Arkiv

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON