Stäng
Meny

Arkiv

47 konserter

2020-05-16 10:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN


SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON


IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


2019-01-30 19:30 Stora salen

Program


Utdrag ur: Eine Kleine Nachtmusik - W.A. Mozart Marche Militaire - F. Schubert Nationalhymne - J. Haydn Symfoni nr 5 - L. v Beethoven Symfoni nr 29 - W. A. Mozart La Marseillaise - C.J. Rouget de Lisle Symfoni nr 104 - J. Haydn Pianokonsert nr 1 - L. v Beethoven Symfoni nr 3 "Hjältesymfonin" - L. v Beethoven Symfoni nr 6 "Pastoralsymfonin" - L. v Beethoven Symfoni nr 9 - L. v Beethoven Ouvertyr "Egmont" - L. v Beethoven


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


Musikerna i Västra Götalands Ungdomssymfoniker behärskar konsten att spela klassiskt på ett sätt som inte lämnar någon utanför. Orkestern gjorde förra säsongen sin turné Beethoven på utflykt som också inkluderade ett gästspel i Göteborgs Konserthus. Berömda stycken eller storslagna symfonier - allt framförs med den omisskännliga lusten och energin som blivit Vägus speciella kännetecken. Orkestern förnyas ständigt, bara dirigenten Simon Phipps har varit med sedan starten 2000, med unga musiker mellan 14 och 20 år.






Engelske Alexander Groves sångarkarriär påbörjades tidigt då han som sjuåring antogs som gosskorist vid välkända St Paul's Cathedral i London. Sångarutbildningen fortsattes därefter vid The Royal Northern College of Music i Manchester och vid Georg Solti Accademia di Bel Canto i Italien. Alexander Grove har hunnit gestalta över 60 opera och operettroller. Bland dem kan nämnas Don José i Bizets Carmen på Malmö Opera där han tidigare också sjungit Don Ramiro Rossinis Askungen, en roll han även gjort på Finska Nationaloperan, Sonen i Weills De sju dödssynderna på Göteborgsoperan, Danilo i Léhars Glada änkan på Scottish Opera, Magnus Gabriel i Jacopo Foronis Cristina Regina di Svezia med Tobias Ringborg på Vadstenaakademien, titelrollerna i Sjostakovitjs Näsan på Covent Garden och Mascagnis L'amico Fritz på Den Jyske Opera samt Förste bepansrade manen i Mozarts Trollflöjten med Daniel Harding på Lucernefestivalen, Gastone i Verdis La Traviata på Opera på Skäret. 2017 uruppförde Alexander Grove den för honom specialskrivna rollen som Dick Gren i Rickard Söderbergs operettfars Teaterhotellet på Ystadoperan. På Göteborgsoperan har han även gjort roller i Figaros bröllop (Mozart), Ariadne på Naxos (R Strauss) och Gianni Schicchi (Puccinin). Alexander Groves repertoar i konsert- och oriatorie- sammanhang täcker majoriteten av de stora verken och han har bland annat framträtt som solist i Bervaldhallen, Royal Albert Hall, O2 Arena, Royal Festival Hall, De Geerhallen och Odyssey Arena samt framträtt i Brasilien, USA och Tokyo. Alexander Grove har också medverkat flertalet tävlingar och nu senast 2010 blev han den manliga vinnaren i Dame Kiri Te Kanawas BBC Kiri Prize.






2013-10-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).






Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2013-10-04 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).






Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2008-05-03 15:00 Stora salen

Program



20 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



Franck Ollu Dirigent



Matilda Paulsson Mezzosopran


Som en av Sveriges främsta barytonsångare har Fredrik Zetterström varit engagerad vid flertalet skandinaviska operahus: Drottningholms slottsteater, Kungliga operan, Malmö opera, Göteborgsoperan, Folkoperan, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Den Jyske Opera, Norrlandsoperan, Värmland Opera och Trönderoperan i Trondheim. Han har även framträtt vid Brooklyn Academy of Music i New York och Chicago Opera Theater. Bland roller Fredrik Zetterström gjort kan nämnas Enrico i Lucia di Lammermoor (Donizetti), Figaro i Barberaren i Sevilla (Rossini), Germont i La Traviata (Verdi), Greven i Figaros Bröllop (Mozart), Leporello i Don Giovanni (Mozart), Marcel och Schaunard i La Bohème (Puccini), Valentin i Faust (Gounod), Harlekin i Ariadne på Naxos (R Strauss), Don Pizarro i Fidelio (Beethoven), Jago i Otello (Verdi), Escamillo i Carmen (Bizet), Pantalone i Kärleken till de tre apelsinerna (Prokofjev) och titelrollen i Tjajkovskijs Eugen Onegin. Fredrik Zetterström har konserterat med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Norska radioorkestern, Trondheims symfoniorkester, Norrköpings symfoniorkester, Norrlandsoperans symfoniorkester, Helsingborgs symfoniorkester och Nordiska kammarorkestern. Hans konsertrepertoar innefattar bland annat Mahlers Rückert-lieder, Rangströms Kung Eriks visor, Stenhammars Florez och Blanzeflor samt de flesta oratorierna ur standardrepertoaren. Han har arbetat med dirigenter som Raymond Leppard, Alexander Vedernikov, Leif Segerstam, Jane Glover, Jacques Delacôte, Pierre Giorgio Morandi, Joseph Swensen, Henrik Schaefer, Pietro Rizzo, Thierry Fischer samt de flesta av de nu verksamma svenska dirigenterna. Fredrik Zetterströms stora vokala omfång har gjort honom till en framstående och uppskattad uttolkare av nya vokalverk. Han har medverkat vid flera uruppföranden av verk skrivna av Daniel Börtz, Thomas Jennefelt, Sven-David Sandström, Knut Nystedt, Karin Rehnqvist och Lars Ekström.


Gageego! Kammarensemble

Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.


Göteborgs Symfoniker Symfoniorkester

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



2008-05-02 18:00 Stora salen

Program



20 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



Franck Ollu Dirigent



Matilda Paulsson Mezzosopran


Som en av Sveriges främsta barytonsångare har Fredrik Zetterström varit engagerad vid flertalet skandinaviska operahus: Drottningholms slottsteater, Kungliga operan, Malmö opera, Göteborgsoperan, Folkoperan, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Den Jyske Opera, Norrlandsoperan, Värmland Opera och Trönderoperan i Trondheim. Han har även framträtt vid Brooklyn Academy of Music i New York och Chicago Opera Theater. Bland roller Fredrik Zetterström gjort kan nämnas Enrico i Lucia di Lammermoor (Donizetti), Figaro i Barberaren i Sevilla (Rossini), Germont i La Traviata (Verdi), Greven i Figaros Bröllop (Mozart), Leporello i Don Giovanni (Mozart), Marcel och Schaunard i La Bohème (Puccini), Valentin i Faust (Gounod), Harlekin i Ariadne på Naxos (R Strauss), Don Pizarro i Fidelio (Beethoven), Jago i Otello (Verdi), Escamillo i Carmen (Bizet), Pantalone i Kärleken till de tre apelsinerna (Prokofjev) och titelrollen i Tjajkovskijs Eugen Onegin. Fredrik Zetterström har konserterat med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Norska radioorkestern, Trondheims symfoniorkester, Norrköpings symfoniorkester, Norrlandsoperans symfoniorkester, Helsingborgs symfoniorkester och Nordiska kammarorkestern. Hans konsertrepertoar innefattar bland annat Mahlers Rückert-lieder, Rangströms Kung Eriks visor, Stenhammars Florez och Blanzeflor samt de flesta oratorierna ur standardrepertoaren. Han har arbetat med dirigenter som Raymond Leppard, Alexander Vedernikov, Leif Segerstam, Jane Glover, Jacques Delacôte, Pierre Giorgio Morandi, Joseph Swensen, Henrik Schaefer, Pietro Rizzo, Thierry Fischer samt de flesta av de nu verksamma svenska dirigenterna. Fredrik Zetterströms stora vokala omfång har gjort honom till en framstående och uppskattad uttolkare av nya vokalverk. Han har medverkat vid flera uruppföranden av verk skrivna av Daniel Börtz, Thomas Jennefelt, Sven-David Sandström, Knut Nystedt, Karin Rehnqvist och Lars Ekström.


Gageego! Kammarensemble

Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus.


Göteborgs Symfoniker Symfoniorkester

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



2005-05-27 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.





Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.





2005-05-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



1995-10-06 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Gustav Kuhn Dirigent




Hovsångerskan Anna Larsson har sina rötter i byn Vattnäs utanför Mora. Hon utbildades på Operahögskolan i Stockholm och debuterade 1997 i Mahlers andra symfoni med Claudio Abbado och Berlins filharmoniker. Sin operadebut gjorde hon som Erda i Wagners Rhenguldet på Staatsoper Unter den Linden i Berlin med Daniel Barenboim. Anna Larsson har positionerat sig som världsledande i altfacket, såväl på operascenen som i konsertsammanhang. Hon samarbetar regelbundet med de mest prestigefyllda orkestrarna, festivalerna och operahusen i världen, bland dem La Scala, Wiens statsopera, Bayerska statsoperan, Covent Garden samt festspelen i Salzburg och Aix-en-Provence. På konsertscenen har Anna Larsson profilerat sig som framförallt uttolkare av verk av Mahler och hon framträder med orkestrar som Berlins filharmoniker, Lucernes festivalorkester, New York Philharmonic, Wiens filharmoniker, Santa Cecilia-orkestern i Rom, Chicago Symphony, Los Angeles Philharmonic, London Symphony och London Philharmonic. Hon ger konserter i hela altrepertoaren från Bachs oratorier till samtida musik med dirigenter som Gustavo Dudamel, Zubin Mehta, Antonio Pappano, Esa-Pekka Salonen, Vladimir Jurowski, Sir Simon Rattle och Alan Gilbert. Sommaren 2011 invigde Anna Larsson sitt eget konserthus, Vattnäs konsertlada, där hon 2012 sjöng titelrollen i Konsertladans första operaproduktion, Brittens The Rape of Lucretia. De senaste säsongerna har hon haft stora framgångar på världens stora operahus. Sommaren 2016 sjöng hon titelrollen i Dalhalla operas Carmen (Bizet) och under hösten Mrs Quickly i Falstaff (Verdi) på operan i Frankfurt. Våren 2017 framträdde hon som Kundry i Parsifal (Wagner) på Staatsoper i Berlin. Under hösten 2017 sjöng Anna Larsson rollen som Genevieve (Offenbach) på Bastiljoperan i Paris. Våren 2018 sjunger hon Waldtaube i Gurrelieder (Schönberg) på operan i Amsterdam samt Genevieve på Staatsoper i Berlin.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1995-10-05 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Gustav Kuhn Dirigent




Hovsångerskan Anna Larsson har sina rötter i byn Vattnäs utanför Mora. Hon utbildades på Operahögskolan i Stockholm och debuterade 1997 i Mahlers andra symfoni med Claudio Abbado och Berlins filharmoniker. Sin operadebut gjorde hon som Erda i Wagners Rhenguldet på Staatsoper Unter den Linden i Berlin med Daniel Barenboim. Anna Larsson har positionerat sig som världsledande i altfacket, såväl på operascenen som i konsertsammanhang. Hon samarbetar regelbundet med de mest prestigefyllda orkestrarna, festivalerna och operahusen i världen, bland dem La Scala, Wiens statsopera, Bayerska statsoperan, Covent Garden samt festspelen i Salzburg och Aix-en-Provence. På konsertscenen har Anna Larsson profilerat sig som framförallt uttolkare av verk av Mahler och hon framträder med orkestrar som Berlins filharmoniker, Lucernes festivalorkester, New York Philharmonic, Wiens filharmoniker, Santa Cecilia-orkestern i Rom, Chicago Symphony, Los Angeles Philharmonic, London Symphony och London Philharmonic. Hon ger konserter i hela altrepertoaren från Bachs oratorier till samtida musik med dirigenter som Gustavo Dudamel, Zubin Mehta, Antonio Pappano, Esa-Pekka Salonen, Vladimir Jurowski, Sir Simon Rattle och Alan Gilbert. Sommaren 2011 invigde Anna Larsson sitt eget konserthus, Vattnäs konsertlada, där hon 2012 sjöng titelrollen i Konsertladans första operaproduktion, Brittens The Rape of Lucretia. De senaste säsongerna har hon haft stora framgångar på världens stora operahus. Sommaren 2016 sjöng hon titelrollen i Dalhalla operas Carmen (Bizet) och under hösten Mrs Quickly i Falstaff (Verdi) på operan i Frankfurt. Våren 2017 framträdde hon som Kundry i Parsifal (Wagner) på Staatsoper i Berlin. Under hösten 2017 sjöng Anna Larsson rollen som Genevieve (Offenbach) på Bastiljoperan i Paris. Våren 2018 sjunger hon Waldtaube i Gurrelieder (Schönberg) på operan i Amsterdam samt Genevieve på Staatsoper i Berlin.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1992-02-22 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Hans Vonk Dirigent


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.








Ulrika Tenstam Mezzosopran



1992-02-21 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Hans Vonk Dirigent


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.








Ulrika Tenstam Mezzosopran



1992-02-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Hans Vonk Dirigent


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.









1991-06-07 18:00 Stora salen

Program







LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


1985-04-27 00:00 Stora salen

Program








LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande






1983-05-20 20:00 Scandinavium

Göteborgs Symfoniker

Program




12 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.








1983-05-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1977-02-11 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1977-02-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1977-02-09 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1971-07-15 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







Arne Tyrén Narrator


1970-04-24 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) FIDELIO, UVERTYR OP 72 Ludwig van Beethovens enda opera Leonore (som senare döptes om till Fidelio) uruppfördes i Wien 1805. Dessvärre vållade den honom en lång serie besvärligheter och besvikelser, "en martyrkrona" enligt egen utsago. Efter två genomgripande omarbetningar lyckades han 1814 äntligen få ordning på både dramaturgi och inscenering med framgångar som följd. Fidelio hade äntligen kommit på banan. Beethoven skrev inte mindre än fyra uvertyrer till operan. Den första Leonorauvertyren ansågs mindre lyckad och användes aldrig, vid premiären 1805 användes nr 2, och vid reprisen året därefter den "stora" nr 3. Fideliouvertyren planerades för uppsättningen 1814, antagligen för att öka intresset för nyinstuderingen. Olyckligtvis blev den inte färdig i tid, men skaffade sig i stället snart en plats som populär konsertöppning. Den går i E-dur - i motsats till de tre andra C-duruvertyrerna - och kan närmast karaktäriseras som en glad och festlig introduktion med "pastorala" inslag. Märkligt nog med tanke på operans allvarliga och dystra handling om makt och frihet, men i själva verket är ju kärleken berättelsens stora drivkraft. STEFAN NÄVERMYR



25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







1970-04-23 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) FIDELIO, UVERTYR OP 72 Ludwig van Beethovens enda opera Leonore (som senare döptes om till Fidelio) uruppfördes i Wien 1805. Dessvärre vållade den honom en lång serie besvärligheter och besvikelser, "en martyrkrona" enligt egen utsago. Efter två genomgripande omarbetningar lyckades han 1814 äntligen få ordning på både dramaturgi och inscenering med framgångar som följd. Fidelio hade äntligen kommit på banan. Beethoven skrev inte mindre än fyra uvertyrer till operan. Den första Leonorauvertyren ansågs mindre lyckad och användes aldrig, vid premiären 1805 användes nr 2, och vid reprisen året därefter den "stora" nr 3. Fideliouvertyren planerades för uppsättningen 1814, antagligen för att öka intresset för nyinstuderingen. Olyckligtvis blev den inte färdig i tid, men skaffade sig i stället snart en plats som populär konsertöppning. Den går i E-dur - i motsats till de tre andra C-duruvertyrerna - och kan närmast karaktäriseras som en glad och festlig introduktion med "pastorala" inslag. Märkligt nog med tanke på operans allvarliga och dystra handling om makt och frihet, men i själva verket är ju kärleken berättelsens stora drivkraft. STEFAN NÄVERMYR



25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







1963-04-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.







1960-04-28 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dean Dixon Dirigent






1960-04-27 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dean Dixon Dirigent


Joel Berglund Basbaryton





1959-04-23 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dean Dixon Dirigent






1956-04-26 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dean Dixon Dirigent






1938-04-27 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Tor Mann Dirigent






1937-03-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Tor Mann Dirigent






Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!