Stäng
Meny

Arkiv

50 konserter

2016-01-22 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2016-01-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2005-04-09 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND



2005-04-08 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND



1978-10-28 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1973-05-23 20:15 Lisebergshallen

Göteborgs Symfoniker

1950-02-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1948-10-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1945-04-25 14:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 21 C-DUR K 467 "ELVIRA MADIGAN" Allegro maestoso Andante Allegro vivace assai 17 av Mozarts klaverkonserter kom till 1782-1786 när hans ekonomi var som bäst, det vill säga innan krig och andra omständigheter fick den musikglada överklassen att lämna Wien eller åtminstone dra åt svångremmen. Mozart uppträdde mest hemma hos adelsoch borgarfamiljer som en del av deras kvällsunderhållning. Offentliga konserter för betalande publik var bara lovliga under de tider då teatrarna hölls stängda av religiösa skäl. Under fastetiden 1785 var han rasande aktiv, så till den grad att pappa Leopold, som just då - för första och sista gången - gästade sin son i Wien, skrev till dottern att han blivit fullständigt utschasad av detta sanslösa storstadstempo med ständiga klavertransporter hit och dit. Wolfgang gav bland annat en serie abonnemangskonserter i en högst speciell lokal, Mehlgrube ("mjölgruvan, "mjöllagret"). Drygt 150 abonnenter betalade en souverin d'or var. Det täckte fyra gånger om Mozarts årshyra för den statuslägenhet han bebodde 1784-1787, den som numera är Mozart-museum. Vad han fick betala sina medmusikanter - "orkestern" - är inte bekant. Lokalen fick han billigt. Han var därtill gästartist på andras konserter i själva operahuset, Hofburg-Theater, och gav en egen konsert där 10 mars 1785 då han premiärspelade denna C-dur-konsert med en ensemble tillräckligt liten för att inte överrösta honom vid klaveret. Intäkter, enligt fadern, 559 Gulden. I annonsen stod det att han skulle improvisera på sitt stora Forte piano pedal, ett klaver som innehöll taster för fotspel kopplade till en extra uppsättning strängar under de andra. Mozart kunde alltså "leka organist" - utan några pipor. Pianokonserten ledde han nog från sitt vanliga Anton Walter-klaver; detta var ju före podiedirigenternas tid. Noter behövde han inga. Det var verkligen inget fel på Mozarts minne. Han spelade säkert med oavbrutet för att stötta ensemblen. Hans handskrivna partitur har överlevt. Där saknas ett och annat, eftersom han undvek att låta publicera konserten och alltså inte behövde komplettera sådant som han lämnat tomt i sin egen stämma, till exempel de fyra takterna före den långa drillen i första satsens takt nr 80. Några solokadenser skrev han ut åt syster Nannerl uppe i bergen men de har kommit bort på vägen. Mozarts klaverkonserter är saligen olika. I dennas första sats marscheras det en hel del. Helt stövelbefriat. Finalen är full av surpriser och mellansatsen skänker ett underbart växelspel mellan ljus och skugga. Så gick det 182 år från 1785. Bo Widerberg gjorde sin film om Elvira Madigan och hennes officer. Musikläggaren Lars Hagström valde brottstycken ur denna mellansats för att antyda parets lycka och deras samtidigt hopplösa läge. Även Mozart-frånvända besökare mötte - med sänkt gard i biomörkret - några takter stor musik. INGEMAR VON HEIJNE






1945-04-25 12:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 21 C-DUR K 467 "ELVIRA MADIGAN" Allegro maestoso Andante Allegro vivace assai 17 av Mozarts klaverkonserter kom till 1782-1786 när hans ekonomi var som bäst, det vill säga innan krig och andra omständigheter fick den musikglada överklassen att lämna Wien eller åtminstone dra åt svångremmen. Mozart uppträdde mest hemma hos adelsoch borgarfamiljer som en del av deras kvällsunderhållning. Offentliga konserter för betalande publik var bara lovliga under de tider då teatrarna hölls stängda av religiösa skäl. Under fastetiden 1785 var han rasande aktiv, så till den grad att pappa Leopold, som just då - för första och sista gången - gästade sin son i Wien, skrev till dottern att han blivit fullständigt utschasad av detta sanslösa storstadstempo med ständiga klavertransporter hit och dit. Wolfgang gav bland annat en serie abonnemangskonserter i en högst speciell lokal, Mehlgrube ("mjölgruvan, "mjöllagret"). Drygt 150 abonnenter betalade en souverin d'or var. Det täckte fyra gånger om Mozarts årshyra för den statuslägenhet han bebodde 1784-1787, den som numera är Mozart-museum. Vad han fick betala sina medmusikanter - "orkestern" - är inte bekant. Lokalen fick han billigt. Han var därtill gästartist på andras konserter i själva operahuset, Hofburg-Theater, och gav en egen konsert där 10 mars 1785 då han premiärspelade denna C-dur-konsert med en ensemble tillräckligt liten för att inte överrösta honom vid klaveret. Intäkter, enligt fadern, 559 Gulden. I annonsen stod det att han skulle improvisera på sitt stora Forte piano pedal, ett klaver som innehöll taster för fotspel kopplade till en extra uppsättning strängar under de andra. Mozart kunde alltså "leka organist" - utan några pipor. Pianokonserten ledde han nog från sitt vanliga Anton Walter-klaver; detta var ju före podiedirigenternas tid. Noter behövde han inga. Det var verkligen inget fel på Mozarts minne. Han spelade säkert med oavbrutet för att stötta ensemblen. Hans handskrivna partitur har överlevt. Där saknas ett och annat, eftersom han undvek att låta publicera konserten och alltså inte behövde komplettera sådant som han lämnat tomt i sin egen stämma, till exempel de fyra takterna före den långa drillen i första satsens takt nr 80. Några solokadenser skrev han ut åt syster Nannerl uppe i bergen men de har kommit bort på vägen. Mozarts klaverkonserter är saligen olika. I dennas första sats marscheras det en hel del. Helt stövelbefriat. Finalen är full av surpriser och mellansatsen skänker ett underbart växelspel mellan ljus och skugga. Så gick det 182 år från 1785. Bo Widerberg gjorde sin film om Elvira Madigan och hennes officer. Musikläggaren Lars Hagström valde brottstycken ur denna mellansats för att antyda parets lycka och deras samtidigt hopplösa läge. Även Mozart-frånvända besökare mötte - med sänkt gard i biomörkret - några takter stor musik. INGEMAR VON HEIJNE






1945-02-25 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1938-04-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1937-10-16 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1936-10-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1936-02-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1934-12-09 18:15 Stadsteatern

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Tor Mann Dirigent



1933-10-08 18:15 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Tor Mann Dirigent



1932-10-16 18:30 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1928-11-18 18:15 Lorensbergsteatern

Göteborgs Symfoniker

1928-03-24 20:15 VALAND ORDENSALEN

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Tor Mann Dirigent


Tage Haglund Solosång


Nils Lindvall Solosång


Dagny Muchov Solosång


Anton Nordh Solosång


1928-01-06 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1926-10-03 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program





WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) KONSERT FÖR FLÖJT OCH HARPA C-DUR K 504 Allegro Andantino Rondeau: Allegro Den tjugotvåårige Mozarts andra resa till Paris 1778 blev långt ifrån en så storslagen triumf som sexåringens första resa dit. Han hade svårt att få annat än bagatellartade uppdrag av aristokratin och han vägrades alltför ofta betalning för de lektioner han gav. En herr Le Gros beställde verk av honom som denne sedan inte godkände - och dessa stycken har sedan dess till största delen varit försvunna. Men det fanns även positiva inslag. En av dem som verkligen gynnade Mozart var greven de Guines, som tidigare varit fransk ambassadör i England. Mozart skrev hem till pappa Leopold att greven "spelar flöjt ojämförligt och hans dotter… spelar harpa magnifikt. Hon har stor begåvning och genialitet, och framförallt ett ojämförligt minne så hon kan spela alla sina stycken, faktiskt omkring 200, utantill." För far och dotter skrev Mozart sin härliga konsert för flöjt och harpa, och han höll den i den ljusaste av tonarter, C-dur. Han skrev den så att solisterna framhävs mot den genomskinliga orkestersatsen. Det är en ambitiös konsert, närmare en sinfonia concertante än en vanlig solokonsert. Kanske saknar man något av Mozarts djupsinne men å andra sidan får vi stor elegans och en hel värld av melodiska infall. STIG JACOBSSON





1926-03-25 18:30 Alingsås, Estrad

Göteborgs Symfoniker

Program








JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON



1925-02-21 17:30 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1924-11-16 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN



1924-04-05 17:30 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1923-10-28 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1922-12-10 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1922-03-19 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

1921-02-28 17:30 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!