Stäng
Meny

Arkiv

24 konserter

2013-09-21 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2013-09-20 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2007-02-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR



20 min



2007-02-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR



20 min



2005-10-28 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2005-10-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2005-10-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1993-12-04 20:15 Basel, Stadtcasino

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1993-12-03 19:30 Zürich, Tonhalle

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1993-12-01 20:00 Sankt Gallen, Tonhalle

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1993-11-30 20:15 Lausanne

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1993-11-29 20:30 Genève

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1993-11-28 20:00 Bern, Casino

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1993-11-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON





1993-11-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON




1985-08-16 19:30 Åbo konserthus

Göteborgs Symfoniker

1984-11-23 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR



SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND


1984-11-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR



SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND


1978-04-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1938-10-08 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON



1927-03-20 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) FIDELIO, UVERTYR OP 72 Ludwig van Beethovens enda opera Leonore (som senare döptes om till Fidelio) uruppfördes i Wien 1805. Dessvärre vållade den honom en lång serie besvärligheter och besvikelser, "en martyrkrona" enligt egen utsago. Efter två genomgripande omarbetningar lyckades han 1814 äntligen få ordning på både dramaturgi och inscenering med framgångar som följd. Fidelio hade äntligen kommit på banan. Beethoven skrev inte mindre än fyra uvertyrer till operan. Den första Leonorauvertyren ansågs mindre lyckad och användes aldrig, vid premiären 1805 användes nr 2, och vid reprisen året därefter den "stora" nr 3. Fideliouvertyren planerades för uppsättningen 1814, antagligen för att öka intresset för nyinstuderingen. Olyckligtvis blev den inte färdig i tid, men skaffade sig i stället snart en plats som populär konsertöppning. Den går i E-dur - i motsats till de tre andra C-duruvertyrerna - och kan närmast karaktäriseras som en glad och festlig introduktion med "pastorala" inslag. Märkligt nog med tanke på operans allvarliga och dystra handling om makt och frihet, men i själva verket är ju kärleken berättelsens stora drivkraft. STEFAN NÄVERMYR



1922-03-31 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1911-01-14 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN




1909-04-07 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!