Stäng
Meny

Arkiv

4 konserter

2010-11-19 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR


2010-11-18 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR


2004-06-13 14:00 Slottsskogen

Göteborgs Symfoniker

Program










ALEXANDER MOSOLOV (1900-1973) JÄRNVERKET OP 19 Åren efter Ryska revolutionen var Moskva och Leningrad något av ett Mekka för avantgardistisk kultur. Här fanns klubbar där man kunde höra den mest avancerade europeiska jazzen, konstgallerierna visade fram de mest nyskapande konstnärerna, författarna excellerade i djupdykningar i det mänskliga psyket. Man arrangerade konserter där hela staden medverkade. Från ett torn dirigerade man brandkåren, kyrkklockorna, fabriksvisslorna, sirenerna - ja, allt i en stad som klingade. Stora tonsättare som Prokofjev och Sjostakovitj hade sin mest radikala period och skrev musik med stark anknytning till futurism och maskiner. Men mest radikal var Alexander Mosolov i sin rent orkestrala skildring av ett järnverk. I själva verket är detta bara inledningen till en treakters balett kallad Stål (1927). Den kom aldrig till uppförande, och i dag betraktas resten av verket som förlorat. Järnbruket kom däremot att bli något av en succé och togs upp av många dirigenter även i väst. Man hör maskinernas pumpande, skramlet, braket - men visst är även maskiner rytmiska i sina rörelser, och egentligen är väl detta en riktigt trevlig skildring i all sin brutalitet. Varför har inte Mosolov blivit mer känd? Jo, under Stalintiden hamnade han i onåd, skickades långt bort i regionerna och ägnade sig att skriva lekfulla (välskrivna!) sviter för folkliga balalajkaorkestrar. STIG JACOBSSON




2004-06-03 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program









ALEXANDER MOSOLOV (1900-1973) JÄRNVERKET OP 19 Åren efter Ryska revolutionen var Moskva och Leningrad något av ett Mekka för avantgardistisk kultur. Här fanns klubbar där man kunde höra den mest avancerade europeiska jazzen, konstgallerierna visade fram de mest nyskapande konstnärerna, författarna excellerade i djupdykningar i det mänskliga psyket. Man arrangerade konserter där hela staden medverkade. Från ett torn dirigerade man brandkåren, kyrkklockorna, fabriksvisslorna, sirenerna - ja, allt i en stad som klingade. Stora tonsättare som Prokofjev och Sjostakovitj hade sin mest radikala period och skrev musik med stark anknytning till futurism och maskiner. Men mest radikal var Alexander Mosolov i sin rent orkestrala skildring av ett järnverk. I själva verket är detta bara inledningen till en treakters balett kallad Stål (1927). Den kom aldrig till uppförande, och i dag betraktas resten av verket som förlorat. Järnbruket kom däremot att bli något av en succé och togs upp av många dirigenter även i väst. Man hör maskinernas pumpande, skramlet, braket - men visst är även maskiner rytmiska i sina rörelser, och egentligen är väl detta en riktigt trevlig skildring i all sin brutalitet. Varför har inte Mosolov blivit mer känd? Jo, under Stalintiden hamnade han i onåd, skickades långt bort i regionerna och ägnade sig att skriva lekfulla (välskrivna!) sviter för folkliga balalajkaorkestrar. STIG JACOBSSON


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!