Stäng
Meny

Arkiv

13 konserter

2000-11-12 20:30 Paris, Théâtre des Champs-Élysées

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON











2000-11-10 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON











1977-08-25 20:00 Köpenhamn, Tivolis konsertsal

Göteborgs Symfoniker

Program









JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


1971-04-02 19:30 Oslo, Konserthuset

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR





1971-04-01 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR







1947-02-23 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1927-11-06 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1925-01-18 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1920-01-01 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG





1919-03-23 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1915-04-23 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1913-01-05 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program






JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON





1908-04-15 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON






Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!