Arkiv

ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert, men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu aktuella konserten fick Dvorák efter att ha hört en cellokonsert av den berömde operettkomponisten Victor Herbert som också var firad cellist i New York Philharmonic. Men Herberts konsert var bara en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och fyllde sin konsert med en överväldigande romantik. Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor roll. Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att han ämnade trycka konserten med professor Hanuš Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta någon göra ändringar - vännen Wihan inte undantagen - utan min kännedom och mitt medgivande - och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti." Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester, tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av sången lät han nu också ingå i codan och med denna personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande tillägg. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert, men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu aktuella konserten fick Dvorák efter att ha hört en cellokonsert av den berömde operettkomponisten Victor Herbert som också var firad cellist i New York Philharmonic. Men Herberts konsert var bara en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och fyllde sin konsert med en överväldigande romantik. Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor roll. Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att han ämnade trycka konserten med professor Hanuš Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta någon göra ändringar - vännen Wihan inte undantagen - utan min kännedom och mitt medgivande - och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti." Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester, tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av sången lät han nu också ingå i codan och med denna personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande tillägg. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON