoven var verkligen sjuk under komponerandet men detta ska ändå inte ses som personlig programmusik. Liksom fallet med Pastoralsymfonin hävdar mästaren att "varje tonmåleri förlorar sig när det drivs för långt inom instrumentalmusiken". Denna sats har fått en central placering och den omges i huvudsak av snabba satser, fulla av musikantisk experimentlusta. Rytmiken kan vara nog så intrikat och musiken är noggrant utmejslad. Här finns anspelningar både på folkmusikaliska tongångar och på motivet B-A-C-H. I finalen släpper han loss en sångbarhet i Schuberts anda. STIG JACOBSSON


1986-01-14 19:30 Stenhammarsalen

1979-02-23 12:10 Stenhammarsalen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON



Medverkande







Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.


1960-10-11 20:00 Stenhammarsalen

Program




FRANZ SCHUBERT (1797-1828) STRÅKKVARTETT NR 14 D-MOLL "DÖDEN OCH FLICKAN" Allegro Andante con moto Scherzo: Allegro molto Presto I dag betraktas Franz Schuberts d-mollkvartett som ett oersättligt mästerverk men samtiden kunde inte ta den till sig. Violinisten Ignaz Schuppanzig, som var Beethovens vän, klappade Schubert välmenande på axeln och gav goda råd. Förlaget Schott & Söhne refuserade kvartetten, liksom förlaget Breitkopf & Härtel, och när verket sent omsider spelades 1833 - då Schubert varit död i fem år - anklagade kritikerna tonsättaren för att ha använt ett alltför affekterat tonspråk. Troligen skrevs kvartetten 1824, och därmed föregriper den Beethovens sista verk i genren. Musiken är ytterst personlig och fylld av en ärligt upplevd sorg, ja rent av desperation. Samtiden chockerades av denna ohöljda känslosamhet och tragik. Men verket går tillbaka till 1817 då Schubert tonsatte journalisten Matthias Claudius dikt Döden och flickan (publicerad 1775). Det blev en av hans mest laddade romanser. Texten handlar om total hopplöshet. Nu lät Schubert i kvartettens andra sats sångens tema utvecklas till en tema-med-variationer-sats där uttrycket fördjupas ännu mer. Även i de övriga satserna är det sångtonen som dominerar - Schubert är ju en av musikhistoriens främsta melodiker och romanstonsättare. Andantet är alltså en dödens visa, men i Scherzot tränger livskraften fram i en något kantig och galghumoristisk dans, även den i moll och med närhet till Beethoven. I finalen dominerar första satsens dystra stämning. Vi har här att göra med ett själsligt porträtt av en mycket begåvad och känslig konstnär. Han har med största allvar skapat en själslig bikt och närmat sig arbetet med symfonisk bredd. Det förvånar därför inte att en senare mästare som Gustav Mahler greps så starkt av musiken att han bearbetade den för stråkorkester. STIG JACOBSSON


1951-10-08 20:00 Stenhammarsalen

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!