Stäng
Meny

Arkiv

14 konserter

2015-11-19 18:00 Götaplatsfoajén

Medverkande




Flöjtisten och stämledaren Håvard Lysebo har varit anställd i Göteborgs Symfoniker sedan 1997. Innan dess var han 1994-1997 soloflöjtist i Malmö symfoniorkester och han har även haft samma tjänst i Bergenfilharmonin under ett år. Sin första fasta tjänst fick han som alternerande soloflöjtist i Stavanger symfoniorkester då han var 20 år. Som gästande soloflöjtist har Håvard Lysebo spelat med många orkestrar, bland dem Sveriges Radios symfoniorkester, Oslo filharmoniska orkester och Philharmonia Orchestra i London.



Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.







Hans Adler Kontrabas




Pierre Guis Violin 2




2015-10-03 11:00 Götaplatsfoajén

Medverkande



Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.


Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.



Tuula Fleivik Nurmo Orkestermedlem


Justyna Jara Orkestermedlem


Lotte Lybeck Orkestermedlem


Pierre Guis Orkestermedlem


Magnus Lundén Orkestermedlem


Nils Edin Orkestermedlem



Hans Adler Orkestermedlem


Ulrika Davidsson Orkestermedlem


2009-02-27 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2009-02-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1993-11-19 18:00 Stora salen

1965-05-12 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1959-11-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1939-11-03 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD








1932-11-09 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1924-12-28 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1922-11-15 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1920-10-10 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1916-03-22 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program



Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson



1915-02-21 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program






WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KONSERT FÖR FLÖJT OCH HARPA C-DUR K 504 Allegro Andantino Rondeau: Allegro Den tjugotvåårige Mozarts andra resa till Paris 1778 blev långt ifrån en så storslagen triumf som sexåringens första resa dit. Han hade svårt att få annat än bagatellartade uppdrag av aristokratin och han vägrades alltför ofta betalning för de lektioner han gav. En herr Le Gros beställde verk av honom som denne sedan inte godkände - och dessa stycken har sedan dess till största delen varit försvunna. Men det fanns även positiva inslag. En av dem som verkligen gynnade Mozart var greven de Guines, som tidigare varit fransk ambassadör i England. Mozart skrev hem till pappa Leopold att greven "spelar flöjt ojämförligt och hans dotter… spelar harpa magnifikt. Hon har stor begåvning och genialitet, och framförallt ett ojämförligt minne så hon kan spela alla sina stycken, faktiskt omkring 200, utantill." För far och dotter skrev Mozart sin härliga konsert för flöjt och harpa, och han höll den i den ljusaste av tonarter, C-dur. Han skrev den så att solisterna framhävs mot den genomskinliga orkestersatsen. Det är en ambitiös konsert, närmare en sinfonia concertante än en vanlig solokonsert. Kanske saknar man något av Mozarts djupsinne men å andra sidan får vi stor elegans och en hel värld av melodiska infall. STIG JACOBSSON



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!