Stäng
Meny

Arkiv

10 konserter

2020-08-12 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.








2020-08-11 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.








2020-08-10 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Rumon Gamba Dirigent








2020-05-07 20:00 Stora salen

Program



ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2019-10-20 18:00 Stenhammarsalen

Program


BENJAMIN BRITTEN (1913-1976) SIMPLE SYMPHONY OP 4 Boisterous Bourrée ("Bullrande bourée") Playful Pizzicato ("Piffigt pizzicato") Sentimental Saraband ("Sentimental saraband") Frolicsome Finale ("Fryntlig final") Efter musikens våldsamma utveckling under 1900-talets början med Stravinsky och Schönberg i täten kom så småningom motreaktionen. Frihetssuktande dissonanser och tyglade tolvtonsserier ersattes av rytmisk glädje och ödmjukt allvar. Typiska exempel från 1930-talet är Dag Wiréns Serenad och Jean Francaixs pianoconcertino, neoklassiska verk fyllda av musikantisk glädje, transparens och enkelhet i uttrycket - precis som Brittens Simple Symphony. Ännu omärkt av inre sexuella konflikter och andra världskrigets fasor kastade sig den blott 20-årige Britten ut i bekymmerslösheten - och uddrimmade ironiskt sina satsbeteckningar. Visst finns här spår av både Tjajkovskij (andra satsen - som också innehåller en shanty!) och Bach (sarabanden kunde ha sitt ursprung i någon av cellosviterna) men Simple Symphony är framförallt ett uttryck för spontan musikalitet och ungdomlig glädje. STEFAN NÄVERMYR


CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson


25 min



ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


Medverkande


Aurora Chamber Orchestra har väckt stor uppmärksamhet och uppskattning, bland annat efter framträdanden på Dramaten och Konserthuset i Stockholm. Orkestern fick också det prestigefyllda uppdraget att inviga den anrika Pablo Cassals-festivalen i franska Prades i juli 2019. Med sina 15 handplockade internationella medlemmar lockar Aurora Chamber Orchestra många av världens finaste solister och dirigenter till spännande samarbeten, bland dem Viktoria Mullova, Mischa Maisky, Elisabeth Leonskaja, Jukka Pekka Saraste och Polarprisvinnaren Dame Evelyn Glennie. Några av Sveriges ledande skådespelare har också framträtt med orkestern: Krister Henrikson, Stina Ekblad, Stefan Sauk, Reine Brynolfsson, Elin Klinga, Magnus Roosmann och Samuel Fröler. I ett nytt och unikt samarbete kring kammarmusiken i Västra Götalands-regionen är Aurora Chamber Orchestra 2029-2020 Artists in Residence i Trollhättan/Vänersborg. Det innebär bland annat konserter på Konserthusen både i Stockholm och Göteborg, på tolv orter i Västra Götaland samt i Frankrike. Allt som allt 24 konserter på 19 orter.


Svenske cellisten Jakob Koranyi har etablerat sig som en av de mest intressanta unga begåvningarna på den europeiska musikscenen. Han har hyllats för sin virtuositet, sin nyanserade klang och förkärlek för varierade och nyskapande program. Han har turnerat i Europa i stor omfattning, både som orkestersolist och i kammarmusiksammanhang, med framträdanden ibland annat Wien, Köln, Hamburg, Paris, Bryssel, Amsterdam, Barcelona, Stockholm, Göteborg och Luxembourg. Jakob Koranyi har en omfattande repertoar som innefattar de traditionella celloverken men han har också uruppfört verk som Julia Wolfs cellokonsert vid Amsterdams cellobiennal, Albert Schnelzers Crazy Diamond och Andrea Tarrodis Highland Concerto som tillägnades Jakob Koranyi. En ny cellokonsert av Tarrodi är också planerad. Bland aktuella engagemang finns Haydns Cellokonsert nr 1 med Västerås Sinfonietta och Julian Kuerti samt Gävle symfoniorkester och Jessica Cottis, och Atterbergs cellokonsert med Istanbuls Statliga Symfoniorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester. Jakob Koranyi är också regelbunden gäst vid kammarmusikfestivalerna i Bridgehampton (USA), Järna och Delft (Holland) och har också framträtt vid Köpenhamns sommarfestival och Katrina-festivalen på Åland.


Gordan Nikolic Konstnärlig ledare

Serbiske Gordan Nikolic var förste konsertmästare för London Symphony Orchestra i närmare 20 år innan han 2017 trappade ner för att ägna sig åt att leda orkestrar från violinen samt koncentrera sig på pedagogisk verksamhet. Han började spela violin när han var sju år och studerade vid konservatoriet i Basel för Jean-Jacques Kantorow. Han har deltagit och erhållit priser vid flera tävlingar, bland dem Tibor Vargatävlingen, Paganinitävlingen och Hummeltävlingen. Under sin långa karriär har Gordan Nikolic varit konsertmästare hos Orchestre d'Auvergne, Lausannes kammarorkester och Chamber Orchestra of Europe. Bland samtida tonsättare han samarbetat med finns Witold Lutos?awski, György Kurtág, Zoran Eric, James McMillan, Ryan Wigglesworth och Hans Werner Henze. Gordan Nikolic är professor vid Royal College of Music in London och ger mästarklasser vid Guildhall School of Music and Drama och är även masterlärare vid Rotterdams konservatorium samt professor vid Saarbrückens musikhögskola.


2004-04-02 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).


1985-11-16 15:00 Stora salen

Program



WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) VIOLINKONSERT NR 5 A-DUR "DEN TURKISKA" K 219 Allegro aperto Adagio Rondeau: Tempo di Menuetto Under 1700-talet och början av 1800-talet var wienarnas törst efter det exotiska osläcklig. Till paradexemplen hör den importerade giraff som präglade frisyrer, mode och smycken under flera år, samt den eskimåfamilj som med löften om guld och gröna skogar under en tid bodde intill en damm vid slottet Belvedere i Wien. Också orienten utövade sin lockelse. För kejsardömet Österrike-Ungern var Turkiet den närmsta porten mot öster. Pukor och cymbaler och andra slagverk karakteriserade den turkiska marschmusiken (Turkiet var då en fruktad krigsmakt); klangeffekter som skulle komma att påverka den västerländska konstmusiken alltmer under 1800- och 1900-talen. Redan 1772 när Mozart iscensatte operan Lucio Silla i Milano influerades han av de turkiska inslagen i den balettmusik, av okänt ursprung, som interfolierades i operan. Det är denna musik Mozart lånat till det turkiska avsnittet i a-moll i violinkonsertens final med trumeffekter col legno från stråkarna. Andra exempel på det turkiska inflytandet i Mozarts musik är operan Enleveringen ur Seraljen* samt finalsatsen i Pianosonat nr 11. Violinkonsert nr 5 var den sista violinkonsert han skrev (1775). Han verkade då som kapellmästare i furstbiskopen Colloredos kapell i Salzburg och var förmodligen själv solist vid uruppförandet. Konsertens tredelade form är typisk: ett livligt inledande allegro i sonatform, ett vilsamt adagio i E-dur samt ett avslutande rondo. Själva utförandet är dock allt annat än typiskt, konserten betraktas som Mozarts finaste i genren. STEFAN NÄVERMYR *Seralj är benämningen på sultanens palats och harem.


ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


1981-05-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1966-11-10 20:00 Stora salen

Program





ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


1914-10-04 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN



JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dirk Fock Dirigent


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!