Stäng
Meny

Arkiv

13 konserter

1982-10-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR



1982-10-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR



1980-02-27 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1929-11-20 20:00 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH ORKESTER A-MOLL OP 102 Allegro Andante Vivace non troppo "Den siste store barocktonsättaren". Det finns ett sådant citat om Johannes Brahms och många kanske hajar till. Barocken tog ju slut omkring 1760 när både Johann Sebastian Bach och Händel hade avlidit! Men det är faktiskt så att Johannes Brahms musik, "klassisk till formen och romantisk till innehållet" innehåller mycket av barockens element som sonat- och rondoform och inspiration av Bachs sinnrika kontrapunktiska uppbyggnad i både orkester-, kammar- och körmusik. Brahms var i själva verket en riktig musikvetare. Han inte bara studerade och dirigerade musik av barockmästare som Schütz, Bach och Couperin, utan deltog i forskningen kring pionjärutgåvor av de båda senares verk. Romantik och barock. Det är ju en fantastisk blandning egentligen. Det bästa av det bästa. Och det finns i Brahms dubbelkonsert. Det var vanligt under barocken med två eller flera solister och en större eller mindre orkester. I Bachs Brandenburg-konserter finns den besättningen liksom i Händels många concerto grosson. Under romantiken var det ovanligt. Det var ju den ouppnåelige ensamme virtuosens tidevarv. Även Brahms skrev två pianokonserter och en violinkonsert innan han vågade ha två mästarmusiker i samma konsert. Brahms ville återuppta sin gamla vänskap med violinisten Joseph Joachim och använde cellisten Robert Hausmann som medlare. Han behövde också bådas viktiga kunskaper om deras instrument. Och Joachim nappade. Även om både han och Hausmann nog velat vara ensamma om solistrollen. Johannes Brahms skrev sin dubbelkonsert i Thun i Schweiz 1887. Det skulle bli hans sista stora konsert- och orkesterverk. Men han fortsatte skriva kammar- och vokalmusik. Vid uruppförandet i Köln dirigerade Brahms. Efteråt medgav han hur mycket försoningen med Joachim betydde. "Nu vet jag, vad som fattades i mitt liv under de senaste åren… Det var klangen av Joachims fiol. Så han spelar!" Konserten spelades till en början inte särskilt ofta. Det ansågs svårt att hitta två likvärdiga solister för lyhört samspel i ett verk, som inte innebar "tacksamt insmickrande virtuositet" för åhörarna. I dag har vi en annan uppfattning och många stora violinister och cellister har konserten på repertoaren. Det är virtuost hur Brahms låter solisterna ta över varandras komplicerade stämmor, där växlingen av olika register får dem att låta som ett enda instrument med ett enormt omfång. Och hur han i den lyriska Andantesatsen låter dem spela i oktaver i en "innerligt strömmande sång". Orkestern spelar med solisterna, är självständig eller deltar i en dialog med dem. Brahms excellerar i flera härliga teman och rytmer. Barockinspiration i en klassisk/romantisk inramning. GUNILLA PETERSÉN


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR



1925-11-25 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND


Medverkande



Tor Mann Dirigent


1922-11-24 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1922-03-01 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1921-02-23 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1919-02-12 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1915-12-01 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1912-04-14 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1911-02-19 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1910-11-09 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!