Stäng
Meny

Arkiv

27 konserter

2011-12-09 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2002-04-20 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2002-04-20 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2002-04-18 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2002-04-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1995-10-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program









JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA


1994-09-10 17:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-09-10 14:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1991-01-09 09:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1991-01-08 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1991-01-08 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1991-01-08 09:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Håkan Sund Dirigent


Totte Wallin Presentatör


1991-01-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Håkan Sund Dirigent


Totte Wallin Presentatör


1991-01-05 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Håkan Sund Dirigent


Totte Wallin Presentatör


1976-10-23 00:00 Göteborgs universitets aula

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 8 F-DUR OP 93 Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace 26 min En "humorns apoteos" har det kallats, detta systerverk till den sjunde symfonin som av Wagner döptes till "dansens apoteos". Båda fullbordades 1812. Beethoven talade om åttan som sin "lilla symfoni i F" och sjuan "den stora i A". Efter uruppförandet av den åttonde symfonin i Wiens Redoutensaal vintern 1814 ska Beethoven - som också dirigerade - dock ha sagt att av de två stod åttan hans hjärta närmast. Symfonin utmärks av samma sprudlande humör som vi ofta möter hos hans lärare Haydn. Sådant var för Beethoven ingenting nytt men det har här renodlats och framträder i alla fyra satserna. Så mycken glädje kan tyckas förvånande med tanke på att 1812 och de föregående åren inte varit någon särskilt lycklig tid. Fransmännens erövring av Wien gjorde livet allmänt bekymmersamt. Beethovens musik möttes fortfarande bara av måttlig respons utanför vänkretsen. På det personliga planet hade förhoppningarna om ett äktenskap grusats än en gång. Det allt överskuggande problemet var dock hans ständigt tilltagande dövhet, psykiskt påfrestande och socialt avskärmande. Han kunde inte längre ge offentliga konserter och tappade därmed en viktig del av sin försörjning. 1811 års penningkris urholkade samtidigt de bidrag han sedan några år uppbar från solidariska mecenater. Man kan förstå att den redan förut kärve Beethoven av allt detta blev ännu vresigare och blev mer innesluten. Men om det avslöjar den åttonde symfonin absolut ingenting. Även andra verk från de här åren andas mestadels optimism. En så ringa samstämmighet mellan liv och verk kan tyckas märklig, särskilt som det gäller en person känd för att ha låtit det personliga slå igenom i musiken. Den sidan utvecklades emellertid inte förrän mot slutet av 1810-talet i en serie pianosonater och stråkkvartetter. SVEN KRUCKENBERG






1954-03-26 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1949-09-26 17:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1947-03-12 13:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1945-04-25 14:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 21 C-DUR K 467 "ELVIRA MADIGAN" Allegro maestoso Andante Allegro vivace assai 17 av Mozarts klaverkonserter kom till 1782-1786 när hans ekonomi var som bäst, det vill säga innan krig och andra omständigheter fick den musikglada överklassen att lämna Wien eller åtminstone dra åt svångremmen. Mozart uppträdde mest hemma hos adelsoch borgarfamiljer som en del av deras kvällsunderhållning. Offentliga konserter för betalande publik var bara lovliga under de tider då teatrarna hölls stängda av religiösa skäl. Under fastetiden 1785 var han rasande aktiv, så till den grad att pappa Leopold, som just då - för första och sista gången - gästade sin son i Wien, skrev till dottern att han blivit fullständigt utschasad av detta sanslösa storstadstempo med ständiga klavertransporter hit och dit. Wolfgang gav bland annat en serie abonnemangskonserter i en högst speciell lokal, Mehlgrube ("mjölgruvan, "mjöllagret"). Drygt 150 abonnenter betalade en souverin d'or var. Det täckte fyra gånger om Mozarts årshyra för den statuslägenhet han bebodde 1784-1787, den som numera är Mozart-museum. Vad han fick betala sina medmusikanter - "orkestern" - är inte bekant. Lokalen fick han billigt. Han var därtill gästartist på andras konserter i själva operahuset, Hofburg-Theater, och gav en egen konsert där 10 mars 1785 då han premiärspelade denna C-dur-konsert med en ensemble tillräckligt liten för att inte överrösta honom vid klaveret. Intäkter, enligt fadern, 559 Gulden. I annonsen stod det att han skulle improvisera på sitt stora Forte piano pedal, ett klaver som innehöll taster för fotspel kopplade till en extra uppsättning strängar under de andra. Mozart kunde alltså "leka organist" - utan några pipor. Pianokonserten ledde han nog från sitt vanliga Anton Walter-klaver; detta var ju före podiedirigenternas tid. Noter behövde han inga. Det var verkligen inget fel på Mozarts minne. Han spelade säkert med oavbrutet för att stötta ensemblen. Hans handskrivna partitur har överlevt. Där saknas ett och annat, eftersom han undvek att låta publicera konserten och alltså inte behövde komplettera sådant som han lämnat tomt i sin egen stämma, till exempel de fyra takterna före den långa drillen i första satsens takt nr 80. Några solokadenser skrev han ut åt syster Nannerl uppe i bergen men de har kommit bort på vägen. Mozarts klaverkonserter är saligen olika. I dennas första sats marscheras det en hel del. Helt stövelbefriat. Finalen är full av surpriser och mellansatsen skänker ett underbart växelspel mellan ljus och skugga. Så gick det 182 år från 1785. Bo Widerberg gjorde sin film om Elvira Madigan och hennes officer. Musikläggaren Lars Hagström valde brottstycken ur denna mellansats för att antyda parets lycka och deras samtidigt hopplösa läge. Även Mozart-frånvända besökare mötte - med sänkt gard i biomörkret - några takter stor musik. INGEMAR VON HEIJNE






1945-04-25 12:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 21 C-DUR K 467 "ELVIRA MADIGAN" Allegro maestoso Andante Allegro vivace assai 17 av Mozarts klaverkonserter kom till 1782-1786 när hans ekonomi var som bäst, det vill säga innan krig och andra omständigheter fick den musikglada överklassen att lämna Wien eller åtminstone dra åt svångremmen. Mozart uppträdde mest hemma hos adelsoch borgarfamiljer som en del av deras kvällsunderhållning. Offentliga konserter för betalande publik var bara lovliga under de tider då teatrarna hölls stängda av religiösa skäl. Under fastetiden 1785 var han rasande aktiv, så till den grad att pappa Leopold, som just då - för första och sista gången - gästade sin son i Wien, skrev till dottern att han blivit fullständigt utschasad av detta sanslösa storstadstempo med ständiga klavertransporter hit och dit. Wolfgang gav bland annat en serie abonnemangskonserter i en högst speciell lokal, Mehlgrube ("mjölgruvan, "mjöllagret"). Drygt 150 abonnenter betalade en souverin d'or var. Det täckte fyra gånger om Mozarts årshyra för den statuslägenhet han bebodde 1784-1787, den som numera är Mozart-museum. Vad han fick betala sina medmusikanter - "orkestern" - är inte bekant. Lokalen fick han billigt. Han var därtill gästartist på andras konserter i själva operahuset, Hofburg-Theater, och gav en egen konsert där 10 mars 1785 då han premiärspelade denna C-dur-konsert med en ensemble tillräckligt liten för att inte överrösta honom vid klaveret. Intäkter, enligt fadern, 559 Gulden. I annonsen stod det att han skulle improvisera på sitt stora Forte piano pedal, ett klaver som innehöll taster för fotspel kopplade till en extra uppsättning strängar under de andra. Mozart kunde alltså "leka organist" - utan några pipor. Pianokonserten ledde han nog från sitt vanliga Anton Walter-klaver; detta var ju före podiedirigenternas tid. Noter behövde han inga. Det var verkligen inget fel på Mozarts minne. Han spelade säkert med oavbrutet för att stötta ensemblen. Hans handskrivna partitur har överlevt. Där saknas ett och annat, eftersom han undvek att låta publicera konserten och alltså inte behövde komplettera sådant som han lämnat tomt i sin egen stämma, till exempel de fyra takterna före den långa drillen i första satsens takt nr 80. Några solokadenser skrev han ut åt syster Nannerl uppe i bergen men de har kommit bort på vägen. Mozarts klaverkonserter är saligen olika. I dennas första sats marscheras det en hel del. Helt stövelbefriat. Finalen är full av surpriser och mellansatsen skänker ett underbart växelspel mellan ljus och skugga. Så gick det 182 år från 1785. Bo Widerberg gjorde sin film om Elvira Madigan och hennes officer. Musikläggaren Lars Hagström valde brottstycken ur denna mellansats för att antyda parets lycka och deras samtidigt hopplösa läge. Även Mozart-frånvända besökare mötte - med sänkt gard i biomörkret - några takter stor musik. INGEMAR VON HEIJNE






1941-03-02 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1937-02-15 00:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND






Medverkande



Tor Mann Dirigent


1933-01-15 18:15 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1932-11-12 17:30 Göteborgs Högre Realläroverk

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Tor Mann Dirigent


1925-01-06 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1909-03-09 17:30 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1909-03-06 17:30 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!