Arkiv

GAVIN BRYARS (f 1943) ONE LAST BAR, THEN JOE CAN SING Lento. Più mosso. Coda Gavin Bryars har på många sätt följt sin egen väg genom musiken. På 60-talet verkade han som kontrabasist i olika jazzensembler, och han började sin tonsättargärning i samma anda som John Cage och andra avantgardister. Hans genombrottsverk var The sinking of Titanic (1969) som blev ett sorts ljudspel med konkreta inslag, och hans kanske mest kända verk är Jesus Blood Never Failed Me Yet (1972) där en inspelning av en a-lagares allt annat än vackra sång är en loop som växer och blir en katedral. Han har en rik produktion som också rymmer fyra stråkkvartetter, kammaroperor, baletter, pianokonsert… Han var också grundare av Portsmouth Sinfonietta. Kravet för att bli medlem var att man inte kunde läsa noter… 1994 fick han beställning från Art Council of England på ett verk för slagverksgruppen Nexus, vilken tonsättaren då känt i 20-talet år, och vars virtuositet och musikalitet han nu ville utmana. Verket för fem slagverkare kom att kallas One Last Bar, Then Joe Can Sing och kan ses som en fortsättning på första aktens slut av hans opera Medea. Där hör man en kort coda för slagverk utan bestämd tonhöjd, och i det nya verket övergår dessa vartefter till en mycket rik arsenal av stämda slagverk (flera tämligen ovanliga), inte sällan spelade med stråke. Det blir ett sällsamt vackert verk där ett dominerande rytmiskt motiv genomgår många olika förvandlingar. STIG JACOBSSON