Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

2013-10-25 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2013-10-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1989-10-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


Medverkande



Hans Vonk Dirigent


Björn Bohlin Oboe d'amore


1989-10-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850. Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert. I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox. I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment? STIG JACOBSSON


Medverkande



Hans Vonk Dirigent


Björn Bohlin Oboe d'amore


1979-09-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMS PINJER Pinjerna vid Villa Borghese (Allegro vivace) Pinjerna nära en katakomb (Lento) Pinjerna i Janiculum (Lento) Pinjerna vid Via Appia (Tempo di marcia) Få tonsättare har på ett mer måleriskt och övertygande sätt skildrat sin hemstad än Ottorino Respighi (möjligen kan Eric Coates Londonsviter vara en konkurrent), och framförallt har han gjort det i de färggranna orkestersviterna Roms fontäner, Roms pinjer och Romerska fester. Alla dessa sviter har fyra satser, men de kontrasterande delarna går mestadels över i varandra utan paus. Roms pinjer uruppfördes till publikens återhållna reaktioner den 4 december 1924 - så det var när självaste Arturo Toscanini tog med sig verket till sin första konsert med New Yorkfilharmonikerna som det började sin erövring av världen. Dagen efter dirigerade tonsättaren själv stycket i Philadelphia och i programbladet hade han skrivit: "Medan tonsättaren i sitt föregående verk, Roms fontäner, försökt skildra sina naturintryck i toner, har han i Roms pinjer använt naturen som utgångspunkt för utflykter, för att minnas och få visioner. De sekelgamla träden dominerar så karaktäristiskt det romerska landskapet att de står som ett testamente över de viktigaste händelserna i romerskt liv." Den första satsen skildrar Pinjerna vid Villa Borghese. Barnen leker och dansar, härmar marscherande soldater och krigar, skrikande och kvittrande som kvällens svalor. Pinjerna nära en katakomb bygger på en gregoriansk melodi med högtidlig begravningsstämning. Pinjerna vid Janiculum får vi betrakta vid fullmåne över den berömda parken. I den här satsen introducerade tonsättaren grammofonen som orkesterinstrument genom en i förväg inspelad näktergal, något som väckte viss oro bland kritikerkåren. Toscanini var däremot förtvivlad över att den dåtida tekniken inte kunde bjuda på tillräckligt stor dynamik i fågelsången. Pinjerna vid Via Appia - den berömda antika vägen - besöks i dimmig soluppgång. Den oupphörliga rytmen från otaliga steg driver musiken framåt. "I diktarens fantasi dyker en vision om gångna triumfer upp. Trumpeter smattrar, och armén av konsuler närmar sig glänsande i den nyligen uppstigna solens glans längs den heliga vägen för att i triumf närma sig Capitolium." STIG JACOBSSON


1979-09-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMS PINJER Pinjerna vid Villa Borghese (Allegro vivace) Pinjerna nära en katakomb (Lento) Pinjerna i Janiculum (Lento) Pinjerna vid Via Appia (Tempo di marcia) Få tonsättare har på ett mer måleriskt och övertygande sätt skildrat sin hemstad än Ottorino Respighi (möjligen kan Eric Coates Londonsviter vara en konkurrent), och framförallt har han gjort det i de färggranna orkestersviterna Roms fontäner, Roms pinjer och Romerska fester. Alla dessa sviter har fyra satser, men de kontrasterande delarna går mestadels över i varandra utan paus. Roms pinjer uruppfördes till publikens återhållna reaktioner den 4 december 1924 - så det var när självaste Arturo Toscanini tog med sig verket till sin första konsert med New Yorkfilharmonikerna som det började sin erövring av världen. Dagen efter dirigerade tonsättaren själv stycket i Philadelphia och i programbladet hade han skrivit: "Medan tonsättaren i sitt föregående verk, Roms fontäner, försökt skildra sina naturintryck i toner, har han i Roms pinjer använt naturen som utgångspunkt för utflykter, för att minnas och få visioner. De sekelgamla träden dominerar så karaktäristiskt det romerska landskapet att de står som ett testamente över de viktigaste händelserna i romerskt liv." Den första satsen skildrar Pinjerna vid Villa Borghese. Barnen leker och dansar, härmar marscherande soldater och krigar, skrikande och kvittrande som kvällens svalor. Pinjerna nära en katakomb bygger på en gregoriansk melodi med högtidlig begravningsstämning. Pinjerna vid Janiculum får vi betrakta vid fullmåne över den berömda parken. I den här satsen introducerade tonsättaren grammofonen som orkesterinstrument genom en i förväg inspelad näktergal, något som väckte viss oro bland kritikerkåren. Toscanini var däremot förtvivlad över att den dåtida tekniken inte kunde bjuda på tillräckligt stor dynamik i fågelsången. Pinjerna vid Via Appia - den berömda antika vägen - besöks i dimmig soluppgång. Den oupphörliga rytmen från otaliga steg driver musiken framåt. "I diktarens fantasi dyker en vision om gångna triumfer upp. Trumpeter smattrar, och armén av konsuler närmar sig glänsande i den nyligen uppstigna solens glans längs den heliga vägen för att i triumf närma sig Capitolium." STIG JACOBSSON


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!